Äntligen.. äntligen känns det som att amningen funkar. Det har gjort så ont, så ont och jag har haft mjölkstockningar, feberfrossa och knappt kunnat bära runt på min bebis för jag haft så ont. Men nu känns det som sagt som att det funkar. Det gör fortfarande lite ont, men den korta stund i början då det gör ont kan jag stålsätta mig.
Jag har ammat två bebisar förut och därför vet jag hur mysigt och smidigt det är att amma. Därför har jag stått ut och kämpat även när bröstvårtorna var så såriga att mjölken blev blodblandad.
Hade denna hårdsugande lilla bebis varit min första hade jag kanske gett upp och börjat med ersättning. Kanske hade jag då känt mig nertryckt i skoskaften av "amningsmaffian" med sin skrämselpropaganda och fryntliga "alla kan amma"?
Ja, kanske. Samtidigt är det ju den inställningen som får mammor att kämpa och kämpa. De allra flesta som sedan får till en fungerande amningen tycker förmodligen att det var värt det.
Men för vissa kommer det nog en gräns för när det inte längre är värt det. I de fallen hoppas jag faktiskt att de lägger amningen på hyllan, eller att nån får dem att ge upp. Utan dåligt samvete, för ens förmåga att vara en god förälder står och faller inte med amningen.