Mia Althoff - på barnsidan

Gott och blandat. Debatt, tankar, prylar och inblick i mitt liv.

Vanliga misstag föräldrar gör

När barnen var små låg allt mitt fokus på att ta hand om dem praktiskt. Bära dem, trösta dem, krama dem, natta dem, byta blöjor, laga mat, snyta dem, vagga dem, tvätta dem och städa upp efter dem osv. Jag sov när jag kunde och bad till högre makter att slippa väckas av kasadkräks eller nattskräck. Varje middag var hetsätning med en bebis vid bröstet och en tvååring ståendes i barnstolen. Ibland fick jag för mig att snabbduscha medan storasyster var upptagen med pussel och lillebror sov nån av sina mikrosömnar, vilket förövrigt ofta slutade med att storasyster "råkat" väcka lillebror genom att stoppa pusselbit i örat/ögat på honom och duschen fick vänta. Och mellan varven krascha i soffan för att "ha vuxentid" när barnen äntligen knoppat in.

Ja, ni hajar. Fokuset var kort, en dag i taget. Det gällde att klara sig från en dag till en annan, dagarna försvann in i varandra. Jag älskade barnen gränslöst och gjorde allt för dem, men nån egentligen tanke om fostran eller långsiktig plan för mitt föräldraskap hade jag inte. Jag satte på plåster när det blödde, köpte glass när de var trötta efter dagis, läste böcker om bollar, prinsessor och traktorer, lekte lekar med dinosaurier, flygplan och nallar, provsmakade på sandkakor och plockade upp alla duplobitarna när leken och energin var slut.

I takt med att mina barn (nu 13, 12 och 6 år) blivit mer självständiga och mindre beroende av oss vuxna har jag funderat på vad man som förälder ska ge sina barn för att de ska klara sig långsiktigt och trivas med sig själva och livet.

Ju större barnen blir desto mindre är ens möjligheter att göra dem lyckliga och trygga. Och ändå försöker vi, vi älskar dem ju så och vill att inget ont ska hända dem. De vill inte bli tröstade med glass, men de vill ha pengar till konserter, fester och kläder. De vill inte längre att man leker med dem, men vill ha skjuts och bli hämtade i ur och skur dygnet runt.

Kanske för att vi inte provsmakade nog med sandkakor och de där åren gick så rasande fort så står vi nu här snopna och liksom tomma på att vara praktiskt behövda. Vi ger dem allt och förbereder dem på allt - allt utom att livet faktiskt kan vara fördjävligt ibland (kanske för att vi själva förnekar det faktumet?).

Ingen går inte igenom ett liv utan att behöva kämpa i motgång, få sitt hjärta krossat, förlora hoppet, se vänner försvinna i sjukdomar eller känna ångest och oro. Ändå övar våra barn inte på de sakerna om vi konstant ser till att skydda dem från svårigheter och besvikelser. I själva verket hämmas deras utveckling i att klara av livet och sig själva om vi täcker upp för livets dalar. 

Det låter ju enkelt kanske, att förbereda sitt barn på livet - vägen. Och inte tvärtom. Men det är ju det föräldraskap handlar om - förutom allt det praktiska råddandet. Här är några av de misstag jag och föräldrar idag gör eller bör bli medvetna om och försöka undvika.

Avgudar sina barn

Älska dem, hjälp dem, prata med dem och lär känna dem. Men låt dem inte styra hela tillvaron och bli ditt universums centrum. Det ger barnet en konstig syn på sig själva och världen och kan göra barnen ängsliga och osäkra när hela världen dansar för deras pipa och allt det gör beskrivs med superlativ trots att barnet kanske inte ens ansträngde sig. Hur ska man klara en dag i verkligheten när man hemma alltid fått höra hur himla bra, unik och fantastisk man är oavsett vad man gjort?

Jämför och tävlar i föräldraskap

Föräldaskap är ingen tävling, men vi föräldrar jämför oss gärna och våra barn med andra för att få ett mått på hur "bra" föräldrar vi är eller hur välartade barnen är. Förmodligen gör vi detta för att vi är rädda för att eventuellt vara "sämre" än nån annan. Att ha välartade barn som lyckas i skolan är en viktig statusmarkör.

Man kan jämföra sina barn och sitt föräldraskap med andra, om syftet är att utvecklas, lära sig och få nya idéer. Men om man i jakten börjar nedvärdera andras föräldraskap eller snacka skit om andras barn för att framstå som bättre själv är man ett dåligt föredöme. Det visar barnen att det är ok att "gå över lik" för att vinna och komma först.

Barn behöver lära sig att jobba hårt för sina drömmar och inte att vinna är det viktigaste. Det kan få dem att börja ta genvägar eller ta till fula knep för att vinna och få fördelar.

Missar barndomens under
Vi vill våra barns bästa och vill gärna peppa och pusha dem framåt till nästa steg. Hur många gånger har man inte tänkt framåt för att orka med vardagsslitet som småbarn innebär? Fantiserat över hur skönt det blir när de sover hela nätter, när de är stora nog att vara hos barnvakt, när de klarar sig utan blöja och när fönstren inte är kletiga av handavtryck!

Den här superfina dikten har ett av mina barn i sin pärm från dagis.

Den påminner mig om hur underbara, gulliga och speciella barnen är när de är små. Snuttefiltar, sparkdräkter, övertrötta skrattanfall, konversationer med nallar, hålla handen hem från dagis och morgonfrisyrer.

Allt det där gör mig så sentimental, men glad och tacksam. Jag var där, jag såg allt och missade inget.

Barndomen ska fyllas av lek och upptäckter och vara fri från stress och press. Om vi rusar för fort och inte låter dem ha kul och växa i sin egen takt hinner de inte upptäcka sina intressen och vilka de är. Jag tror att många med mig tycker barndomsåren gick för fort (kanske för att man bara såg framåt till nästa framsteg eller fas) och får lite ångest och dåligt samvete för man vet att den magiska tiden aldrig går i repris.

Tror att deras barn är perfekta

Ditt barn är inte perfekt utan kommer göra bort sig, få svårt med något och helt enkelt inte hålla måttet alla gånger. Ju mer öppen du som förälder är för detta, desto lättare är det att se problemet OCH lösningen. Och ju tidigare man bryter mönster och tar tag i sitt barns problem, desto lättare är det att få barnet i rätt riktning igen.

Vill vara barnets bästa kompis

Du kommer göra ditt barn besviket, du kommer göra honom fly förbannad och gå mot hennes vilja flera gånger. Det ingår att ta fajter i föräldrajobbet eftersom det är du som leder barnets utveckling att bli en självständig individ. Om du strävar efter att få ditt barns gillande i allt underminerar du din ledarroll och kommer få svårare att få barnet dit du vill.

Vill att barnen ska uppfylla drömmar

Nästan alla föräldrar ser sina barn som miniversioner av sig själva, bara smartare och med bättre förutsättningar. Och nästan alla föräldrar tror att deras egna erfarenheter och intressen även ska uppskattas och delas av barnen. Men barnen vi får är ju sina egna individer, med egna syften, drömmar, ambitioner och sinnelag.

Ditt barn kan inte uppfylla drömmar som du fått krossade. När gränserna mellan vad barnet vill och vad du vill suddas ut är det lätt att deras lycka blandas ihop med vår lycka. Barn ska göra saker de vill och brinner för och inte göra saker för du vill det eller brinner för det.

Så istället för att tvinga våra val och drömmar på dem ska vi hjälpa dem att hitta sitt syfte, hjälpa dem i deras ambitioner och förstå dem för att kunna påverka deras väg fram i livet.

Tror att barn gör som man säger (moahahaha)

Föregå med gott exempel. Barnen kommer aldrig göra som du säger om du inte också själv gör som du säger. Monkey see, monkey do. Så enkelt är det.

Dömer andra föräldrar och barn

Visa förståelse och empati istället för att fördöma andras val och liv. Du kanske tycker andra gör konstiga eller till och med felaktiga val, har problem eller beter sig underligt. Inse att du inte vet något om deras situation och därför inte kan sätta dig på höga hästar och fördöma. Är du orolig - ta kontakt och erbjud din hjälp!

Framgång är inte "tur"

Ju yngre barnet är desto sämre är de på att förstå begreppet tid. De vill ha godis nu, att vänta till lördag är oöverstigligt svårt. De förstår heller inte samband och konsekvenser. De vill titta på TV, att först behöva städa rummet går inte att förstå utan ses bara som ett straff. Men barn behöver lära sig att planera och tänka långsiktigt och förstå att framtiden går att styra om man gör aktiva val och handlar därefter. Att nå framgång kräver ibland (oftast!) hårt arbete, uthållighet och tålamod. De som är allra bäst på något har lagt ner minst 10.000 timmar på att nöta, öva, träna och jobba stenhårt. Det är alltså inte "tur" som gör en Zlatan, en Charlotte Kalla eller en Markus Persson (Minecraft).

För mig betyder uttrycket "Man är sin egen lyckas smed" att jag oavsett situation alltid kan agera istället för att passivt se på när saker händer åt mig.

Skyddar barnen från besvikelse och kriser

Om barnen ska få karaktär, självförtroende, motståndskraft och en stabil plattform måste vi utsätta dem för svårigheter och olika typer av problem och situationer. Vi ska inte vara där och sopa banan för dem, de har inbyggd kraft att bygga upp den styrkan själva. Om vi låter dem försöka. När de mött höga hinder, problem och svåra situationer och klarat av dem så bygger de självförtroende, självkänsla och tillit till sig själva.

Men även om de försöker och gör sitt allra bästa så kommer de misslyckas ibland. De kommer göra bort sig, sumpa chanser, missa tåget, ta fel beslut och göra dumheter. Och vi ska låta dem göra det, utan att lägga oss i eller försöka mildra fallet. Det kommer vara för deras eget bästa, i alla fall i långa loppet.

Läs också: Lori Gottlieb (mamma och psykolog) skriver om hur vår besatthet av barnens lycka kanske gör dem till olyckliga vuxna.

taggar
..  föräldraskap  
Postat 2014-03-22 23:34 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Varför man inte vill vara ett sexobjekt

Här är veckans viktigaste videoklipp.

Caroline Heldman berättar om vad sexuell objektifiering är och varför vi får lära oss att sträva efter att bli perfekta (objekt) i andras ögon när det tvärtom kan skada vår självkänsla, sexualitet och mentala hälsa.

taggar
sexobjekt  TEDTalks  
Postat 2014-03-04 19:51 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Pili Pop lär ditt barn engelska

Jag och min sexåring har fått testa Pili Pop som är en app för iPhone och iPad. Pili Pop är tänkt för barn mellan 6 och 8 år som vill lära sig engelska. I appen kan barnet lära sig upp till 350 ord i 4 olika världar och 24 minispel.

Här har vi blivit assistenter till kocken som behöver hjälp att hämta rätt ingredienser från hyllorna. Om man inte kan på en gång kan man få en ledtråd för att komma vidare i spelet. Roligt och lärorikt!

Och här ska vi säga vilken färg det är på bilarna som åker förbi. Här är en som är "pink" :)

Hela tiden kan man via sin "Pili book" följa sin utveckling och även få tips på små förbättringar.

Appen använder enhetens mikrofon för att kunna lyssna när barnet säger de engelska orden. I den här delen av appen kan man dessutom finputsa sitt uttal så det blir perfekt.

Pili Pop innehåller fyra olika världar att utforska. Den första världen "India" är lättast och svårast är fjärde världen "Japan".

Både jag och min sexåriga dotter tycker detta är en jättebra och rolig app. Det är fina bilder och färger och det är ett lugnt och trevligt tempo. Ingen stress och även om det ibland är klurigt och svåra ord så känns det aldrig frustrerande svårt. Det är bara att ta en liten paus och fortsätta lite senare, eller ta ett av de andra roliga minispelen.

Pili Pop har vunnit utmärkelsen Parents Choice Award 2013 och den känns genomarbetad och både pedagogisk och kul. Den innehåller ingen reklam för andra appar och det går inte att köpa till saker i appen. Knappar och symboler är tydliga och intuitiva.

Helt klart högsta betyg till Pili Pop!

Appen är utvecklad för både iPhone och iPad, den kräver IOS 6 eller senare och att din enhet har mikrofon.

Priset är 49 kr.

Köp och ladda ner på iTunes.

Läs mer på pilipop.com

taggar
apptest  ipad  iphone  Pili Pop  
Postat 2014-02-13 23:13 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Av fyllon och barn får man höra sanningen

Ja, det är faktiskt sant. Från barn och väldigt onyktra personer kan man få höra saker som andra drar sig för att säga eller som helt enkelt inte blir sagda.

Häromdagen råkade jag på ett rasande och brutalärligt inlägg med råd till föräldrar från ett barn (eller nja.. en 18 åring... men mentalt fortfarande med barnperspektivet kvar).

Så jag tänkte jag skulle återberätta - för tipsen var galet briljanta

1. När du blir förälder är du inte längre jordens medelpunkt. Ditt barn är det. Även sedan de blir myndiga är det du som är vuxen och ditt barn är inte din jämlike lika lite som nån du kan ignorera. Finns där för ditt barn. Vill barnet prata, släpp allt du har och lyssna.

2. Om ditt barn mår dåligt eller har psykiska problem så betyder inte det att du förstår hur det känns. Inte ens om ni lider av samma sak. Säg inte att det är värre för dig som måste se sitt barn må dåligt, det ÄR inte värre än att faktiskt må dåligt och behöva hantera det själv.

3. Många problem kan enkelt lösas genom TYDLIG KOMMUNIKATION och att du är håller tyst och istället ser till att ditt barn känner sig trygg och bekräftad nog att våga berätta allt.

4. Ha tålamod och var vänlig. Ditt barn kommer möta dig som du behandlar hen. Om du bråkar ignorerar och beter dig som en skit mot ditt barn kan du räkna med att ditt barn antingen blir sårat och går sin väg eller blir sårat och för ett jävla liv om det. Innan du reagerar och tycker ditt barn beter sig illa ska du fråga dig själv vad du gjorde för att framkalla detta beteende.

5. Om du skriker åt ditt barn och ditt barn skriker tillbaka så är det du som gjort bort dig. Sänk rösten och be om ursäkt.

6. Så här ber du om ursäkt

  • Sätt dig ner i lugn och ro med ditt barn
  • Säg förlåt. Punkt. Dvs utan att lägga till "...men du gjorde si eller så". Då ber du inte om ursäkt, utan lägger skulden och ansvaret för det som hände på ditt barn.
  • Berätta vad du ber om ursäkt och är ledsen för
  • Lova att du ska försöka göra ditt bästa för det inte ska hända igen

7. Kränk aldrig ditt barn. Otroligt många föräldrar klantar sig ordentligt på den här punkten. Det borde vara enkelt att inte kränka eller behandla sitt barn dåligt om man tänker på att det här barnet är en helt fantastisk varelse som jag satt till världen. Det borde stoppa föräldrar från att göra sina barn illa, ledsna och känna sig som skit.

8. Visa intresse för ditt barns hobbies och vad hen tycker om att göra. Bry dig om att ta reda på vad den där nya grejen är eller för fascinera dig för boken/appen/whatever som hen är uppslukad av.

9. Berätta att du tycker om barnet. Visa din kärlek med handlingar och inte bara ord. 

Inlägget i orginal kan du läsa här

Postat 2014-01-29 23:18 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Varför jag inte bantar

För dagens barn och unga framgår det med all tydlighet att kroppen är en människas främsta tillgång. Och då pratar vi inte om hur kroppen kan ta en på äventyr i allt från djungler till frusna paradis och till vilda forsar.

Och vi pratar inte heller om hur man man kroppens hjälp kan susa nerför backar på skidor, trampa en cykels trampor så vinden viner i håret, mästra en jolles segel och känna sand mellan tårna på nåt strandhugg.

Eller uppleva smaker, dofter, ljud och synintryck från nya platser och i nya kulturer. Och inte ens de fantastiska tankar och fantasier en människas hjärna kan koka ihop räknas som en människans främsta tillgångar.

Nej, du Unge 2014; Din främsta tillgång är din yta, ditt skal - hur du ser ut på en #selfie.

Men om man som vuxen och förälder inte köper det här upplägget utan vill erbjuda sina barn allt det där andra så är det första man ska göra inte att komma med förbud och pekpinnar. Barn gör inte som man säger utan som man gör. Det är anledningen till att jag inte bantar och pratar inte om vikt eller utseende, varken med andra vuxna eller med mina barn. DET ÄR SÅ HIMLA OVIKTIGT FÖR MIG och jag vill verkligen inte använda min tid åt perifera saker. Man lever ju bara en gång, ska man ägna tid åt att böja ögonfransarna eller läsa böcker? Ska man verkligen vaxa bikinilinjen istället för att unna sig en sovmorgon? Eller genomlida svältdieter när det finns så mycket goda smaker att upptäcka?

Självklart inte.

Dessutom tror jag vuxnas prat om bantning och dieter sätter ett sjukt fokus på att uppnå "ideal" och det tär på ett barns eller en tonårings självkänsla att ständigt känna att ytan är det som mäter ens värde. I förlängningen kan det få förödande konsekvenser i form av destruktiva beteenden och ätstörningar.

Att utseende, vikt och yta är viktigt förstår varenda unge när mammor och pappor pratar om vikt och utseende i sina nyårslöften och inför sommarens bad. Eller går förbi tidningarnas löpsedlar på väg till skolan.

När barnen ser reklam i TV eller lyssnar på reklamradio där de får höra och se hur produkter kan få en att tappa vikt så man "blir sitt bästa jag" eller sitt "riktiga jag". Budskapet till barnen (och dig!) blir att den du är nu duger inte. Det finns alltid en smalare - och därmed bättre - variant av dig.

Eller varför inte bläddra i H&M-katalogen och se denna "plus size"-modell som ser väldigt frisk och sund ut, men som säkert skulle behöva banta för att bli sitt "bästa jag".

Alla vet att det inte är bra hälsan att vara överviktig och sakna muskler och smidighet. Därför tränar jag och rör mig mycket i vardagen och för att orka äter jag mycket och nyttigt. Som alla andra når jag inte heller hela vägen fram, det kan både bli middag på McDonald's och passiva perioder i soffan framför tv-serier eller filmer. Men aldrig att jag pratar om att straffa mig själv genom att låta bli att äta eller nyper mig i valkarna och konstaterar att det nog är dags att prova 5:2 som alla andra.

Jag tänker att det också är nyttigt att vila i både kropp och tanke ibland.

Den här bilden är fin tycker jag, den får knyta ihop detta blogginlägg.

Postat 2014-01-28 01:15 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Hur firar du Dinovember?

Mellan höstlov och julstök är det ganska mörkt och ja.. tomt. Så varför inte liva upp familjen med lite bus och lek?

Den här mamman och pappan har verkligen hittat på en rolig tradition - Dinovember. De ägnar november åt att övertyga sina barn om att om natten när alla sover i sina sängar så får familjens plastdinosaurier liv och börjar ställa till det för sig.

Kolla här bara när de hittar fruktskålen

Ett gyllene tillfälle för alla vuxna barn där ute och leka loss alltså! Här är vår familjs egna bidrag i #dinovember..

I badrummet. Notera Fru Styraccosaurus lermask :)

Proffs från förhistoriska veteranpoolen kom och tog hand om strumpsorteringen.

Mr Rex friar under pampiga former.

Fredagsmys med Monsters University. De omoderna monstren kunde sen inte sova utan mardrömmar. Stackarna.

och fler hoppas vi kommer :)

taggar
dinosaurier  dinovember  
Postat 2013-11-14 19:19 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Det finns ingen nätmobbing

Det finns heller ingen speciell sporthallsmobbing, bussmobbing eller fritidsgårdsmobbing. Men det finns mobbing, och mobbing finns på alla ställen där våra barn och unga är. Därför måste vi vuxna finnas på de arenor där barnen är, för att guida och tillrättavisa. Nätet är inget undantag, vi måste finnas där för att se till att ingen far illa och att inga farliga gränser passeras.

När de är små följer vi med dem till lekparken för att se att de inte dunkar spaden i huvudet på nån eller klättrar för högt. När de börjar skolan följer vi med dem dit varje dag i flera år innan de klarar trafiken och att komma i tid. Till och med när de är äldre/tonåringar följer vi med dem på övernattningsläger med laget, när de tar bussen till stan eller går på första konserten. Nätet är såklart inget undantag.

Tänk också på att nätet är mycket större och utvecklas hela tiden. Så det räcker inte att ge barnen en introduktion och sen låta dem härja fritt. Vår närvaro är kanske inte alltid önskad, men ack så nödvändig.

Det som trots allt är bra med mobbning som sker på nätet är att den lämnar spår. En taskig kommentar i matsalskön, nedsättande språk i omklädningrummet eller att aldrig få vara med på klassfester och annat syns ju inte på samma sätt. På nätet blir det väldigt tydligt när någon utsätts för kränkningar eller mobbas. Lär dina barn detta:

Om du eller nån annan blir kränkt på nätet:

  • Prata med en vuxen
  • Dokumentera (skärmdump, fota, skriv av)
  • Blockera/Anmäl (de flesta sajter har funktioner för att anmäla abuse/kränkningar och även att blocka ett konto från att se och ta kontakt med dig)
  • Radera (stå upp för dig själv, låt inte orden stå kvar)

Christina Stielli

Häromdagen hade jag förmånen att höra Christina Stielli föreläsa om barn och sociala medier i en föreläsning som hon kallar "Ett liv - två världar". Hon pratade om mobbingsproblematiken och mycket annat viktigt och intressant, det försöker jag nu återge i detta blogginlägg. Bland annat sa hon att det bästa sättet att skydda sina barn från mobbing, grooming och andra kränkande handlingar på nätet är att vara där och visa intresse för deras appar, spel och chattsidor. Det sämsta man kan göra är att tycka att det barnen gör där är trams eller oviktigt.

Visst kan det verka helt huvudlöst att skjuta fåglar på grisar eller titta på klipp på youtube där andra skjuter fåglar på grisar. Men det är bara att inse att det är sånt (och mycket annat så klart) som kidsen gör idag. Om man tänker efter är det kanske inte så mycket mer meningslöst än att samla på luktsudd, försöka lösa Rubiks kub, joja med fanta- eller cocacola-jojos eller ringa Heta Linjen (hallå.... hallå? Hallåååå). Och vad som är viktigare - det är så ungar idag umgås och hänger med varandra.

Det sämsta du kan göra är alltså att dissa hela deras värld genom att inte ens bry dig om att förstå den. För den dagen något händer (och det gör det!) så är det inte dig de kommer vända sig till om du inte visat intresse.

För den dagen kommer

Tonåringar är av naturen är känsliga och utsatta. Bara för att de är tonåringar! Kanske du minns själv hur jobbiga tonåren var, med känslostormar, en kropp i förändring och ökande krav?

På grund av allt hormonbombardemang är man konstant supertrött som tonåring. Humöret och det psykiska välbefinnandet går upp och ner. Ena stunden är man stor, duktig och full av självförtroende. I nästa stund är man liten, svag och behöver tröst i knät på mamma eller pappa. Samtidigt lever unga i en kravfylld omvärld där det är viktigt att ha "rätt" grejer och kläder, vara populär och klara skolan bra.

Ganska körigt va? Med det i bakhuvudet kanske det faktiskt inte är hela världen om de har stökigt i rummet eller försover sig och glömmer läxor ibland..

Vi ser våra tonåringar som små vuxna, men de är inte klara än. I själva verket är deras empatiförmåga ganska dålig och de är mer riskbenägna. Så det är klart det kommer hända jobbiga och svåra saker - på nätet och AFK ("IRL" är ute, man säger Away From Keyboard nu 2013 :)

Nu kommer vi vidare till ett stort och svårt ämne - självkänsla.

Självkänsla

Människan är en varelse som behöver få bekräftelse. Vi behöver bli sedda, behöver ha ett sammanhang där vi fungerar och kan interagera med andra människor. Då byggs vår självkänsla och integritet upp. Om vi inte fått närhet och omtanke eller blivit sedda och tagna på allvar när vi var små finns risken att självkänslan är låg. En person med låg självkänsla är ofta krävande, för sig själv och för andra.

Har ni sett Netflix serie "Orange is the new black?" En av de saker som även verklighetens fångar är rädda för är isolering, som används som ett effektivt straff i fängelser. Utelämnade till oss själva gröps självkänslan ur fort och vi bryts ner. Väl nedbrutna är vi enklare att omforma, den med låg självkänsla är mer benägen att anpassa sig och vara till lags. För att få vara med igen. Det är därför isolering är så effektivt.

Det är så mobbing funkar också. Även där spelar självkänsla en avgörande roll för de bakomliggande mekanismerna. Den mobbade fryses ut från gemenskapen, får höra hur dålig hen är och börjar tvivla på sig själv. Självkänslan sjunker i botten. Väl nedbruten gör man nästan vad som helst för att komma med i gemenskapen igen, man kanske till och med tar mer skit för att i alla fall få vara med. Den som blir mobbad kan vara vem som helst, men är ofta en som inte står upp för sig själv vid en kränkning. Som sväljer skiten hellre än säger ifrån. Den som däremot mobbar har låg självkänsla och behöver trycka ner andra för att hävda sig och känna sig bättre.

Och hur hänger det här ihop nu då?

Med tonåringars dåliga empatiförmåga, riskbenägenhet och starka önskan att vara populära är det inte konstigt att en sån sak som "Instagram-målet" sker.

Unga är inte ensamma om att ha Instagram (i januari 2013 fanns över 90 miljoner konton) och Instagram i sig är ingen dålig app eller hatisk mötesplats. Det är tvärtom en simpel bilddelningstjänst som blivit populär på grund av sin enkelhet och de filter man kan använda för att snygga till vilken tråkig bild som helst (om du inte sett youtube-klippet Look at this Instagram - gör det :).

Vad Instagram har gemensamt med alla sociala media är att det finns funktioner för att kommentera, följa, dela och "gilla" vad andra gör. Det är just det som gör dem "sociala".

I tonåringens kravfyllda värld blir sociala medier ytterligare en arena att tävla och synas/bli sedd på. För vad tror ni mäter populäritet bättre än att få många likes eller ha många följare?

Som Christina Stielli berättade på föreläsningen jag var på (och som även uttrycks i denna artikel på Nyheter24) så blir jagandet efter likes och följare ännu viktigare för den som inte är trygg i sig själv (dvs har låg självkänsla). Det är lätt att hamna i en fälla där andras bekräftelse behövs för att känna att man är värd något.

Jakten på likes och bekräftelse i den formen är självklart bedrägligt när det kommer till att bygga självkänsla. En människa behöver bekräftelse och jakten på ny slutar inte förrän man kan bekräfta sig själv och det kan man göra om man har bra självkänsla.

Vill du hjälpa ditt barn att stärka sin självkänsla tänk på dessa saker

  • Visa ditt barn att du tycker om det. Har man en känsla av att vara älskad och respekterad är man ofta trygg med sig själv och bland andra.
  • Lyssna på ditt barn. Det bidrar till att de känner sig sedda och tagna på allvar.
  • Ge ditt barn uppmuntran. Det viktiga är inte att lyckas utan att försöka.
  • Bekräfta ditt barns känslor, lär det sätta ord på hur det känner och ta känslorna på allvar utan att släta över eller försöka fixa.
  • Gör aldrig bort ditt barn. Att känna sig hånad eller till åtlöje är förödande för självkänslan.
  • Ge ditt barn uppgifter och ansvar som det kan klara av. För svåra uppgifter kan få barnet att känna sig misslyckad.
  • Var snäll mot den som inte vet hur man ska göra. Förklara för barn hur man ska göra rätt, skäll inte på och skräm inte barnen till "bra" beteende.
  • Låt varje barn vara den det är. Jämför inte barn med andra. Alla har olika förutsättningar.

Läs mer på barnperspektivet.se

Postat 2013-10-03 21:11 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Grattis min lilla beb... sexåring!

Precis som för alla andra går åren och tiden så fort. Det måste vara nånslags naturlag som blir starkare med stigande ålder. Det känns som det var igår jag låg på BB med min nyfödda tredje bebis men igår fyllde hon sex år!

Postat 2013-09-04 09:58 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Läger och kollo är nog mest för vuxna

Mina stora barn (11 och 12 år) är på seglarläger och har det säkert jättekul. Fast egentligen vet jag inte det för hela lägret har mobiltelefonförbud och en policy att bara ringa hem en gång i veckan (om inget allvarligt händer eller barnet verkligen BEHÖVER sin förälder).

Det är en ovan och konstig känsla att inte veta att inte veta vad de gör. Jag är absolut inte orolig eller tror att de har det hemskt. Det är bara en väldigt skum känsla av att inte veta vad de gör och hur de har det, för jag är nyfiken och van vid att alltid veta vad de gör. Det sitter liksom fysiskt i kroppen att de alltid är där på ett eller annat sätt. Flera dagar i rad har jag t.ex. dukat bordet för fem trots att vi bara är tre som ska äta. Jag vet ju att två är borta, men kroppen har det så inpräntat att vi är fem att när autopiloten tar över så blir det dukat för fem.

Så slog det mig - inom en ganska snar framtid kommer de åka iväg på resor utan oss, hellre sova hos flick/pojkvännen och ha flyttat hemifrån och börjat stå på egna ben. Att de är helt borta en vecka nu är bara en föraning om hur det kommer kännas sen när de är stora och lämnat boet.

För barnen är alltid ens barn - oavsett hur stora de är.

taggar
bli gammal  
Postat 2013-07-05 12:13 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Fattiga barn i Sverige

Janne Josefsson och Uppdrag Granskning har letat i hela Sverige efter barnfattigdomen och de över 200.000 barn som i kampanjer från både Rädda Barnen och BRIS framställts som de svälter och fryser i för tunna vinterjackor. Allt medan vi andra sitter inne i värmen och fredagsmyser. Men Janne hittade inga barn som svalt eller frös och ifrågasatte om det finns nån barnfattigdom i Sverige 2013.

Det finns fattiga barn i Sverige, Janne Josefsson hittade dem bara inte för att signalementet var fel.

Att vara fattig i Sverige innebär (tack och lov) inte att man riskerar frysa eller svälta ihjäl. De fattiga barnen må ha mat på bordet och kläder på kroppen, men kanske inte så mycket mer. De oroar sig för framtiden och sakar bort livsviktiga saker som vänner och aktiviteter. De barn som lever i familjer med extremt knappa resurser skäms över sin situation och kväver sina egna behov för att inte ligga till last. Det där gnager stora stora hål i självkänsla och tilltro till framtiden och omvärlden. 

Rädda Barnen har just släppt en ny skrift;  "På marginalen - vardagen bakom barnfattigdomsstatistiken" där några av de utsatta barnens röster hörs. Ladda ner som pdf.

Det jag slås är känslan av utanförskap, att känna skam och skuld över familjens situation. Att inte kunna hänga med kompisarna på ett livärdigt sätt, för att man inte har råd med 100 kronor till skolutflykten, att gå på bio med kompisarna eller köpa dataspelet som alla samlas om och pratar om.

I sin jakt på att synas i mediabruset och att samla in pengar har Rädda Barnen, BRIS och Majblommar friserat siffrorna, dragit för drastiska slutsatser och vinklat fakta så de förvrängts.

Det var dåligt, riktigt dåligt. Men det går att förlåta. Däremot går det inte att förlåta att vi väjer från att inse att det finns barn i vårt rika land som behöver bli hjälpta och sedda.

taggar
barnfattigdom  
Postat 2013-01-18 12:26 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera