Det handlar inte om att prioritera - många har inte lyxen att kunna välja hur dygnets timmar ska disponeras.
Vad är det som är så fult med att ha barnen i förskola eller på fritis? Förskolan och även fritis är bra och fyller en viktig social funktion. Utöver det kan barnens mammor och pappor jobba och därmed säkra familjens ekonomiska trygghet och sitt egna självförverkligande. Om barnen hade det dåligt i barnomsorgen skulle mammor och pappor i allt lägre grad jobba. Så enkelt är det ju. Samspelet mellan barn-barnomsorg-föräldrar måste funka för att alla de positiva effekterna ska komma.
Många barn har det faktiskt bättre på dagis än hemma. För barn med föräldrar som inte kan prata svenska och som inte har möjlighet att lära sina barn allt det som man behöver kunna för att fungera i vårt samhälle är den svenska förskolan och skolan livsviktig. Detsamma gäller barn till missbrukare, barn till föräldrar med psykiska svårigheter och allmänt trassliga familjeförhållanden.
Många idag vuxna
minns mer från dagistiden än från bullbak med mamma och skogspromenader
med pappa. Förskola handlar inte om förvaring. I förskolan lär sig barnen empati, etik, moral, turtagning, solidaritet, tolerans och att jobba i grupp. De utvecklar sitt språk, får kompisar, provar olika roller och att respektera andra synpunkter. Jag skulle vilja se de hemmaföräldrar som fixar det. Är det inte konstigt t.ex att nästan alla de fall som Supernanny Jo Frost tar sig an är barn som är hemma hela dagarna?
Det här ordet "prioriterar" signalerar ju att det finns ett val att göra och i så fall tror jag att alla föräldrar prioriterar sina barn. Självklart väljer vi altid våra barn före allt annat - när vi kan. Fritiden och tiden med barnen påverkas snarare av vilket svängrum ens övriga livssituation medger. Vissa har väldigt mycket svängrum från början och vissa kan påverka svängrummet. Ju mer personlig frihet man har att foga över tiden desto högre status åtnjuter man i dagens tidspressade samhälle. Det är nog det man vill signalera när barnen kan vara på dagis de "pedagogiska timmarna" och ha ledigt så fort det är skollov eller klämdagar.
Sen har det här kopplats ihop till hur god förälder man är. Så att man automtiskt blir en bättre förälder (som kan prioritera) för att man hämtar 15 - även om det betyder att ungarna parkeras framför TV'n hela eftermiddagen.
Det handlar inte om att prioritera - många har inte lyxen att kunna välja hur dygnets timmar ska disponeras.
Manon Lescaut (
2006-08-31 11:31)
Jag har varit med om dessa diskussioner förr. Jag har tyvärr inte tid att läsa alla svar men jag vill ge min syn på detta som heltidsarbetande 4-barnsmamma:
Jag håller absolut med om att det är en tävling i stort sett om hur lite man har sina barn på dagis. Ju mindre desto bättre förälder är man.
Jag säger som så här- ni alla som kan välja - GRATTIS! Men alla kan inte det pga den verkligheten man lever i.
Tar mig som exempel. Varslad undre sista graviditeten. Fick söka jobb. Har ett i ett mindre företag. Skulle jag jobba mindre så skulle jag göra samma jobb på mindre tid och lön. Varför? min man jobbar på ett företag där 2 varsel har lagts redan.
Jag prioriterar mina barn. Jag kämpar på varje dag att se dem och bekräfta dem. Jag måste jobba för att kunna ge dem husrum, mat och kläder. Funkar inte dagiset, självlart byter jag dagis för jag måste ju jobba för att kunna ge dem mat, husrum och kläder.
Att ha ett arbete är fundamentet för en familj. Utan det har man inte pengar, mat, kläder. Man måste jobba.
Ska man alltså ha dåligt samvete över det?
Skulle jag kunna vara mer med dem då skulle min lycka vara gjord. För jag älskar att vara med dem.
Måste lägga till som ps att detta känns som i-landsproblem. Vad spelar det för roll om barnen går till 15 elelr 17 egentligen? Just nu här på mitt jobb finns en hel hög mycket högt uppsatta kvinnor från Afrika som i sina hemländer ska hjälpa kvinnors roll i sina respektive länder. JA, de är mer med sina barn i dessa länder men det är nog det enda postiva . Resten av deras problem vill jag inte ha.
Det är så det är. Man måste jobba. MAn har de förutsättningar man har. Jag är f-n inte sämre mamma eller prioriterar mina barn mindre, älskar dem inte mindre för att jag jobbar heltid och har dem på dagis och hellre byter dagis än slutar jobba!
A O (
2006-08-30 23:43)
Anna T - jag tror att du ska ta på dig lite mer kred för att ni fick ihop det med att jobba så lite. Det krävs talang för det även om du inte ser den:)
Anna Toss (
2006-08-30 19:25)
tova: jag vet inte om du vände dig till mig men jag skrev inte att vi alltid kan fråga barnen vad de vill. Jag skrev att dagis inte finns för barnens skull. Om du inte BEHÖVDE jobba heltid och ingen som du kände BEHÖVDE jobba heltid - skulle du låta dina barn vara nio timmar om dagen på dagis då?
Mia: Jag skriver inte att du dissar hemmaföräldrar (fast jag tyckte att du var rätt kategorisk). Jag skriver att JAG inte dissar folk med barn på dagis, som du beskriver att andra gör.
Jag verkar ha svårt att skriva tydligt idag!
AO - jag är inte högutbildad. Jag bestämde mig för att bli hemmaförälder när jag var 21. Då hade jag inget jobb, hade aldrig haft ett fast jobb och hade inte gått klart gymnasiet ens. Min föräldrapenning var 60 kronor om dagen, lägsta tänkbara belopp. Pappan pluggade på studielån och körde taxi för en privatåkare. Vi hade ingen ekonomisk hjälp av våra föräldrar, däremot var farmor och mormor ofta och hälsade på och tog del av vårt liv.
Vi bodde på rivningskontrakt eller hyrde i andra hand och levde på marginalen. Inte förrän det fjärde barnet var två år tog möjligheterna att stanna hemma längre definitivt slut, och jag fick börja jobba, först halvtid och sen (när hon var fyra år) på heltid.
Jag försöker inte påskina att jag är en fattig stackare. Allt jag säger är att man klarar sig med mindre än många tror. Och att det definitivt är värt det. Våra barn är lika stolta över sin uppväxt som andra barn.
A O (
2006-08-30 17:39)
Vilken debatt:)
Anna T, du är en intelligent högutbildad människa - säkerligen med ett juste skyddsnät bakom dig och föräldrar som inte är snorfattiga. Jag tror att du har bättre förutsättningar för att hitta nya lösningar, har en bättre ekonomisk grund att stå på innan du var hemma massor och dessutom framtidsutsikter om att du kan tjäna pengar när du känner att du behöver.
Så är det med mig i alla fall, jag kunde försörja en hel familj (man som pluggade utan studiestöd + 2barn) på min föräldrapeng baserad på en lön på 15.000:- när lillkillen var liten. Men jag hade min lägenhet sen innan, kläder som jag kunde slita på och föräldrar som ställde upp (mängder av söndagmiddagar där de bjöd på riktigt kött!) - och jag hade möjlighet att få en massa extraknäck som gav det lilla extra som behövdes.
Det är en stor skillnad mot kompisar som knappt kunde få de jobb de var utbildade till och som sparade järnet för att de ville bo större än en tvåa med sina tre barn. Om de hade levt på en lön ett tag, precis som min familj så hade de fått gå halvnakna, haft nada framtidsutsikter, och levt kvar i sin tvåa än. Det är skillnad på att göra ett tillfälligt steg nedåt ifrån ett hyfsat överflöd mot att gå ifrån precis runt. Framför allt om man vet att man inte har någon som helst möjlighet att någonsin tjäna feta pengar.
Barnsidan (
2006-08-30 17:17)
Jag har inte dissat hemmaföräldrar, jag har bara (om än klumpigt) använt dem som tyngd i vågskålen för eller emot när argumentet "dagis=förvaring" kommer upp. Det är ju sällan så svart eller vitt, att när det ena är bra så är det andra dåligt.
Förskolan kan mycket väl vara för barnens bästa, även om den också möjliggör att föräldrarna kan jobba. För en del barn är förskolan räddningen!
Egentligen kommer vi från ämnet, nämligen det att har blivit nånslags statusjakt att hämta barnen tidigt - bara av ren princip för dagis är alltings ont. Det har helt plötsligt blivit fult att behöva jobba, förvalta sin utbildning eller tänka på sin pension.
Jag tror att de som inte räknat på det exakt kanske är lata och bara följer med strömmen, men det kan också vara så att ekvationen är rätt svårberäknad. Vad kostar det att min nya utbildning kanske blir inaktuell under den 5 åren jag är hemma? Vad gör det med min pension? Vad gör det med vårt förhållande? osv osv
Anna Toss (
2006-08-30 16:16)
Mia, jag svarade inte på din första fråga, om att det är lättare att hålla koll på ett dagis än ett hem. Jo, på ett sätt. Men då är det ju också frågan om vad man anser vara kvalitet. Återigen - det är inte jag som dissar alla dagis eller föräldrar som har sina barn på dagis. Ett av mina barn gick på ett jättefint dagis, rena toppenstället.
Anna Toss (
2006-08-30 16:14)
Mia: Du skrev "Om barnen hade det dåligt i barnomsorgen skulle mammor och pappor i allt lägre grad jobba", men sen säger du att en del _måste_ ha sina barn på dagis till klockan 17. Då måste de ju det, vare sig det är förvaring eller ej. Det tycker jag är ett problem, ett som alla vuxna borde engagera sig i.
Vad jag vill ha sagt är de här två sakerna:
1) Dagis finns till för att föräldrarna ska kunna jobba. Vi har inte frågat barnen vad de vill. Jag vill att vi ska granska det utifrån det perspektivet innan vi skickar dit våra barn.
Sen kan dagis vara bra och fint och toppen, och barn som är hemma kan också ha det bra och fint. Men jag går inte med på att dagis är bättre för barn, eller att det finns till för att barnen ska bli gladare.
2) Det finns säkert föräldrar som verkligen inte har råd att inte ha sina små barn på dagis nio timmar om dagen eller mer. MEN det finns betydligt fler som inte ens har räknat på det, som skulle kunna vara tillsammans med sin familj om de verkligen ville, om det vore det viktigaste.
Anna Toss (
2006-08-30 16:00)
AO, även om din teori om medelklassens illusioner säkert är riktig så räcker den inte till för att förklara hur vissa (till exempel jag) lyckas lösa det så att de kan vara hemma med sina barn i flera år genom att leva ganska knapert. Man har ju inte råd att jobba mindre bara för att man är akademiker, eller?
Hoppas att jag varit tydlig: Jag tror inte att folk som jobbar mycket gör det för att de vägrar att prioritera bort lyx, eller att de inte vill vara med sina barn. Det är bara att de flesta tror att barn behöver en viss standard, när de kanske i själva verket behöver sin familj.
Barnsidan (
2006-08-30 15:58)
Men Anna... visst är det så att det finns lite andra kontrollmöjligheter i en öppen offentlig verksamhet som barnomsorgen än en relativt sluten familjesituation?
Jag menar för den sakens skull inte att alla dagisungar blir perfekta och hemmabarn odrägliga. Men när folk kallar förskolan för "förvaring" och ser dagis som ngt slags nödvändigt ont så känns det orättvist, och ganska förmätet mot de som faktiskt _måste_ ha sina barn på dagis till 17.
Jag tror faktiskt inte folk är så där dumma så att de tror att barnen _behöver_ tv-spel, egna rum, dyra pop-kläder osv. Eller jag HOPPAS att ingen är så dum :)
Sen kanske det inte alla gånger heller handlar om att man väljer att konsumera saker. Det kanske också handlar om att den typ av livssituation i övrigt inte tillåter alltför mycket bestämmande över tider. Om jag är utbildad akademiker kanske jag helt enkelt måste jobba 100% på långt pendlingsavstånd för att ens ha något jobb (ser nu att AO svarat liknande). Och då blir det säkert så att man kompenserar tid med pengar, men vad har man för val? Vara arbetslös? Ta ett jobb man inte vill ha? Då tror jag man är inne på såna typer av uppoffringar som faktiskt skadar familjen mer än långa dagisdagar.
A O (
2006-08-30 15:09)
Apropå klassfrågan - Jag tror att man känner att man har en valmöjlighet som akademiker som man tror att alla har, men som är en dold medelklass-norm. Jag har kompisar som jobbar hårt, tjänar lite och måste ha barnen på dagis länge. De bor i en billig förort, måste ta jobben där de finns (konkurrensen är mördande) och således pendlar de flera timmar om dagen.
Däremot så håller jag med om att många mera medelklassare/övre arbetarklassare verkar tro att man måste ha ny bil, åka på charter varje år och ha moderiktiga kläder istället för att satsa på att spendera tid med barnen. Men de är en annan kategori.
Jag tillhör väl en tredje grupp som... nu hukar jag mig... vill jobba med en typ av jobb som det är svårt att få till på deltid. Men det har jag löst med att jag bor och jobbar nära skolan, så att jag använder mina pengar till att köpa bort restiden. Det fungerar det med.
Anna Toss (
2006-08-30 14:49)
Mia - du skriver "Jag skulle vilja se att det fanns sätt att verifiera att även alla hemmaföräldrar fixar detta".
Det vore ju skönt om det vore så, precis som det vore toppen om man visste att alla barn som går på dagis blev empatiska, etiska, moraliska, turtagande, solidaritska, toleranta, bra på att jobba i grupp och bra på språk, att de hade kompisar och respekterade andras synpunkter.
Men så enkelt är det ju inte. Min poäng är att ett helt vanligt familjeliv med syskon, släktingar, vänner och närvarande föräldrar ger ungefär samma förutsättningar för att ett barn ska få allt det där.
Jag håller helt med om att de flesta hellre är med sina barn före att konsumera statusprylar. Fast det konsumeras ju ganska mycket statusprylar i vårt land, och för att konsumera dem måste man först jobba, och när man jobbar är det oftast omöjligt att vara tillsammans med barnen. Jag skrev inte heller att folk <i>föredrar</i> saker framför barn, däremot att många kanske tror att barn behöver mer materiell trygghet än vad som kanske är fallet.
Sen skriver du att "många familjer skulle nog må väldigt mycket sämre om de tvingades till alltför spartanska förhållanden och uppoffring än att barnen är i barnomsorg." Det låter som om jag hade begärt att folk skulle frysa och svälta för att få vara med sina barn. Så menar jag absolut inte. Men jag tror att många skulle tveka inför att bo omodernt, köpa second hand-kläder, skippa tv och dvd, cykla istället för att ha bil och stanna hemma på semestern ett par år - inte för sin egen skull, utan för att de tror att barnen behöver allt det där som kostar, även om det betyder mindre tid tillsammans.
Och AO, att det skulle vara en klassfråga att kunna prioritera tid framför pengar verkar kanske självklart, men det är mer komplicerat än så. Jag vet av egen erfarenhet att det handlar om ganska lite pengar man behöver prioritera bort, för att få ganska mycket mer tid.
Barnsidan (
2006-08-30 11:25)
Anna: jag formulerade mig lite klumpigt. jag menade inte att så svepande kritisera alla hemmaföräldrar. Nu är ju skadan redan skedd, men jag borde har formulerat det så här; "Jag skulle vilja se att det fanns sätt att verifiera att även alla hemmaföräldrar fixar detta".
Men jag vidhåller ändå att de flesta nog prioriterar sina barn först. Jag har så svårt att tro på nidbilden av mamman och pappan som hellre konsumerar statusprylar än är med sina barn... De finns inte.
Sen tror jag att man kanske också måste blanda in barns välmående med föräldrarnas välmående. Många familjer skulle nog må väldigt mycket sämre om de tvingades till alltför spartanska förhållanden och uppoffring än att barnen är i barnomsorg.
A O (
2006-08-30 10:13)
Det ska väl vara respekt åt båda håll?
Som jag har uppfattat normen så är man en bäst förälder om barnen går på skola/dagis mellan 9 och 3 varje dag "för barnens skull" men att man visar att man "prioriterar barnen" genom att se till att tiden där blir just lagom. Sen hamnar alla som ligger utanför det intervallet fel...
Och möjligheten att prioritera är som vanligt en klassfråga.
Jag tycker att det jobbiga är när det blir viktigt att verka "rätt", när det går troll i grupptrycket. Sen finns det nog tusen lösningar på hur man uppfostrar barn till så stor lycka de kan få...
Anna Toss (
2006-08-30 09:15)
I vanlig ordning finns det två sidor av myntet, om man tittar efter. Det är betydligt vanligare att ha barn på förskola än hemma, och betydligt vanligare med långa dagar än korta. Ändå kritiseras hemmaföräldrarna i betydligt hårdare ordalag, som här:
"I förskolan lär sig barnen empati, etik, moral, turtagning, solidaritet, tolerans och att jobba i grupp. De utvecklar sitt språk, får kompisar, provar olika roller och att respektera andra synpunkter. Jag skulle vilja se de hemmaföräldrar som fixar det."
Kom och träffa mina fyra, varav endast en gått i förskola (mellan 4 och 6 år), så kanske du får din önskan uppfylld :)
När det gäller möjligheten att prioritera håller jag inte heller med dig riktigt. Visserligen är det många som inte ens skulle ha råd med hyra och mat om de arbetade mindre, men jag tror samtidigt att många föredrar att inte gå ner på den spartanska nivå som kanske krävs. Säkert ofta med tanken att de vill ge sina barn kvalitet i form av materiell trygghet.
A O (
2006-08-30 08:04)
Ha, ha... det där tycker jag kan bli riktigt skoj, när föräldrar pratar om hur de prioriterar barnen och sen hämtar hem dem till tv-spel och video... Dagis och fritids är ju jätteskoj, varför skulle det vara sämre att leka med kompisar än att glo på dumburken?
