Jag anser mig vara ganska välfungerande i knoppen. Något disträ emellanåt, jag kan inte ansvara för en fjärrkontrolls position en hel kväll, men det anser jag ändå vara ganska charmigt...
Nåväl, igår slog det mig att föräldraavdelningen i hjärnan har ett skrämmande svart hål. Ett hål där vissa av mig ej påverkansbara minnen sugs in för att aldrig mer återkomma, i allafall inte till denna värld.
Igår fick jag nämligen, av en mamma till en femmånaders knubbis som uppmuntrar till kindbit vid bara åsynen, frågan:
-När slutade H äta på natten?
Hjärndatorn surrade igång sökfunktionen, men ganska snart stod det klart att där svaret borde vara arkiverat, under "H 5 månader natt", fanns bara...
...ett svart hål!
Hon hade ju lika gärna kunnat fråga efter lösningen till Euklides algoritm eller etanolmotorns uppbyggnad. Resultatet hade nämligen blivit detsamma. Gapande mun, ögonen uppåt liksom letande i hjärnbanken, men utan resultat. Där fanns absolut ingenting att hämta!
Och då slog det mig! Det är ju en fenomenal funktion! För om det vore så att du faktiskt mindes ocharmiga vaknätter, surt doftande bröstdropp, spegelbilden av degmagen i förra årets bikini, föräldraångest, erotikångest och allt annat mindre trevligt barnrelaterat, då skulle ju ingen, mer än fakirer och andra självplågare, ha fler än ett barn!
Nu mindes jag bara doften från det underbart mjuka och fjuniga huvudet, lyckokänslan som det bubblande jollret gav och genast rätade äggstockarna upp sig, lika redo som två scouter i giv akt.
Tack, hjärnan, för din selektiva minnesfunktion! Nativiteten är ju genom dig säkrad!
