Nu är det snart 2 månader sedan jag födde barn för sista gången. Jag får sån ångest när jag tänker så. Är det sista gången jag får träffa en ny liten människa som jag har fött fram, sista gången jag får känna en liten hand reflexmässigt gripa om mitt finger, sista gången jag får höra förnöjda små amningsljud, sista gången jag ser mitt barn le för första gången?
Jag står knappt ut med tanken på att det här är sista gången vi har en bebis hemma! Är det verkligen sista gången?
Jag är nog en riktig bebismamma, jag älskar allt som har med bebis att göra. Det spelar ingen roll att det också är en massa bajsblöjor, mjölkstockningar och ingen sömn. Jag älskar att amma, bära bebis, bada, byta blöjor, klä och gosa med bebis i soffan.
Varje gång nån påminner mig om att den här första magiska tiden går fort får jag panik. Jo, jag vet! Jag har två stora barn vars bebistid jag älskade, njöt av och aldrig får tillbaka. Det går inte att konservera tiden hur mycket foton man tar, hur mycket dagbok man än skriver eller hur många små fot- och handavtryck man än gör.
Jag sitter i soffan och känner värmen och den lätta tyngden av min fina bebis. Hon är så mjuk, så len och ja... fin helt enkelt. Hon ler, ögonen glittrar till och säger nåt med sin sammetsröst. Alla de där ögonblicken försöker jag inpränta, bränna in i hjärnans minne över sånt som aldrig får försvinna. Men minnet av hur hon lät, hur hon såg ut och hur ljuvligt hon doftade kommer blekna. Det kommer aldrig tillbaka exakt så som det var.