Sonen är mitt i en av alla trotsåldrar, endast guldlocken i pannan är sig lik. Eller, förlåt, han är givetvis mitt i en utvecklingsfas, men eftersom det här ska handla om mig så tänker jag fortsättningsvis kalla det just trots.
Jag blir nämligen innerligt avundsjuk på sonens magnifika argument, eller brist på desamma, för att inte göra vad han blir tillsagd. Jag vill också vara så brutalt spontan när nöden så kräver det!
Tänk dig ett samtal från chefen där han eller hon ber dig att, hals över huvud, lämna dina arbetsuppgifter för att assistera honom eller henne (det var väl ändå inget viktigt du själv arbetade med). Du säger javisst, med din vänaste och mest lojala stämma, men hela din kropp vrålar trots. Tänk dig då att du, på treåringarnas vis, kunde säga:
-"Det går faktiskt inte för min rumpa har fastnat i stolen, för jag har faktiskt klister i min rumpa!"
Eller när mannen, för fjärde gången, ska in på en väldigt stor känd elektronikkedja för att titta på LCD-tv, trots att familjen är överens om att ett sådant behov ej existerar inom överskådlig framtid. Tänk dig då att du högt och ljudligt kunde vråla:
-"Jag kan inte följa med för mina fötter har fastnat i leran." På parkeringen, mitt på asfalten den torraste dagen i oktober! Vilken känslomässig frigörelse!
Eller, när du är totalt PMS-invaderad och dina kollegor envisas med jobbrelaterade frågor som om det vore världspolitik, och du själv egentligen bara vill gråta och INGEN, verkligen INGEN, verkar bry sig. Tänk dig då att du fick bryta ihop i en dallrande liten hög och samtidigt gasta:
-"Dumma er, jag är faktiskt ett PMS-monster och dom KAN faktiskt inte arbeta och engagera sig!"
Det vore så befriande att helt uppgå i trots, vid behov. Att skrika nej när mannen ber om assistans med hushållsarbete när jag är fullt upptagen med att uppgradera min fritid. "Bonde söker fru" är ett exempel på en ny uppgradering.
Men, 33-åringar förväntas uppföra sig inom normalnormen, utan några större avvikelser varken ner eller upp. 3 eller 33, det är faktiskt bara en siffra till! Så om vi kan ursäkta en treåring borde väl även en och annan 30-åring få möjlighet att falla ur genomsnittsfållan ibland. Det är nog ändå så att graden trots består oavsett stigande ålder, vi blir nog bara skickligare på att bestämt trycka in den i normalmallen igen. Men, visst blir man avundsjuk...
