I höst har jag många millopp inplanerade och jag har börjat träningen på allvar nu. De sista kilometrarna på min runda går genom en skog, över en äng och sedan på en grusväg. Att springa där i skogen känns både härligt och skrämmande. Jag stänger alltid av musiken för att höra ifall nån flåsande blottare håller på och springer i kapp mig. Samtidigt som det är en otrolig frihetskänsla att springa i skogen där bilarnas sus ersatts av trädens så är jag vettskrämd rakt igenom. Man vet ju aldrig var våldtäktsmännen finns... Inte för att jag tror att en våldtäktsman i första hand skulle välja ut en flåsande, svettig 30plussare, men vad vet man...?
Igår när jag sprang ut på ängen (efter skogen) kändes allt så flygande lätt trots att detta är i slutet på min mil. Jag kom utsusande från skogen och i periferin såg jag två hundar leka på ängen. Jag satte på musiken igen och kutade på ända tills jag hörde skarpa hundskall genom det elektroniska dunket. Mot mig kommer två stora dobbermanhundar aggressivt skällande och med fradgan hängande. Jag stannade direkt, lamslagen av rädsla. Hundarnas ägare som sprang efter sina bindgalna hundar var långt borta. Jag kunde inte tänka - jag bara stod stilla. Hundarna fortsatte att skälla, gjorde tvekande små utfall och såg helt galna ut i blicken. Jag vet inte hur lång tid det tog, men jag hörde hur ägarna ropade på sina hundar. Hundarna var dock utom all kontroll och istället för att lystra och återvända till sina ägare skällde de ännu mer aggresivt och fradgan droppade nu mot marken.
Jag flippade. "Jag är rädd för hundar. Ta bort dom här jävla hundarna. Ta bort dom!!" skrek jag till ägarna som nu var tillräckligt nära för att höra. Den ena hunden kunde nu inte hålla sig utan hoppade över det lilla dike som utgjort avståndet mellan mig och hundarna. Jag blev helt kall och kunde bara tänka hur äcklad jag skulle bli om de där fradgande käkarna skulle hugga tag i mig. Den ene ägaren kom fram och tog tag i sin hund (den som höll sig på andra sidan diket) och sa "Dom är snälla, dom såg nån springa och... ". (och vaddå? "...kände att de behövde slita nåt i stycken?")
Den andra hunden som hoppat över diket stod fortfarande och skällde och hade nästan börjat yla. Hjärtat dunkade högt i mina öron och i total vanmakt skrek jag "Ta bort hunden nu!!" och efter några långa ögonblick fick äntligen den andre ägaren tag på den hund som fortfarande var lös. Hunden ryckte och ryckte, skällde och skällde. Helt svart i blicken. Nu brände tårarna bakom ögonen och jag bara rusade därifrån, länge efteråt hörde jag fortfarande hundarna yla som i sorg efter att inte ha fått fullfölja.
Jag var rädd för hundar förut, efter detta är jag säker på att jag aldrig mer kommer gå nära nån hund (och överfallslarm borde väl även skrämma bort galna hundar?). För mig är hundar lika oberäknerliga som katter. Katter kan man sparka undan om de skulle anfalla. En stor dobbermanhund kan man varken sparka undan eller springa ifrån. Kom nu inte och säg att det inte är hundarnas fel, det är ägarna som har ansvar och blablabla. Skulle det vara nån slags tröst för mig?