Den lilla curlingmamman inom mig har nu anlänt för att stanna. Oron för allt som kan hända mina barn fick mig att anmäla oss till första hjälpen kursen för små barn.
En kurs vid två tillfällen så man är riktigt rustad för allt otäckt som kan hända. Det räcker inte att ha ett eget litet medicinskåp hemma inte.
Åh, nej! Dessutom finns listan med alla VIKTIGA NUMMER synligt uppsatta på kylskåpet. Nummer som man aldrig någonsin kan vara utan. SOS alarm, här finns nummer till Giftcentralen, Barnmedicin och Akutmottagningen, Så nu har vi livrem, hängslen och skyddsglasögon.
Vi gick dessvärre aldrig kursen för kursen var fullbokad och den efter var fullbokad och kursen efter den också och sedan blev det liksom sommaruppehåll.
Ville vi gå i augusti var det lika bra att anmäla med en gång, för tro mig, kursen är populär och snart skulle även augustikursen vara fullbokad med osäkra föräldrar som vill ha kontroll på tillvaron, vilket borde innebära att det finns fler curlingmammor och curlingpappor där ute, som är beredda att betala åttahundrakronor, för att bli diplomerad som första hjälpen förälder.
Då är jag trygg och liksom säker på att inget kan hända. Då har vi KONTROLL!
Och då vet jag vad jag skall göra i fara, i nödvärn i kritiska situationer för jag har genomgått kursen och fått ett bevis på att nu fixar jag det tillsammans med alla andra bra saker som skyddar mitt barn från allt ont här i världen, såsom inköp av bäst i test säkra bilbarnstolar, barnsängar, tippskydd, spisskydd, tyghjälm, cykelhjälm, klämskydd och kontaktskydd.
Säg mig hur överlevde jag och alla andra barn på 70-talet?
Jag vet hur jag överlevde och inom mig bubblar ett litet gapskratt för bilden jag ser framför mig är helt solklar. Fast det tyckte jag förstås inte då.
När jag var liten hade min pappa en egen första hjälpen kurs som var helt gratis, som en liten hemmakurs helt enkelt hopsnickrad av honom själv.
Han målade dödskallar på giftiga burkar och förklarade att det var livsfarligt att dricka ur dem och konsekvensen var ju döden, för att sedan lära mig att aldrig, aldrig någonsin gömma mig i någon garderob vid eventuell brand. Jag förklarade att det var ju så värst vanligt att det började brinna men det argumentet köpte han inte.
Sedan kom den mer pinsamma övningen då jag tittade tröstlöst på honom och sa,
”Måste jag?”
”Ja!”
”Måste jag? Jag vill inte.”
”Jo, det är jättebra” sa pappa och jag lät mig övertalas.
Med exalterad blick stod pappa på vår lilla kantklippta gräsmatta med tidtagaruret i handen för att sedan skrika upp mot det lilla klaustrofobiska badrummet.
”Upp på badkarskanten nu, åla dig nu ut genom fönstret. Kom igen skynda dig och tänk på att det handlar om sekunder när det är brand, då är det allvar lilla gumman, ALLVAR!”
Jag klagade att det var alldeles för smalt fönstret och sedan var jag redan utless på den extremt töntiga övningen och förstod inte alls var den skulle vara bra för, men tillslut kom jag ut och hoppade ner på det lilla plasttaket och hoppade snabbt ner på gräsmattan för att få det hela överstökat.
”Bravo fem minuter och trettiotre sekunder”, svarade pappa.
”Kan jag gå ut och leka nu?”
”Nej, nu skall vi se om du kan göra om brandövningen en gång till på lite kortare tid, så att det sitter riktigt ordentligt och vad gör du nu om det börjar brinna?”
”Går inte in i en garderob och går ut genom badrummet”
”Bra, då kör vi igen!”
Pappa var mer entusiastisk än vad jag brukade vara strax före julklappsutdelningen varje jul.
Så jag utförde plikttroget brandövningen en allra sista gång, men hörde aldrig talas om att någon annan av mina väninnor hade sådana övningar hemma hos sig. Så jag lät det hela falla snabbt i glömska för att bli påmind om det nu.
Men så här i efterhand kanske det var klokt att göra en egen hopsnickrad övning där familjen vet vad man skall göra vid katastrofer, snarare än att betala en massa pengar för att invaggas i någon slags falsk trygghet att man vet hur man gör i olika situationer, för när väl olyckan är framme handlar man ändå intuitivt eller hur?
Jag minns hur konstigt jag tyckte det kändes där jag stod på det lilla plasttaket på vårt bruna hustak i väntan på att hoppa ner i mammas nyplanterade ros rabatt. Fire- dad`s vilda blick och så tillsist,
”Bravo lilla gumman, tre minuter och femton sekunder det gjorde du bra!” Jag måste ha varit den mest försäkrade lilla ungen på 70-talet i alla fall.
När jag väl bestämt mig för att ta bilen till IKEA var jag oftast oförberedd. Impulsen inom mig sa, ” Nä hä, nu var det dags att få köpt den där hyllan.”
Och så vips så står jag där vid IKEA:s entré med påsar stora som ICA-kassar under ögonen och inkletad barnmat på tröjan.
Det känns lite bökigt att ta sig fram bland de andra barnfamiljerna som trängs mellan gångarna eller så är jag inte på det där speciella IKEA-humöret trots allt. För visst är väl IKEA någon slags orgie i Svensson- käckt- knäckebröd-heminrednings- idyll, som känns lika rejält som när Gunde Svan doppar skeden i sin morgongröt.
Jag försöker fokusera mig på vad det är jag egentligen behöver, men i kundvagnen hamnar bara massa skräp och kanske någon krukväxt som snart skall falla i glömska.
I min iver att komma därifrån, börjar jag inbilla mig att folk stirrar på mig. Kanske för att jag är så ”O-piffig.”
Och i all min O-piffighet dyker snart något ex-kex alternativt en jobbig granne upp.
De smyger omkring bland tv-bänken Ivar och soffbordet Emma och jag försöker undvika ögonkontakt.
”Fy katten, vad otäckt det är, när någon välbekant skugga dyker upp vid min sida.”
Och tänk vad obehagligt det är när man står där lite senare i kassan och proppar vagnen full med storpack kexchoklad som ligger pockar och lockar vid utgången.
I samma sekund som korgen lassas full med billig choklad kommer något gammalt ex-kex smygandes bakom mig och äckligt typiskt så har han har skaffat sig en snygg fru och ett par välartade barn.
”Jodå, och bilen går bra och ni har hus förstås och stora lån kanske? Eller det kanske inte jag har med att göra.”
Jag bara fortsätter att mala på som om inget har hänt.
Herre gud ett ännu värre scenario är, då maken som stundtals får blodsockerfall efter ett par timmar på IKEA och löser detta med att komma dragandes med sex stycken fem kronors korvar, och när man står där och fullständigt ”mölar” i sig korvar. Dyker sådär typiskt den falskaste klasskamraten upp, som man inte sett till på VÄLDIGT länge.
Hon tittar på mig och säger med pipig röst,
”Och när kommer underverket?”
”Va?”
”Ja, för du väntar väl barn?”
”Jovisst, jag väntar barn och har fått dille på korv med bröd, speciellt IKEAS korvar!”, morrar jag.
IKEAS idé att locka högljudda barnfamiljer till IKEA är väl förvisso ett lyckat koncept. Men jag är ledsen det där köttbullarna går fetbort. När jag var liten kunde mamma säga, ”Om du sitter snällt i vagnen skall du få en härlig portion av köttbullar med lingonsylt på som smakar som hemlagat!”
”jippie!”
Förutom de äckliga köttbullarna erbjuds ett bollhav, där bakterierna frodas och mycket snart kommer min dotter vilja fiska in sig där.
”Snälla, snälla mamma!”’
Och medan jag överväger lillans tjat ser jag en piercad sengångare som skall föreställa IKEAS Supernanny och kommer med all säkerhet ha nollkoll på mitt barn.
Som om jag roat skulle gå omkring och säga ”En Ivar idag, nä hä då. Jag köper några krukor istället”
No way, inte medan någon rövar BORT min dotter från bollrummet, för att den där slyngeln läser Metro på arbetstid.
Vid ett annat tillfälle av alla våra IKEA besök hörde jag en skåning bräka
”Jag blir så förbannad varje gång jag är här. Varför blir jag så förbannad?”
Jag varför blir man det och ändå åker jag hit gång på gång. Det är kanske det som är hela grejen att vi alla skall hamna i Svenssonträskets IKEA och smyga runt mellan hyllorna för att undvika att hälsa på oväntade IKEA-besökare.
Numera sminkar jag mig som sjutton och tar på mig snygga kläder, om i fall att, jag ser någon kille från förr eller någon annan oväntad person.
Jag vill vara väl förberedd nästa gång jag står och väljer kastrull,
Åh, vad jag vill kika upp nonchalant under min nystajlade frisyr och luta fram ena höften med okladdiga barn i min famn. Ansiktet skall vara väl målat från hela färgpaletten och så vill jag att de skall tänka
”Wow, vilken ärtig mamma med fräcka jeans och välpolerat face. Hur hinner hon med det?”
Blåst på konfekten! Lika blåst som man blir av att handla på IKEA. För visst hamnar man alltid på returavdelningen bland felaktiga varor och förtappade skruvar och där träffar man också på de där som man inte hade tänkt träffa på IKEA, så fixa till dig även där. Ett tips från mig.
Psst! Gevalia om du får oväntat besök borde vara något för IKEA att kopiera?
Skrivet av: Charlotta Thunes
Vem är hon Mia Törnblom egentligen? Den där glada blonda söta tjejen som verkar sitta inne på alla de rätta svaren gällande personlig utveckling. Enligt henne kan man till och med skratta sig igenom alla sina bekymmer och besvär. Hon kan coacha alla människor oavsett kön, ålder eller yrkesgrupp.
Är hon psykolog, terapeut eller kanske rent av bara en glad coach?
Eller vem är hon egentligen?
Mig veterligen har hon haft ett riktigt tufft förflutet och med all respekt för hennes erfarenheter kring det, men räcker verkligen det för att coacha alla sorters människor inom alla områden?
Det känns som hela samhället håller på att förenklas för vi har inte tid att reflektera ta ett steg åt sidan. Så vi gör det busenkelt sätter ett plåster på såret så läker det fint ser du! Men gör det verkligen det för alla?
Jag försöker ta reda på vem hon är mer en den där tjejen som rest sig upp från avgrunden men genom att läsa på hennes hemsida finner jag inte svaren som jag letar efter.
På hemsidan står det att hon föreläst i nio år om självkänsla. Var har hon lärt sig allt? Vem är hon tjejen med Colgate smilet?
I teve coachas det på varje kanal. Vanliga hederliga privat personer fläker ut sina inre liv på smaskig bästa sändningstid. I en salig blandning av värsta grannfejder, göra-om-mig-program, byta-gubbe-program, ensam- mamma – söker-ny-gubbe-program och nu samtal tillsammans med gurun livscoachen Mia Törnbloms program.
Ursäkta, men hur ”light” får det lov att bli!
Den sociala porren verkar breda ut sina vingar ordentligt inom diverse områden kring den vardagliga sfären och det tycks aldrig ha något slut.
Vem är hon egentligen som sitter där i fåtöljen på teve 3 och slänger ur sig ena flosklerna efter de andra med hjälp av olika knep och slogans som känns tagna från amerikanska populärpsykologiska böcker som andra livscoacher skrivit. De rapas upp ur en stundtals flabbandes mun.
Hon verka tycka att det mesta är as-coolt - som till exempel att en kille med dåligt självförtroende har en fru med ett mycket bra självförtroende, men som har valt killen trots det taskiga självförtroendet, men det kan man lätt som en plätt bota bort med en apbra metod a´ la Törnblom.
Allt du behöver göra är att säga tre positiva saker om dig själv varje dag istället för att trycka ner dig själv. Visst är det häftigt att tänka positivt?
Ja, man behöver ju inte ens vara hobbypsykolog för att kunna hitta på det där att säga.
Men vilka är människorna som vill delge svenska folket sina privata problem?
Är det dem som fick nej till medverkan av Expedition Robinsson eller är det helt enkelt så att man vill synas i teve och det gör man till vilket pris som helst.
Hon lägger visst orden i munnen på de vilsna själarna ibland och tycker så mycket att hon glömmer bort att lyssna in och känna av vad personen egentligen ifråga verkligen försöker att säga.
Och så flamsas det och skrattas lite till för tjo vad det är viktigt med humor när man talar om personlig utveckling.
Hon plockar vidare lite här och lite där med olika exempel från personer som lyckats med sin personliga utveckling från andra livscoacher. Inslag med Bill Clintons coach från USA visas också i ett av programmen och han har minsann coachat andra kändisar som till exempel prinsessan Diana. Men det hela känns fortfarande SÅ ytligt.
Mitt i allvaret kommer nya små gapskratt in för det är SÅ viktigt att det ska vara roligt, liksom solsken hela dagen tillsammans med Mia och René. Det ska vara kul när folk berättar om sitt tvångsmässiga beteende tral-la-la-la.
Sedan efter pausen får ni träffa Lasse förstår ni. Lasse som mår så dåligt. Varför mår Lasse så dåligt? Det skall ni strax få veta och vips när Lasse berättat blir Mia som trollfen i Askungen igen. Hon trollar fram nya visdomsord hela tiden och kommer med kanon lösningar.
Lasse ser förvirrad ut när Mia frågar hur det känns och han vet inte riktigt vad han skall svara. Då svarar Mia själv på frågorna. Publiken applåder och Nyberg och Törnblom fortsätter pladdra på med flera klyschor och nya käcka övningar att träna vidare på hemma. Jag ser fortfarande att Lasse är ambivalent och ser fortfarande förvirrad ut.
Mia avslutar med några ytterligare väl valda visdomsord och hon verkar faktiskt ha svaren på det mesta.
Hon är som ett lyckopiller den där Mia, som vilken fantastisk idéspruta som helst. Ge dig själv beröm och tyck om dig själv det är också coolt. För tänk att livet kan vara så plättlätt.
Lite mer vetenskaplig grund och mer faktabaserad kunskap med tyngd bakom sig i sådana här program hade kanske varit önskvärt, då det hela känns super ”light” och innehållslöst.
Kanske är det inte det som upprör mig mest utan de facto att vanliga människors bekymmer hängs ut i teve och blir någon slags smaskig pannkakssmet som andra kan vältra sig i. Det finns ingen större substans i programmen utan lättvindiga lösningar på de problem som belyses av förvirrade människors berättelser som kommer rakt ur hjärtat.
Vilsna människor är sårbara och behöver vägledas på ett betydligt proffsigare och seriösare sätt. Kanske är jag helt fel ute. Om det är så att personerna som ställer upp i programmen faktiskt är nöjda och belåtna och kanske har fått med sig något som de anser är bra. Mig veterligen är bräckliga personer ganska följsamma och vidöppna och då är det lätt att hänga med på sådant som man i slutfasen inte alls kanske mådde bra av. Så frågan är om det kanske är Mia själv skulle behöva coachas lite?
Eller vad säger du?
