Mia Althoff - på barnsidan

Gott och blandat. Debatt, tankar, prylar och inblick i mitt liv.

Hur är det med skruttkompetensen?

Många unga kvinnor och flickor upplever att de har problem med sig själva och sina kroppar. Det finns alltid något att förbättra eller önska sig mer eller mindre av när det gäller kroppen. Fler dieter att följa och nya träningsformer att testa. Tidningar, tv, bloggar och sociala media hjälper till att sprida kroppideal som inte alltid är sunda. Och även om idealen i sig är sunda kan den ensidiga fokuseringen på kroppen och hur den ser ut vara skadlig. Var för sig är varken en bild eller ett tv-program skadligt, men de många dropparna urholkar till slut stenen och har med tiden gjort stora hål i självkänslan och självbilden.

De här krafterna är otroligt starka i vår kultur och svåra att påverka. Så jag har funderat på hur man som förälder kan lotsa sin tonårsflicka genom det här hårda och ytfixerade landskapet.

Lev innerligt

Det har visat sig att de människor som mår bäst och känner mest mening är de som lever innerliga liv. Vad innebär det att leva "innerligt" då? Jo, det är när man lever för och satsar på det man har tillgång till. Det innebär också att man ser objektivt på sig själv och accepterar vem man är och vad man är kapabel till. En frisk superpresterande person med stort kontaktnät behöver alltså inte per automatik må bättre eller känna mer mening än vad en rörelsehindrad person med begränsat umgänge gör.

Vad vi fokuserar på påverkar hur vi mår. Om vi ständigt är upptagna av tanken på hur fel vi är desto sämre mår vi. Människor är ofta bra på att beskriva varför vi känner oss dåliga, det finns alltid en fettvalk på fel ställe, tänder som är lite gula, hår som är lite för stripigt eller ja.. ni känner igen det va? Så för att känna oss bättre skiftar vi fokus till förändring. Vi signar upp oss hos Viktväktarna, köper Whitening-tandkräm och ringer frisören. Och det känns bra, fokus har förskjutits från att fokusera på fel till att fokusera på förändring. Yay!

Men när frisyren återigen blivit vildvuxen, tandkrämen lovade mer än den kunde hålla och viktnedgången inte höll i sig så känner vi oss dåliga igen. Och även om viktminskningen blir bestående så kommer dropparna runtomkring oss ha urholkat stenen lite till så att vi hittar något nytt som är fel på våra kroppar. Hörde talas om en bok som heter Wellnessyndromet som tar upp ämnet med den alltmer tilltagande hetsen kring träning och kost och vad den gör med synen på oss själva och andra människor. Har inte hunnit läsa den själv, men hoppas få tid till det.

Jag tror det är viktigt att inse själv och förmedla till sina barn att kroppen är en skapelse som man faktiskt inte kan påverka så mycket. Håret är som det är, ögonen sitter så här tätt, musklerna så här odefinierade och brösten är så här små. Det är bättre att acceptera det och sörja att kroppen är som den är istället för att köpa föreställningen att kroppen är ett DIY-projekt där allt är möjligt.

Vem som helst kan inte skaffa sig ett sexpack, ha långt svallande hår, kritvita tänder och perfekta timglasproportioner. Inställningen att det går att skapa, bygga och förändra sin kropp i grunden bara man skärper sig och tar personligt ansvar för förändringen är falsk och skadlig för självkänslan. Applådera inte försöken till kroppslig omgörning, men promota gärna nyttig mat och träning som beståndsdelar i en bra hälsa. Hälsa och utseende är olika saker! Så döda hoppet om att det går att förändra sitt utseende.

Det finns faktiskt inget samband mellan utseende och hur man känner inför sin kropp. En genomsnittlig tjugoårig tjej har mindre positiv syn på sig själv än en genomsnittlig sjuttioårig kvinna.

Hur vi mår sitter inte i kroppen utan i knoppen!

När man sörjt klart att kroppen är som den är kan man börja fokusera om och se allt som är bra och positivt. Kroppen är en fantasisk sak och dess främsta egenskap är inte hur den ser ut, utan vad den kan få dig att känna och uppleva. Det har jag skrivit om här också.

Goda relationer

En annan sak som vi mår bra av är goda relationer. Hur vet man om en relation är god? Det är när man känner att man kan vara sig själv i den andres närhet. Man behöver inte prata om några särskilda saker eller göra fantastiska saker ihop. När man umgås med nån utan att det uppstår pinsamma tystnader så är det ett tecken på att relationen är god. Och då menar jag inte att båda två ska prata i ett så ingen tystnad alls uppstår, utan att det är ok att man inte alltid har något att säga eller prata om. Att kunna "bara vara" och känna att man duger är signifikant för den goda relationen.

Att ha en god relation med sitt barn är ett skydd för dem under den (ibland) struliga tonårstiden när de ska frigöra sig från sina föräldrar. Att ha en god relation med sitt barn ger dem också verktyg att själva skapa goda relationer med andra människor.

Bli omtyckt eller tycka om?

Har du någon gång träffat en person och pratar på om sig själv och sina behov i en aldrig sinande svada och när de går därifrån känner man sig helt tom och tömd på energi? Det är ett möte mellan den som vill bli omtyckt och den som vill tycka om och resultatet är inget som bygger en god relation.

En person som vill bli omtyckt har oftast inte så positiv bild av sig själv, utan är väldigt orolig för vad andra tycker och har ett stort behov av att bli bekräftad. De ifrågasätter ständigt sig själva och ställer höga krav (på sig själv och andra) för att duga. Kravdrivna människor upplevs som tråkiga eftersom de inte ser andra.

En person som tycker om har ett annat fokus på att se och engagera sig i andra. De drivs av lust och har hög skruttkompetens, det vill säga det vet att de inte måste prestera eller vara felfria för att duga och ha ett värde. De kan bjuda på sina svagheter och har lättare att få andra människor att känna sig sedda och bekväma.

En god relation både bygger och förutsätter god självkänsla. De bästa mötena är de som sker mellan två personer som är "tycka om"-personer som kan se varandra och ömsesisgt ge varandra energi. Det är "tycka om"-personens drag som du ska odla hos dig själv och i ditt barn.

Bra samtal

Hur gör man det då? Hur får man till såna där energigivande bra samtal?

För det första måste man inse att goda samtal tar tid. Med få kontaktytor mellan barn och vuxna får man avsätta tid så samtalen blir av - boka in det i kalendern! Ibland känner jag att samtalen får en förhörsaktig ton där barnet förväntas redovisa vad vad, vem och varför. Det blir inget bra, då behöver jag backa och låta pratet komma spontant. Istället för att fråga (förhöra) "vad har du gjort i skolan idag?" så kan man berätta om nåt från sin egen dag, då kan du ge dig på att barnen också vill berätta något.

Var tydlig och genuin. Tonåringar kanske försöker visa sig tuffa och ointresserade av dig. De kanske ber dig att inte bry dig eller lägga dig i. Men lyssna inte på dem då! De spelar bara ett spel och är i själva verket ofta väldigt intresserade av dina åsikter, vad du tror på opch brinner för. Var tydlig med vad du vill och vad du tycker är viktigt. När föräldrar är vilse blir det svårt för barnen.

Visa intresse och var nyfiken på hur barnen tänker och känner. Låt bli att tänka ut sätt att fixa och ställa till rätta. Det är lätt hänt i vår fixargeneration att vi tror att barnen efterfrågar lösningar, när de egentligen bara vill bli lyssnade på.

När ett samtal är igång så lyssna och styr samtalet mot det som berör mest. Det visar att man är intresserad och aktiv i samtalet.

Försök inte trösta och komma med råd för att lösa sånt som är svårt eller gör ont. Lyssna på känslan, den är viktigare än hur det verkligen är. Orka lyssna och följa med ner i det svarta, dela på sorgen och det svåra. Tonåringen kommer känna sig tröstad av den delade sorgen och ledsenheten. På botten vänder det alltid och hoppet börjar spira igen. Det uppstår bra möten när man delar sorg och hopp. Paradoxalt kan det alltså bli bättre möten mellan människor på en begrävning än på ett bröllop.

Är tonåringen arg och ilsken? Försök att inte ta åt dig eller börja försvara dig. Det handlar inte om dig, så lyssna utan att ta parti eller gå i försvar.

Lös inte tonåringens problem, utan lyssna på dem när de formulerar sig och pratar om sina problem. Ställ frågor så de hittar svaren på sina problem inom sig själva. Det är terapeutens hemlighet, att lyssna och förmå den som behöver hjälp att formulera sina problem och även sina egna lösningar. Terapeuter behöver alltså inte lösa några problem :) Alla föräldrar med goda relationer till sina barn kan bli deras terapeuter.

Odla skruttkompetensen! Visa att det är ok att bara vara människa ibland. Strunta i att städa fast ni ska ha gäster, skrutta runt i mysbrallor en hel dag, åk osminkad till jobbet, ät en godisbit fast det inte är lördag, osv. Berätta om dina svårigheter (välj ämnen med omsorg dock) och egna tillkortakommanden. Eller berätta om nåt tillfälle när du gjorde bort dig och hur det kändes men att det ordnade sig. Det visar barnen att människovärdet inte ligger i om man lyckas eller misslyckas, om man har städat eller stökigt, om ens kropp har skavanker eller inte.

Postat 2015-04-17 00:27 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Hur påverkar ordningen i syskonskaran barnets personlighet?

Första barnet är ansvarstagande och lite bossig. Mellanbarnet är den med mest sociala skills och yngsta barnet blir den härligt slarviga bohemen. Är dessa fördomar sanna eller falska? Kolla den här roliga, och vetenskapligt grundade videon om hur ordningen i syskonskaran kan påverka personlighet.

taggar
..  psykologi  syskon  syskonskara  
Postat 2015-04-08 00:11 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Har du maximerat dina livschanser, lilla vän?

Unga idag har aldrig haft det bättre! De kan välja skola och aktiviteter efter intresse och fallenhet. De har möjlighet till högre utbildning och fina jobb på en global arbetsmarknad. De har föräldrar som är engagerade och närvarande i mycket högre utsträckning än förut. De är friare och har fler valmöjligheter än någon annan generation haft. Trots detta guldläge verkar många unga må dåligt. Siffrorna över psykisk ohälsa bland unga är oroande. Andelen unga med psykiska problem som oro, ångest eller sömnproblem har nästan trefaldigats sedan 90-talets början (källa) och självmorden bland unga minskar inte som de gör i andra åldersgrupper och antalet självmordsförsök har ökat kraftigt (källa).

Kan det höra ihop? Ja, kanske. Eller i alla fall delvis, om man ska tro psykiatern och terapeuten Håkan Andersson som jag haft förmånen att höra föreläsa.

Inför varje beslut eller valmöjlighet känner människan osäkerhet, villrådighet, rastlöshet och stress. Det är helt enkelt ganska obehagligt att inte ha bestämt sig om färdriktningen och det är lätt att fastna i ältande om valet och konsekvenserna. Först när valet är gjort slappnar vi av, och ställer in den nya riktningen efter det fattade beslutet.

Idag finns det massor av val att göra. Vilka kompisar ska jag ha? Vilka aktiviteter ska jag välja? Vilken skola eller inriktning ska jag välja? Vilken stil ska jag hänge mig åt? Vilka idoler eller band ska jag följa? Vad ska jag bli när jag blir stor? Möjligheterna är nästintill oändliga och det står de unga fritt att forma sitt eget liv och framtid. Toppen tycker många, men för andra kan det bli för mycket.

I vår individualistiska samtid ställs också krav på individerna att göra de bästa valen och skapa sina egna liv och optimera sina livschanser. De ska forma sina egna superkroppar och boosta sina karriärer. Vi läser tester, jämför och maximerar för att känna oss helt säkra på att valet blir optimalt.

Antalet valmöjligheter och pressen att alltid maximera spär på stressen. Det är alltså inte konstigt om unga känner stress, ångest, sover dåligt, har diffust ont i magen och huvudet.

Men hur hjälper vi dem ur denna allt snabbare snurrande snurr? Ta bort alla val? Färre val borde betyda mindre oro. Eller ska vi hjälpa dem leta och hitta de bästa valen? Vi vuxna veta ju mer om livet och vad som är optimalt.

Nej.

För att få bort stressen tror jag att vi måste avdramatisera betydelsen av valen, så att det blir lättare att ta beslut utan så mycket vånda innan.

Oftast är det faktiskt inte konsekvensen av valet som stressar mest utan obeslutsamheten och limbon i att inte ha bestämt sig. Att alltid ha alla möjligheter öppna genom att inte ta beslut kan göra att man ingenting får gjort och livet passerar utan att man känner att man åstadkommer något. Om man hela tiden går och väntar på de optimala förutsättningarna så sätter man livet på vänt i nånslags parentes där man inte tar några livsavgörande beslut. Följaktligen händer inget i livet heller.

Konsten att kunna ta många beslut och därmed få mycket gjort här livet handlar inte om att man är duktig på att snabbt hitta det bästa, utan nöja sig med att man inte behöver ha det bästa, men tillräckligt bra - Good enough.

Att avdramatisera besluten och visa på att de kanske inte behöver vara så livsavgörande, det är något vi vuxna kan hjälpa våra unga med. Bjud på dina egna tillkortakommanden, berätta något snöpligt, dela med dig av dina egna funderingar kring framtiden och försök sedan få din tonåring (eller unga vuxna) att börja prata och bena ut vad som är vad. Då kanske en del ångest kan lätta och stressen över de där Stora Besluten kan lägga sig. Ofta brukar man ju se saker och ting klarare bara man får sätta sina egna ord på dem. Man tvingas tänka efter och sortera sina tankar och vips så var problemet inte så stort eller lösningen uppenbar. Det är så terapi funkar.

Sist med inte minst tror jag också det är viktigt att lyssna och låta den unga själv sätta ord på sin oro och ångest. Inte flika in med goda råd och ta över samtalet. Oftast är det så att ju mer vi styr samtalet med våra goda råd och problemlösningar desto tystare blir våra barn och utan att vi märker det har de lämnat samtalet på det ena eller andra sättet. Det är så lätt att vi vuxna känner att vi ska fixa, ha bra idéer och komma med lösningar, men de allra bästa lösningarna på sina problem sitter de unga på själva. De behöver förmodligen bara tid och någon som lyssnar aktivt och kan hjälpa dem att komma framåt i sina tankar. Läs vad vad Sanna Håkansson på Familjekompetens skriver om det aktiva lyssnandet.

Till alla unga som lever med oro och ångest vill jag varmt rekommendera Linda Skugges Lilla ångestboken som jag vet hjälpt många.

Postat 2015-03-16 22:49 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Se mig som en "Human Being"

Häromveckan hade jag förmånen att få lyssna till Petra Krantz Lindgren som är beteendevetare, föreläsare och författare till boken "Med känsla för barns självkänsla".

Temat på föreläsningen var såklart just självkänsla, vad den gör med oss och våra barn. Att självkänsla är grunden till nästan alla de egenskaper som vi vill att våra barn ska utveckla; empati, mod, självständighet, trygghet, respekt, nyfikenhet, tillit mm.

Vad är självkänsla? Självkänsla är uppfattningen man har om sig själv och den man är. Att veta vad man går för och veta att man duger precis som man är. Läs mer här, för att får en djupare förståelse för begreppet (som ej ska förväxlas med självförtroende).

Har man en sund och god självkänsla är det lättare att våga prova nya saker, lättare att lita på andra människor, stå upp för sig själv, visa respekt för andra, utvecklas till en självständig egen person och förstå sig på andra människors känslor och situationer och även hantera svårigheter på ett bättre sätt.

Den del av föreläsningen som gjorde mest intryck på mig var när Petra pratade om vad som ger en människas självkänsla mest näring. Hon illustrerade det med en bild liknande denna.

Det yttre gröna lagret är det första vi ser hos en människa. En människas utseende och ägodelar. Petra kallar detta lager för "Human Having".

Det blå mellanlagret är vad vi ser att en människa gör och presterar, "Human Doing"  i Petras ord.

Den inre kärnan är människans tankar, drömmar, preferenser, fantasier, viljor och önskemål, dvs den "Human Being" som finns inom oss alla.

För att bygga självkänsla behövs inte fina saker, coola prylar, få höra att man är vacker eller smal. Inte heller behövs att man är speciellt skicklig på något eller får kvitto på hur duktig man är. Det som behövs är att bli sedd och uppskattad som den human being man är.

Det låter enkelt.

Men om du tänker efter så bekräftar vi ofta varandra och våra barn för de saker som vi observerar med blotta ögat. Vilken snygg klänning du har! Vad fint du ritat! Vilken cool ryggsäck du har! Vad bra betyg du har fått! Vad duktig du är! Vad fort du springer! Vad smal du är! Vilket fint hus du bor i!

Men det som alltså ger självkänslan näring är när man ser och bekräftar människan där innanför de fysiska attributen, ägodelarna och prestationerna.

Det är i sig inget fel att berömma någons prestation eller ge komplimang för att visa uppskattning. Men om man alltid blir bekräftad för sina yttre attribut eller bara ens prestationer ses och värdesätts är det lätt att tro att hela ens värde sitter i just utseende, ägodelar eller prestatationer.

Så hur gör man då för att bygga upp självkänsla hos andra och sig själv?

Villkorslös kärlek och uppskattning bygger upp en människas självkänsla och självuppskattning så att bara vara, bli accepterad som man är, ha det lugnt och skönt, ge och få fysisk närhet är viktiga ingredienser. Med villkorslös menas en kärlek som är självklar och inte kräver något i utbyte.

Självkänslan får också näring när man får ägna sig åt saker man tycker om, när man får klä sig och uttrycka sig som man vill och när man kan bestämma fritt och känner sig delaktig i sammanhang.

Att bli tagen på allvar är viktigt, men också att ta sig själv på allvar. Många av oss är väldigt måna om andra, men struntar i oss själva och tappar bort vad vi vill och drömmer om. Att reflektera och analysera var man står och styra dit man vill bygger självkänslan och man kan känna sig stärkt av att ta kontroll över sitt liv och påverka dess riktning.

När någon intresserar sig för dina tankar, drömmar och känslor känner du dig sedd och uppskattad. Att slippa bli bedömd och värderad efter prestation, ägodelar och utseende ökar känslan av att vara värdefull just för den du är.

Så fråga hur det var att måla teckningen istället för att säga "vad fint du målat". Ofta rymmer sig många tankar och idéer om världen i barns olika uttryck och när man som vuxen bara bedömer resultatet så dödar man effektivt konversationer som kan rymma både stora och små frågor. Dessutom signalerar det för barnet att resultatet är det viktiga och inte tankarna bakom eller upplevelsen att skapa.

Kommentera inte barnets klädsel eller frisyr det första du gör, utan visa hur kul du tycker det är att ses och visa intresse för barnets tankar och drömmar. En kul fråga är att fråga om vilken superkraft man skulle välja om man fick välja en. Kanske vara osynlig, kunna flyga eller vara stark som Pippi?

Barn vet inte instinktivt vad som är "rätt" och "fel" beteende alla gånger. Hjälp barnet att göra rätt och bete sig korrekt istället för att skälla och kritisera när barnet visar ett felaktigt beteende. Se till att visa att det är fel på beteendet, inte på barnet. Det är lätt att barn känner sig värdelösa om det jämt för höra att det är fel på dem. Barn måste få misslyckas och få nya chanser, utan att känna sig ifrågasatta eller behöva tvivla på föräldrarnas kärlek och uppskattning.

Hjalmar Söderbergs citat kan få avsluta

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

Postat 2015-03-05 21:10 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Bäckenbottenakuten

Har du fått en skada i samband med förlossningen? Eller har du nyss fött barn och känner att knipet inte riktigt sitter där?

i en video som Elin "PilatesElin" Forsell gjort får du lära dig hitta rätt teknik när du kniper. Du får övningar för att stärka upp den djupaste magmuskulaturen och övningar för säte och höft som i sin tur stabiliserar bäckenet som vidgats under gravidteten.

Videons främsta syfte är att hjälpa kvinnor som drabbats av en förlossningsskada men även att sprida kunskap om ämnet.

Övningarna lämpar sig naturligtvis för alla kvinnor som fått barn och inte bara om du har en skada.

Bäckenbottenakuten. För dig med förlossningsskador. - Trailer from Pilates-Elin on Vimeo.

Se video på Vimeo här

Postat 2015-03-05 09:00 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Era barns framtid

Det här året har det under valrörelsen och i samhället i stort pratats mycket om barnens framtid och vilken värld de möter under och efter sin uppväxt.

Sverige håller på att gå sönder

Politiker har pratat om ett Sverige som håller på att gå sönder och oavsett om det stämmer eller inte så ser i alla fall jag att det blir allt större gap mellan de som har och de som inte har. Jag pratar inte om pengar och välstånd utan om utbildning och kunskaper som är viktiga i vår tid. Det som drar i sär och marginaliserar grupper är det förakt för utbildning och kunskap som frodas i många hörn. Jag har bland annat hört det från andra pojkföräldrar som berättar om en attityd bland killar att kunskap är töntigt och bra skolresultat och en iver att lära sig är ocoolt.

Bild inlänkad från bloggen Så här är det

Jag vet inte var den attityden kommer ifrån, men "coolt" är det ju knappast att behöva leva sitt liv marginaliserad och utan möjligheter att påverka sin livssituation. För så blir livet med ofullständiga betyg och taskiga kunskaper. Har vi fått det så bra och bekvämt i Sverige att man känner att man det går att kosta på sig lite "fuck it all"-attityd, skita i allt och det ordnar sig ändå? Vakna! Livet blir grått, innehållslöst och väldigt långtråkigt om man inte själv kan styra det som händer.

Kunskap är makt

I själva verket är ju utbildning och kunskap de bästa verktygen för att skapa sin egen framtid och förstå de större sammanhangen som gör att ens liv känns mer meningsfullt och begripligt. Kort sagt - med huvudet fullt av kunskap får du mer plats för att drömma.

Jag har också hört om elever som slutat drömma om framtiden, som tappat hoppet om att skapa sig ett gott liv. Det är inte lönt att vare sig drömma eller kämpa med plugget. "Lärarna är dumma i huvet", "Jag bryr mig inte" och "Ingen lyssnar på mig" är inte ovanligt, vare sig här hemma eller från andra högstadiebarn.

För mig låter det där som två sidor av samma mynt och sorry alla mammor och pappor därute det är ni som måste styra upp det här och det finns ingen quickfix eller app som löser det här.

Det hände mig också

När jag själv hörde min son skryta inför sina kompisar om hur lite han pluggat inför provet och hört honom skylla sina egna tillkortakommanden på korkade lärare och idioter till busschaufförer etc så brann det till. Jag blev så jäkla förbannad på ongens bortskämda attityd, men såg samtidigt att det delvis är mitt fel. Ingen av mina flickor har ovårdat språk, ful handstil eller störande beteende. Varför skulle min son ha det? Och varför kommer han för sent till skolan, får hem lappar om bråk, slarvar med läxor och glömmer gympapåsar? Det handlar ju såklart om vilka förväntningar som ställts på honom. Varför har vi då ställt så mycket lägre förväntningar på honom? Jag vet inte, men eftersom jag inte vill fostra en loser så tog ett par allvarliga snack med min son och bad om input från hans lärare. Som tur är har han lätt för sig i skolan och har inte halkat efter något. Han är mycket intresserad av matte och NO och duktig på engelska (tack vare alla datorspel). Men läsa skönlitteratur, förstå sig på grammatik, analysera dikter, föra avancerade resonemang om samband är liksom inte hans styrka, just nu i alla fall. Han vill bli klar och gå vidare, fort ska det gå.

"Skriva för hand är som att titta på färg som torkar"

En annan grej är handstilen... känns igen va? OK, de flesta har ju rätt dålig handstil. Och visst.. det mesta skrivs ju med tangentbord idag. Men med nationella prov som ska lämnas in handskrivna insåg både han och jag att något måste göras för att lärarna ska kunna läsa och bedöma hans kunskaper rättvist. I skolan är handstilen bara frustration, så nu sitter han hemma varje kväll och skriver minst en halv sida med text. Han kan skriva vilken text som helst, hitta på eller skriva av från en bok eller tidning. Bara han skriver, handstilen påverkas framförallt av vilken finmotorik man övar upp. Nu formar han bokstäverna rätt hyfsat så nu ska vi jobba vidare på att få upp farten så det inte blir sån uppförsbacke så fort läxor och uppgifter ska lämnas in handskrivna.

Förutom att det man skriver blir läsligt finns det fler fördelar med att öva sin handstil och skriva för hand. Genom att öva finmotoriken med handstil gynnas inlärningen, genom att bokstäverna som formas gör ett avtryck i det motoriska minnet i hjärnans talcentrum. Det är alltså mer effektivt för inlärningen av bokstäver och text att skriva för hand jämfört med att använda tangentbord. En stunds handskrivning kan också vara avstressande och ett sätt att finna lugn.

Vi har också gjort en överenskommelse om några ganska enkla regler, här är ett par:

  • Gör läxorna direkt efter mellanmål och sen är resten av eftermiddagen "ledig". Ofta tar det ju bara en halvtimme och sen är man klar med det.
  • Lägg bort mobilen en timme före läggdags för att kunna somna i tid och sova gott.
  • Människor är dåliga på att multitaska så gör bara en sak i taget. Det blir inte bra när man försöker läsa läxa framför TV'n, läsa mejl medan man pratar med någon eller titta youtubeklipp vid frukosten.

And now to the fun part

Men man kan ju inte bara kämpa och traggla med handstil, måsten och regler. Det måste ju vara kul (även som förälder :)) ibland också. Så nu har jag öppnat en ny värld för alla mina barn att utforska, nämligen kodvärlden!

Redan nu lever vi i en digitaliserad värld som bygger på kod vilken de flesta inte behärskar. Vi omger oss med appar, spel och tjänster som majoriteten inte förstår grunden till. De flesta kan bara styra sina appar och spela sina spel, inte förstå hur de är byggda eller ens vilka byggstenarna är. Ett relativt livet fåtal människor förstår vad kod är och kan använda det för att programmera elektroniska tjänster, avancerade robotar och självkörande bilar. Resten är analfabeter. De som kan koda och förstår kod kommer vara de som sitter på makten, resten.. ja - vem vet?

Och här mina vänner ska jag väva ihop mitt inlägg. Genom att öppna kodvärlden så ger jag kanske mina barn ett försprång in i framtiden men jag ger dem också en värld där de och logiken står för reglerna. Min sjuåring har byggt ett spel i Scratch som räknar hur många gånger man klickat på en gris (som hon klippt ut från Minecraft) och applåderar när man klickat tio gånger. Nu försöker hon få grisen att nöffa på ett speciellt sätt. Min ostyriga son håller på med en app som kan spela upp skojiga ljud, repliker och ljudeffekter. Båda två vill gärna sitta timmavis och koda och bygga.

Jag kan tänka mig att många av de där "coola" killarna som gör allt för att inte följa reglerna och skita i läxorna lätt skulle kunna bli lika uppslukade som mina barn. Mina barn är nämligen som vilka andra ungar som helst.

Speciellt tycker jag att tjejer ska satsa på att lära sig om kod och att koda. Det finns ett otroligt sug efter fler kodande tjejer på arbetsmarknaden. Det är bara att ta för sig av jobb, prestigefyllda uppdrag, spännande arbetsplatser och pengar. Kod och kunskaper om kodspråket kommer behövas överallt och i alla branscher. År 2020 beräknas det saknas ungefär 1.000.000 (en mijon) programmerare i EU, detta samtidigt som det råder massarbetslöshet bland unga.

Där mina damer och herrar har ni era barns framtid - i kod!

Man kan ju tänka att om ett ämne är så viktigt så bör ju skolan lära ut det. Ja, att koda borde ingå i läroplanen. Men nu gör det tyvärr inte det, men glädjande nog finns det massa initiativ och föreningar som vi sprida kunskapen. Tex Kodcentrum och Code.org. (Se fler länktips nedan)

Vidare lästips

Kod är makt och vi är framtidens analfabeter

When women stopped coding

Kom igång-guider

.se:s guide till Scratch

Samling guider till bla Python, Javascript och bygga iphone-appar

Kandu - en app där man bygger spel

taggar
..  barnens framtid  handstil  kod  kodspråk  
Postat 2014-11-05 21:19 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

LasseMaja går igen

Min yngsta är nu 7 år och har börjat första klass. Med två äldre syskon är bokhyllan redan välfylld med böcker när läslusten sätter in. Det är verkligen en av föräldraskapets roligaste saker; att få återuppleva och dela kulturupplevelser. Jag har läst flera böcker och visat flera filmer som jag själv läste och såg som liten och nu får jag alltså läsa om böcker som jag läste för mina äldsta två barn (nu 14 och 12 år). Sandvargen-böckerna hör dit såväl som böckerna om Rosalie, Loranga Masarin och Dartanjang, Ronja Rövardotter och LasseMaja-böckerna.

En annan sak som är kul är att allt fler böcker och bokfigurer filmatiseras och kommer på bio så att man kan dela den upplevelsen också. 

Den 17:e oktober kommer en ny film med detektiverna Lasse och Maja i huvudrollerna!

Lukas Holgersson som Lasse, Amanda Pajus som Maja och Tomas Norström som polismästaren. © 2014 AB Svensk Filmindustri

LasseMajas Detektivbyrå - Skuggor över Valleby

Sensommaren har kommit till Valleby, men allt överskuggas av dåliga nyheter. Den lilla byns polisstation hotas av nedläggning och Lasse och Maja måste tillsammans med polismästaren snabbt komma på ett sätt att rädda den. När anrika Granats auktioner kommer på besök ser våra hjältar sin chans att visa vad Valleby och dess polisväsende går för. Med fem nyinstallerade larm och dygnet runt-bevakning av auktionens dyrgripar ska LasseMajas Detektivbyrå se till att ingenting går fel. Men allt äventyras när den ökände tjuven Konstskuggan visar sig vara på fri fot.

Biopremiär: 17 oktober
Speltid: 1tim. 17min.
Biljetter köpes på sf.se



Postat 2014-10-06 15:35 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Skolresan

I söndags gick Sverige till val. På min väg till valurnan besökte jag två av mina gamla skolor och tänkte på ytterligare två jag gått och formats i. Stora delar av mitt jag och min liberala värdegrund är formad i dessa fyra skolor.

Snösätraskolan, Rågsved 1979-1983

Jag är 6 år, fyller 7 snart. Jag och min mamma, pappa och lillebror bor i Rågsved söder om Stockholm. Ebba Grön kommer härifrån och kommer år senare att få kultstatus. Men det är en rätt sliten förort, ett skitfult centrum och mycket problem med droger och utslagning. Det är dock inget jag ser på min väg förbi parkleken till skolan. Jag har en morfar och mormor med en trädgård full av äpplen som jag tar med mig till hela klassen. Min farfar och farmor köper galonisar med barbapapa på och på helgerna åker vi till landet och fiskar och plockar svamp. I veckorna går min mamma till jobbet som skolsköterska och min pappa pendlar med tunnelbanan till sitt jobb på andra sidan stan. Min lillebror går på dagis och jag går i första klass.

Min fröken heter Kerstin. Vi, klass 1 i Snösätraskolan, är hennes allra första klass sedan hon blev färdig lärare. Vi räknar, skriver bokstäver, står på led, lyssnar på högläsning, har mockasiner, hoppar bondtolvan på rasten och i klassrummet har vi en kuddhörna. Kuddhörnan försvinner dock ganska fort eftersom nån har fått löss.

Klassen på 25 barn är densamma hela lågstadiet med några tillskott och några bortfall. Vi är alla ganska lika, barn till arbetare och lägre tjänstemän. På den här tiden finns det få människor från andra länder som invandrat. På gympan spelar vi fotboll eller brännboll, har redskapsgymnastik och vi springer 60 meter. Jag och Helga tävlar alltid om bästa tiden, hon vinner nästan jämt men jag är bättre på att slå iväg bollen långt i brännboll. Det mest spännande som kan hända på rasten är att fröken Kerstin frågar om man vill följa med till Ica och köpa Läkerol Special, men oftast hoppar vi twist i våra kinadojor. Efter skolan är det fritids, jag blir en hejare på biljard och rundpingis.

Lärdom: trivsel och en bra lärare är det allra viktigaste för ett barns skolgång.

Saltängens skola, Nacka 1983-1985

Efter skolavslutningen i fjärde klass går flyttlasset från söderförorten till Nacka som är en kommun "mellan storstad och skärgård". Vi bor i en villa från Älvsbyhus som farfar hjälpt oss färdigställa efter att den kom i delar på lastbil. Sommarlovet innan femte klass är oändligt långt och jag och granntjejen Sara har en kombinerad bok- och deckarklubb. Vi byter Kittyböcker och tassar orädda in i ödehuset i skogen i jakt på ledtrådar efter vad som hänt.

Sommarlovet är dock inte oändligt och när jag börjar femte klass kommer jag snabbt till insikt om att jag är helt fel. Den coola vindjackan med reklamtryck är inte ok, bok- och bänkpappret som jag och mamma köpt på ikea är inte fint och skrynklar sig på ett sätt som de andras inte gör. Jag klår alla killarna kast med liten boll och det skulle jag aldrig gjort. Dessutom har fröken Kerstin lärt mig den nya sortens skrivstil medan den nya stränga Ingrid benhårt håller fast vid den gammalmodiga.

Jag är helt fel och blir mer och mer utanför. Killarna börjar med öknamn och jag går ofta hem själv. Fröken Ingrid som har ett rykte vida spritt i kommunen om att vara sträng och hård förstärker mobbningen genom att visa hur fel och annorlunda jag är. Jag får kvarsittning för jag inte kan läsa en dikt högt inför klassen eller för att mina skrivstils-r inte är fina. På väg hem från en friluftsdag har min cykel på punka, men hon och hela klassen cyklar helt sonika ifrån mig och ger mig dessutom anmärkning för sen ankomst.

En del av mig gråter fortfarande när jag tänker på det här och hur ensam jag var. Hade det funnits någon möjlighet att byta skola, eller bara vetskapen om att det ens fanns andra skolor att välja på hade det hjälpt mig otroligt. Jag trodde det var mig det var fel på, i många år har jag burit en skam över vem jag är och alltid anpassat mig.

Tack vare att jag mådde bra och var trygg hemma klarade jag mig, jag dukade inte under. Många många böcker blev lästa och jag vet inte hur många timmar jag legat på golvet lyssnades på Depeche Mode och Alphaville med blicken fäst i taket.

Lärdom: föräldrar och barn ska få välja skola som passar barnet bäst.

Skuru skola, Nacka 1985-1988

I sjuan flyttade hela klassen till högstadiet i Skuru Skola. Vi fick en klassföreståndare från flummiga Södermalm som älskade att undervisa matte trots att han inte ens var behörig lärare.

Från att ha varit en underpresterande tyst tönt klev en annan person fram. Det var naturligtvis jag hela tiden, men när lärarmobbningen slutade slutade även mina klasskompisar att frysa ute mig och jag kunde successivt bygga upp mig själv igen.

Min engelska hade blivit riktigt hyfsad efter alla timmars lyssnande på melankoliska syntlåtar och hade alltid alla rätt på glosorna. Kemi och biologi var fascinerande och tack vare att jag läst så mycket var historia och geografi ämnen jag redan behärskade. Jag gick ut nian med högsta betyg i många ämnen och kände att jag kunde erövra välden typ.

Lärdom: läsförståelse, nyfikenhet och allmänbildning slår allt.

Nacka Gymnasium, Nacka 1988-1991

Jag var inte längre tönten, jag var nog rätt ball egentligen. På sommarlovet hade jag och min kompis Åsa själva åkt till USA för att hälsa på min brevkompis Stacey som jag skrivit brev till i många år. Vi hade sett frihetsgudinnan, första batmanfilmen med Michael Keaton som Batman (detta var på den tiden man fick vänta månader på att en film skulle komma till svenska biografer), Vita Huset och fått lära oss att fotboll inte heter "football" utan "soccer".

Tack vare att klasserna inte bestod så kunde man prova nya roller och jag lärde känna många nya kompisar från alla delar i kommunen och även grannkommunen. Tyvärr tog min ambition att vara bäst i skolan slut när den fick konkurrens av äventyr, resor och fester.

Men jag var faktiskt fortfarande riktigt bra i vissa ämnen och hade lätt för ämnen som matte, samhällskunskap och engelska. Tråkigt nog (för mig) var det många andra duktiga i min klass så de högsta betygen "tog slut" trots att jag presterat på högsta nivå. Det tyckte de flesta var orättvist, men alla lärare hade att förhålla sig till normalfördelningskurvan där ett visst antal ettor, tvåor, treor, fyror och femmor skulle delas ut i varje klass.

Jag minns också att vi fritt fick välja ett ämne att skriva specialarbete om. Det jag skrev  handlade om EU och varför eller varför inte Sverige skulle gå med i EU (detta var före vi gick med senare 1994). Att jag valt ämne själv var den största sporren till att göra ett bra arbete och även senare i livet har jag insett att mest utveckling sker när en symbios av nyfikenhet, valfrihet och intresse blandas med lust.

Lärdom: betyg och omdömen måste vara rättvisa och utgå från kunskapskrav och inte utifrån var man är jämfört med andra i klassen.

--------------------------------------------

Hur har din skola format dig och hur du ser på dagens skola?

taggar
..  betyg  skola  skolpolitik  
Postat 2014-09-17 15:08 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Informationsvideo om nya betygen

Känns de nya betygen svåra att förstå sig på? Är ett E att jämföra med en etta? Känns det orättvist att betygen kan sänkas mycket från termin till termin? Vad var det för fel med betygsskalan G-VG-MVG egentligen? Du är inte ensam om alla dessa funderingar.

Här är en himla bra video från Pedagog Värmland om nya betygssystemet.

Du får svar på vad en relativ betygsskala är och hur man kan jämföra våra barns betygssystem med det vi hade (dvs system med betyg 1-5). Du får också svar på hur betyg kopplas till läroplan och hur bedömning av eleven sker. Vad är det till exempel för skillnad på ett "enkelt resonemang" och ett "välutvecklat resonemang"? Du får också svar på hur en elev med betyget A på en termin kan sänkas till betyg D.

Här har jag också skrivit en text om LGr11 och nya betygen

Postat 2014-09-11 09:16 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Du har väl rensat bland barnens böcker?

I min ursprungsfamilj har böcker och läsning alltid haft en speciell status. Det har alltid varit bättre att läsa böcker som förströelse än att spela spel och se på TV. Det är väl bara fint väder som kunde slå bokläsning. Var det fint väder fick man inte sitta inne, utan skulle ut och röra på sig.

När jag var 8 år hade jag läst massor av olika böcker och när jag var 12-13 år och läst alla Femböckerna, Agnes Cecilia, Tordyveln, alla Kittyböckerna, Det blåser på månen och Sagan om Ringen började jag snegla på böckerna i mamma och pappas bokhylla. Där stod bland annat Gudfadern av Mario Puzo, Slakthus 5 av Kurt Vonnegut, PC Jersilds Babels hus och verk av John Irving och John Steinbeck samsades på hyllorna tillsammans med Lace och Törnfåglarna.

Jag tror att jag försökte mig på Gudfadern (men har inga minnen av att jag läste den klart) men fastnade totalt för Törnfåglarna som också gick som TV-serie vid den här tiden. Sen var steget inte så långt till Steinbeck för att sen hoppa vidare till Fogelström och Auel. Efter det hade jag en längre period när jag läste allt om vampyrer (Ann Rice!) och plöjde David Eddings och Terry Brooks fantasy och även Marion Zimmer Bradleys sagor.

Sen blev jag vuxen och fick barn och eftersom böcker alltid haft sån speciell status hemma så finns allt sparat på vinden hos mormor och morfar (mina föräldar alltså). Vi tog hem slitna pekböcker, Totte och Malin, några Alfons-böcker, Elsa Beskows sagor och Lennart Hellsings ABC bland annat.

Själv började jag komplettera deckarboksläsningen med Virginia Wolf, Jane Austen, Sylvia Plath, Simone de Bevoir, Nina Björk, Linda Skugge, Katarina Wennstam, Maria Sveland och andra feministikoner. Hann dock aldrig till Brögger, Jong eller Tikkanen.

Efter ett feministiskt uppvaknande ser man på sin barndoms böcker med lite andra glasögon. Är det t.ex. ok att läsa om Pippi som negerprinsessa? Ska man förbjuda Askungen, Snövit och Törnrosa för de är såna ytliga våp som passivt väntar på Prince Charming? Kan man läsa kapitlet "Lotta är en n***rslav" i Barnen på Bråkmakargatan?

Och hur är det med Margret Reys bok Pricken? Är den ok?

Jag har nog kommit fram till att det är viktigare att diskutera och prata med barnen om böckerna och på så vis föra över sin version av rätt och fel, än att censurera eller kräva "politiskt korrekta" barnböcker av förlagen. Tintin i Kongo är enda undantaget hittills och jag väljer att se det som att sonens samling av Tintin är komplett eftersom just den delen saknas (den här texten i UNT.se sammanfattar det bra).

När jag läser Pricken så brukar jag pedagogiskt lyfta frågan varför morfar känner sån oro inför det som är annorlunda och försöker empatisera med Pricken. Boken om Pricken slutar ju med att alla vita och bruna kaniner äter och är tillsammans, dvs bokens slutliga budskap är inte att annorlunda är fel.

Böcker med sedelärande sensmoral är kanske för magstarkt för dagens föräldrar? Se t.ex bara på Joakim Lamottes blogginlägg "Min dotter drabbas av sexismen i Alfons Åberg" som inte vill att hans treåriga dotter ska behöva höra att tjejer är "tramsiga och fega". Nej, det är klart att han inte vill. Grejen är ju bara den att berättelsen om Alfons och Milla inte slutar där, utan den fortsätter och Alfons kommer fram till att han vill fortsätta leka med Milla. Ingen bygger trädkojor och är som Milla.

"Det här är inte en tjej, det här är Milla. Det är min bästa kompis."

Alfons väljer att gå emot normen och se människan Milla, inte tjejen Milla. Mobbarna får fel och förlusten är deras. Fint tycker jag. Och massvis med bränsle till diskussion (läs också Martina Montelius) tillsammans med barnen.

Även de äldre barnens bokläsande försöker jag sätta mig in i. Jag må vara trött på fantasy, men jag försöker hålla samma bokslukartempo som min fjortis och har läst Hungerspelen, Divergent, Twilight-serien. På många sätt är ju Bella i Twilight inte så himla oproblematisk som rollfigur, om man tänker som en feminist alltså. Inte så stor skillnad på Bella och Törnrosa faktiskt. Det är ganska häftigt att kunna diskutera det med sina tonåringar.

Just nu läser jag John Green och Jenny Downham och klappar händerna i förtjusing åt att den äldsta lånar hem The great Gatsby och Pride and Prejudice. Snart följer nog Sylvia Plath och Virginia Wolf.

Känns som cirkeln snart är sluten.

Postat 2014-07-02 13:20 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera