Birgitta och jobbet i Bryssel

Birgitta Ohlsson, stridbar folkpartist och ja... kvinna har antagit en utmaning som heter duga - som EU-minister! Grymt bra, heja Birgitta!

Att hon gjort det samtidigt som hon är gravid med sitt första barn har fått det att hetta till på debatt och ledarsidor.

Så här skriver Hanne Kjöller (som uppfattar sig som liberal) i DN 3/2-2010:

"Jag undrar hur många mammor som mäktar med att vinka adjö till den lilla och åka direkt från BB till en nattmangling i Bryssel"

och det här:

"Kvinnor, precis som dinosariehonor, fylls av omhändertagandehormoner oavsett hur moderna de är".

För det första tycker jag det är hemskt att som människa alltid - ALLTID - behöva bli degraderad till hormoner. Jag tänker inte låta mina hormoner styra mina beslut! Och därför har jag medvetet aldrig skyllt på PMS (även om jag haft ont i huvet, varit gråtig och trött eller sjuuuukt sugen på choklad) eller tänkt att några hormonstormar skulle svepa mig av banan när jag får barn. Förnuft före känsla. Alltid! Man blir mycket svårare att avfärda om man alltid är rationell, rak och logisk och inte gömmer sig bakom pms eller bimborollen.

Jag tycker för det andra att privata val inte bör bli ett debattämne, oavsett hur offentlig personen är. Låt Birgitta och hennes moderna man göra vilka val de vill för sig själva och sin familj!

Vad du, jag och alla andra har upplevt under vår familjebildning är inget som ska användas för att ifrågasätta eller trycka ner andra kvinnor. Birgitta Ohlsson är en förebild! Peppa och ta rygg på den kvinnan istället för att dra ner henne i samma genusmörker som många av oss hamnar i.

För det tredje tycker jag det är fruktansvärt genant att valet att kombinera barn och karriär ens ifrågasätts i världens mest jämställda land!

Och det vore väl inte så genant om den här frågan ställs varje gång en förälder eller förälder-to-be får ett toppjobb. För visst är det ett anmärkningsvärt val, det sticker jag inte under stol med. Jag hade aldrig kunna ta det beslutet, ens om toppjobbet hägrade.

Men jag har aldrig varit med om att en mans val att kombinera familj och toppjobb ifrågasätts på det här viset. Visst hade det var intressant om Jan Björklunds val hade blivit debattämne på Expressen eller snackis i fikarummen? När han tackade ja till att bli partledare för folkpartiet hade han två små barn.

Det händer inte att pappors jatackande till toppjobb ifrågasätts eller ens nämns. (Prova att googla på "barn toppjobb" så får du sida efter sida med träffar som handlar om kvinnor.) Men gång på gång när en kvinna - helst en stridbar en - utmanar genussystemet så kommer vi få höra samma tongångar vevas likt positivhalarens - om och om igen.

Tröttsamt? Ja, mycket.

(foto: Roland Karlsson)

Målarböcker

Vet ni hur många målarböcker vi har hemma som det aldrig ritas i? De är jättesnygga på utsidan, med färger, glitter och löften om klistermärken. Förtjusningen försvinner så fort man öppnar och ser bilderna som ska fyllas i med färg.

Men nu har jag hittat en helt underbara målarböcker i en serie som heter Mandalas som passar alla åldrar från 4 år. Det fantastiska är dels att man kan fylla i med vilka färger man vill och det blir helt underbara kreationer. Men det finns en tanke bakom också, nämligen att man ska hitta lugnet och fokuset. På mina barn som normalt alltid är på sju ställen samtidigt och bara orkar koncentrera sig om något är väldigt intressant så har det varit jättespännande att se att enkla mönster har en viss lugnande effekt.

Alla mönster är gjorda i cirklar och det är just vad Mandala betyder på sanskrit - cirkel. Tanken är att man ska börja fylla i noga utifrån och så jobba sig inåt mot cirkelns mitt.

På jullovet satt vi eftermiddag efter eftermiddag och bara ritade, pratade och hade det jättetrevligt och avspänt. Tankarna vandrar fritt när man gör monotona målinriktade saker, det blir som att sitta och meditera lite.

Böckerna finns för olika åldrar, olika svårighetsgrad och med lite olika sorters motiv - från mer geometriska/matematiska till djur, växter, årstider med mera. På unicorn.dk hittar du en hel del mer info (på danska).

Jag vet att böckerna är lite svåra att få tag på, så om du vet var man hittar dem (jag fick mina via mamma som hade köpt dem på skolmässan) får du gärna tipsa mig och andra som kan vara intresserade.

Här kan man prova att fylla i en digital mandala

Fina bidrag i G-Forcetävlingen

Läs de här fina små berättelserna som är några av de som kommit in i vår G-Forcetävling

Frasse

Det var en gång ett marsvin som hette Frasse och bodde i ett blått hus, Frasse var ensam fast han hade en husse, men han brydde sej inte om Frasse, men så en dag kom det en liten tjej och hälsade på och såg Frasse, vilket gulligt marsvin tänkte hon, så varje dag gick hon och hälsade på Frasse och Frasse var så glad att äntligen var det någon som tyckte om honom. Så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Panik på festen

Vi var bjudna på tjejfest hos en vännina och hade alla barn med oss, i familjen bor ett marsvin som heter wisky. Så kom barna på att dom skulle gosa med honom, och satt sig i en ring på golvet och alla ville klappa, men sedan vart det Magdas tur och hon blev livrädd och släppte Wisky som genast kila in under bordet och klättrade upp på Karins ben och hon fick panik och reste sig, så bordet välte och alla som satt på motsatt sida fick allt i knät. Tur man satt på rätt sida av bordet. Vi träffas fortfarande men tänker alltid på vart vi placerar Karin. :)

Herr Honey

"Pappa!Pappa!" ropade jag. "Här är ett!" Vi var i zoobutiken, pappa och jag. Vi skulle kolla på ett husdjur. Jaja, även om jag var 13 år, jaja. Men i vilket fall som helst hade jag nu hittat en supergullig krabat, med en stor honungsfärgad päls i tjocka virvlar. Det var en hane. Han var ett marsvin och jag visste redan vad den skulle heta. Nu kom pappa gåendes från papegojorna. "Skrik inte så högt, Maja! Du skrämmer livet ur djuren!" sa han. "Vad har du hittat?"

"Titta här!" sa jag ivrigt och pekade på det honungsfärgade marsvinet. Pappa följde mitt finger och blicken landade på marsvinet. "Jaa...Jaaa..." sa han fundersamt. "Ja, det var ju sött...Vill du ha det?"

"Vad tror du?" sa jag. "Klart jag vill! Kom nu så paxar vi honom innan nån annan tar honom!" Och så drog jag iväg med pappa till burarna, fodret och allt sånt. Vi bad en personal om hjälp, och hon visste vilket som var bra. Så bara en kort stund senare var vi på väg hem i bilen igen. Bakluckan var proppfylld av marsvinsgrejor. Jag satt i baksätet med mitt marsvin i en transportbur och storsmilade. Jag hörde hur han raffsade omkring där inne. Han stannade upp, nosade lite och kikade ut lite nyfiket genom lufthålen. Vi fick åka en bra bit, vi bodde ju på landet. Fast vi hade bara lite höns och en tupp. Och en fin liten ponny som hette Twist.

Just nu, när resan var slut om 5 minuter började marsvinet bli otåligt inne i sin transport. Jag lugnade honom lite tills vi äntligen kom hem. Mamma och Molly stod i dörren och vinkade. Vi körde in på uppfarten och jag klev ur med mitt nya honungsmarsvin. Jag storsmilade fortfarande. Det gjorde mamma och Molly med.

"Heej Maja! Hittade ni något? Få se!" sa mamma glatt. Jag ställde ner transporten på marken och tog upp honungsfiguren i famnen. Molly sprang fram och satte sig på knä brevid mig.

"Åhh så sööt!" sa hon och klappade marsvinet. "Vad heter han?"

"Han heter..." ,jag drog ut på det, "Han heter Herr Honey!"

"Ett sånt passande namn!" utbrast mamma.

"Ja det var ju fint", sa pappa.

"Gulligt!" sa Molly. Jag storsmilade för tusende gången idag. Pappa packade ur grejorna och vi hjälptes åt att sätta upp det. Även Molly tultade fram på sina 3-åriga ben och hämtade allt från nappflaskor till marsvinsgodis. Herr Honey verkade tycka om all denna uppmärksamhet och han var verkligen stor i mat och han älskade att kela. Men så kom det. Nästa morgon när jag skulle titta till Herr Honey och ge honom mat var han inte där. Då plötsligt fick jag se ett stort hål i burnätet. I det daggvåta gräset fanns spår från en räv. Nej. Nej, nej, nej! NEJ! Aldrig!

"MAMMA! PAPPA! MOLLY! HERR HONEY ÄR...Han är..." Här bröts rösten ut till storgråt. Jag hade knappt känt honom i ett dygn och så var han redan tagen av en räv! Jag skrek och svor och grät. Twist gnäggade lite ifrån stallet av allt odjud. Mamma och pappa kom utrusandes. Molly kom tultandes lite långsammaren.

"Vad har hänt, kära barn!" sa mamma oroligt.

"Vad är det? Var är Herr Honey?" sa pappa minst lika oroligt.

"Maja är du jättelessen?" frågade Molly. Jag slängde ur mig allt. Pappa bestämmde att vi skulle ut och leta. "Herr Honey är säkert någonstans. Räven har nog inte tagit honom, räven följde nog bara marsvinets doft efter att Herr Honey rymt!"

Alla utom Molly visste att det var meningslöst. Herr Honey var borta. För alltid.

Du kan också skriva en berättelse och vara med i vår tävling.

Klicka här för att tävla och ta chansen att vinna filmen G-Force!

Fin uggla

Den är så himla fin den här börsen (visst heter det så va?)

eller den här plånboken i samma serie

Att vara anställd är som att vara flygpassagerare

Jag har kommit på varför jag är så rädd för att flyga flygplan. Det handlar inte om att jag inte tror flygplanet klarar det, att jag har höjdskräck eller klaustrofobi. Det handlar helt enkelt om brist på kontroll. Piloterna kan ju vara två bakfulla pajasar som glömmer fälla ut landningsställen eller nåt! Jag litar helt enkelt inte på att folk som är satta att styra kommer göra det på rätt sätt.

Som flygpassagerare har man minimalt att säga till om och man slussas runt i en massa tidsödande kontroller. Man har på sin höjd två maträtter att välja på och ombeds sitta still på sin plats hela tiden. Väldigt frustrerande, man är helt utlämnad åt vad andra har valt och bestämt.

Samma känsla, inbillar jag mig, måste det vara att vara anställd i ett stort företag eller i kommunen/av staten. Man har sin plats och visst kan det vara tillfredställande och man kan vara jättebra på sina uppgifter, men hela ens väl och ve beror på hur nån annan förvaltar företagets kassa och anseende. Se bara på alla Volvo och Saab-anställda - de har lagt hela sina liv i händerna på pajasar - och nu står de utan jobb och barnen är hungriga.

Eller skolpersonal som tvingas vända ut och in på sig själva och riskerar sin hälsa för att eleverna ska ha det drägligt och lära sig åtminstone lite. De har inte ett dyft att säga till om de stora dragen för verksamheten. Allt kommer från ovan, såväl pengar som beslut. Det är bara att finna sig. Le och vinka.

Jag skulle aldrig fixa det, att låta andra människor få styra så mycket över mina livsvillkor. Visst är det bekvämt förstås, både att vara anställd och flygpassagerare. Man lutar sig tillbaka, gör sin grej, kanske slumrar till och sen är man framme och det är varmt och skönt.

Men jag kan inte luta mig tillbaka. Jag skulle antagligen vara mindre flygrädd om jag körde planet själv. Därför passar det mig så bra att vara egen. Kraschar jag så ser jag det hända och tar smällen.

P.S Jag förstår att alla inte kan vara egna, lika lite som att det är görbart att köra egen bil till Island.

G-force

För några år sen hade jag bara fnyst åt en film som denna. Men jag vet att ungarna älskar sånt här och vi brukar skratta ikapp åt alla enkla skämt och njuta av action och äventyr.

G-FORCE är en ny fantastisk äventyrskomedi för hela familjen från Walt Disney Animation Studios.

Filmen som är en blandning av spelfilm med skådespelare och nyskapande datoranimation, handlar om en grupp actionhjältar med attityd, ett gäng som utför topphemliga uppdrag åt regeringen med hjälp av det senaste i spionteknik.

G-Force-gänget skiljer sig dock stort från andra i samma bransch - de är nämligen marsvin!

Kolla trailern här

Nu kan du vinna ett combopack G-FORCE! Klicka här!

bilder och material © Disney

2010 började inte bra

Jag längtade hela jullovet efter att få jobba men när det väl var dags att börja skola och förskola igen så passade alla barnen på att bli sjuka i omgångar. Host, host, öronont, halsont och feber. Att vabba är ett stort stressmoment när det jobb man förväntas göra inte görs av nån annan utan allt bara skjuts fram. Så jag tokjobbade varenda liten sekund som var över.

Sen blev även vi vuxna sjuka! Det var så hemskt. Ingen mat hade vi hemma och allt jobb bara tornade upp sig, samtidigt behövde jag åka till husläkaren och apoteket. Ingen bra start på 2010. Hela förra veckan är som ett mörker, den har inte hänt helt enkelt.

Men nu har det vänt (det var ju ingen dödlig sjukdom och vem är jag att klaga när folk dör i cancer och det är jordbävningskatastrof i Haiti?) och jag känner mig supereffektiv och peppad. Började dagen med att skotta hela garageuppfarten och ska nu skriva ett avtal, styra upp betalningar, posta brev och bygga en kampanjsajt. Sen blir det skjutsa till gympa, veckohandla med mera.

Det allra bästa med att jobba är att man får vara i fred och tänka tankarna tills de tar slut.

Nattskrik

Linda Skugge skriver om sin yngsta tjej som vaknar och skriker på nätterna.

Min lilla trea skriker också på nätterna. De andra har två har väl haft sina hangups, men aldrig vaknat och bara skrikit på nätterna. Det är alltid när man själv just gått och lagt sig och somnat som hon sätter igång och tålamodet är ju noll då.

Sen tar det 40-60 minuter, välling/vatten, kissa etc innan hon somnar om...

Nu när Linda skriver att hennes trea också nattskriker så funderar jag på om det är för att kompensera. Syskonen härjar ju runt, bråkar och låter hela tiden på normal vakentid, så då kanske hon måste passa på att härja och låta när det är tyst och stilla?

Ren överlevnadsstrategi för att få tillräckligt med uppmärksamhet i ett hus med många ungar med andra ord!

Ja, jag måste tänka att hon är smart den ungen. Då kanske det inte känns så fasligt jobbigt?

Nu får nästa generation ta över

Såna här fantastiska saker gör min sjuårige son.

Han tar foton, fipplar till dem i photoshop-appen och mejlar dem sen till mig.

Snart kan han ta mitt jobb. Det kallar jag pensionsförsäkring :)

Livet är för kort för att vara fult

Det livar upp så mycket att ha saker som är vackra. Jag faller ofta för lite barnsliga, naiva saker. Kolla de vackra och mkt praktiska väskorna från Cath Kidston