Jag är inte särskilt kräsmagad eller känslig överlag, trodde jag. Har nu dock på senare tid, tyvärr, lärt känna en ny sida hos mig själv.
Min hjärna kan inte, numer, riktigt hantera saker som krälar.
Det hela började, tror jag, med sommarens värmebölja. Den i sig var väl inte särskilt otäck men det som hände i vår soptunna var desto mer skrämmande. Den odör som där, i återvinningsburken, snabbt som tusan skapades gick att undkomma bara genom att hålla andan ett par sekunder, men den stam av krälande fluglarver som där huserade förföljde mig som ett hjärnspöke dygnet runt.
Jag kunde inte få krälandet ur huvudet. För att förstärka bilden ytterligare, när jag öppnade locket till tunnan för hushållsopor vällde det ut larver ur alla lufthåll som borrats i tunnan, för att förmodligen slippa sånt här. Indiana Jones i miniversion, den i templet med alla ormar!
Hellre en snok i soptunnan än en larvinvasion i hjärnan! (Tror jag...)
Det hela blev ju inte bättre av lappen från dagis.
"Hej, vi vill bara berätta att vi ska börja med skogsutflykter varje torsdag. Barnen behöver då en liten matsäck och rygga. P.S Det går springmask på förskolan D.S Hälsningar All personal"
Ingen varningstriangel, inget panikplan och ingen åtgärd. Först går vi ut i skogen och sen får barnen springmask! Jaha, min krälnojja är numer toppad till max!
Och när jag igår skulle pyssla om min Aloe Vera var den full med ullöss, med ett förhistoriskt utssende som taget från krita eller jura. Funderar allvarligt på att slänga mina nyvunna gunstlingar, allt för att behålla förståndet!
Soptunnan måste jag nog, trots allt, behålla och den kommande vintern ger ju en tillfällig trygghet. Sonen vill jag ju ha nära jämt, så om han invaderas får jag väl börja med spontan kognitiv beteendeterapi på vardagsnivå.
Hellre en snok i trädgården än en mask i brallan i allafall!
