Dunka dunka och dagens unga
Publicerad: 2005-04-14
Hela mitt liv har jag trott att jag en dag ska komma till den pinsamma insikten att jag står och ojar mig över dunkadunka musik som bara är skränig.
Som jag berättat förut, åkte jag med tre mammakollegor till fjällen. Det var underbart på alla sätt och vis, verkligen. Det var pudersnö, strålande sol, vindstilla runt nollgradigt. På eftermiddagarna blev det lite smörigt i backarna, vilket genast för mig till ämnet för dagen - dagens ungdomar som man kunde träffa på afterski.
När man, som jag tror att många i min ålder gjort, vaknat upp nånstans och en massa saker (barn, volvo, villa och hela konkarongen) bara har hänt så känner i alla fall jag att jag är rätt "ute" - man har dålig koll på musiken, modet och de coola uttrycken.
Och alla dessa dryga 80-talister! Så fullproppade med självförtroende, driv och ambition, man blir ju helt grön av avund. Min generation, uppfostrade av 40-talisterna, är lite mer realistiska och värdesätter prestationer mer än personligt självförverkligande. Foträta eccoskor möter flärdfulla slingbacks helt enkelt.
Så, hur är det då att vara på afterski där medelåldern är ca 10 år yngre än ens egna ålder? Nedslagen till fotknölarna? Nej, vet ni - det är ingen skillnad!
Där finns killarna som druckit lite för mycket, som behöver låsa fast blicken vid en för att ens hålla sig upprätta. Där finns tjejerna som klätt sig så rätt att det bara blivit fel. Där finns de överförfriskade konferansdeltagarna (som hjälpte till att hålla medelåldern uppe :) och de kärlekskranka svartrockarna. Där fanns killarna med de svåra blickarna och tjejerna som hängde i toankön. Men det är kanske inte så konstigt att människor är sig lika, det går ju inga trender bland människotyper.
Men inte ens modet är helt olikt sig, Kombinationen med tyllkjol, avklippta spetshandskar och ballerinaskor uppfanns någon gång runt 1983 och hawaiiskorta och urblekta jeans hade många av mina killkompisar runt 1989. Men musiken då, den är väl helt olik sig? Eftersom jag och mina kollegor inte var på nattklubb för att varken dricka oss asberusade eller ragga så gjorde vi det enda rätta - dansade. Och eftersom vi dansade nonstop två kvällar i rad så känns det som vi lärde oss dansmusiksutbudet ganska bra, och jag kan konstatera att man inte behöver lära sig nya beats, melodier eller sångtexter - allt är sig likt. Ganska skrattretande faktiskt att de här ungtuppiga kidsen tror att "Push it" är deras låt, eller att dunderhitten "Break my stride" är något helt nytt. Och riktigt kul är det när de går igång på "om o om o om igeeen" som afterskibandet
OFF spelar.
Allt är som vanligt - två barn och förortsliv till trots.
P.S "Push it" var SaltNPepas hit 1988 och 1984 gjorde Matthew Wilder "Break my stride" till en hit. Och låter "om och om och om igen" vet jag inte ens vem som sjungit orginalet till, den låten var jag ungefär lika trött på som man var på Opus "Life is Life".
Skrivet av: Barnsidan
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
Tidigare kommentarer/betyg
Rebecca L (
2005-04-15 11:26)
EXAKT SÅ var det .) Bra beskrivet, jag längtar tillbaka till trötta benmuskler efter en dags skidåkning och rejält 3 timmars workoutpass på dansgolvet*S*Ett tillägg dock: det är SKÖNT att vara gift småbarnsmor och allmänt ointressserad av det andra könet och få släppa loss rejält på dansgolvet, inte bry sig om blickar och njuta av sina väninnor och hela upplägget till max, tror inte jag någonsin varit så avslappnad "på krogen" tidigare.
På tal om musik: min snart 5-åriga dotter tror att Martin Stenmarck nog är kär i henne, fast jag berättar att mamma faktiskt varit tillsammans med honom när vi var "barn" :D Det greppar hon inte... (vart var pappa då undrar hon?)
annika60 (
2005-04-14 19:33)
*asg*
Här hos oss fällde äldsta dottern de bevingade orden: "Va? Har det funnits ett band som hette Abba också? Som spelade Abba-Teens låtar alltså?
Och som fick en helt ny respekt för den morsa som varit på äkta livespelningar med Ebba Grön *S*
