Snart har halva graviditeten gått. Magen syns knappt, sparkarna är sällsynta och knappt kännbara och eftersom illamående och trötthet gett med sig är livet nästan som vanligt. 95% av tiden tänker jag inte på att jag är gravid. Bara när det kommer fram rödvin och folk frågar med inkännande ljus röst hur jag mår så minns jag.
Förra veckan var jag på ultraljud och då blev det väldigt påtagligt att det ÄR någon därinne. Men det var förra veckan. Nu har jag bara suddiga bilder som påminnelse.
De fysiska påminnelserna finns alltså inte, men det kommer vara en stor praktisk omställning för hela familjen. Man kan ju börja med de praktiska förberelserna... En ny bil måste ses ut och jakten på den perfekta barnvagnen borde börja.
Men bilen vi har funkar jättebra och är billig att äga och köra. Den är perfekt förutom att det inte får plats tre barnstolar där bak. Hur ofta kommer vi åka alla fem? tänker jag.
Och barnvagn... det jag minns av den första bebistiden är att man bär hela tiden och sover däremellan. Flaggskeppet rullade mest tomt som jag minns det. Man kanske ska tänka bärsjal och köpa en vagn när behovet är större? Men jag kan ha fel, och jag kan ju få en riktig vagnälskare den här gången.
Namn måste man komma på också. Eller åtminstone ha ett par förslag att "bråka" om. Det är helt tomt. Eko. Tips emottages tacksamt!
Jag har inte vansinnigt mycket annat att stå i, så jag har egentligen utrymme för fullt fokus på att vara gravid och frossa i bebisplaner. Det kan vara så att det är annat som drar i mitt intresse. Det kliar faktiskt mer i fingrarna vid Coops frö- och lökavdelning än vid H&M's bebisklädesdito. Och utvecklingssamtal i skolan känns mer utmanande än att hålla koll på kurvan över SF-måttet.
Men det kan också vara så att jag stoppat huvudet i sanden - i väntan på halsbränna, svullna fötter och stånkande andhämtning.
