Rebelliskt spyr jag ut min avsky kring radhustristessen. Skulle jag bo så? Aldrig!
Fastän livet är dynamiskt och ändrar inriktning vägrar jag följa med.
Att flytta från innerstan till en bit utanför skulle innebära att vårt barn kunde släppas ut i friheten, för i förorten finns inga knarkare, pedofiler eller avgaser. I förorten är det Bullerbyn hela dan!
Vi gjorde som många andra, några tappra försök att gå på husvisningar.
Den sliskige mäklarhajen log vänligt medan han stack formuläret i handen på oss.
När vi närmade oss köket blev vi uppslukade av alerta Bank- Lena i mörkblåkostym. Raffinerat bockade hon av oss på namnlistan, för att snabbt bli en med oss.
Vi trivs bra i vår lägenhet. Spånar bara lite bland andra förvirrade 70-talister som snart skall hamna i en surrealistisk budgivning.
Skyhöga priser och vad är det man skall låna till?
En rejäl ombyggnad av nytt kök såvida man inte vill ha brandgult kök från 1973.
Jag känner riktigt hur skilsmässodemonerna flyger på väggarna.
Stressen rusar genom mig och snart tippar vågskålen över och vi åker. I bilen hem tänker jag på illaluktande räkskal i soppåsen, dålig gardinsmak, kantklippta gräsmattor, pliktskyldiga städdagar som anordnas av samfälligheten där vi plötsligt skulle ingå.
Nycklar i bålskålen som gör det legitimt att vakna upp med fel man vid sin sida.
Skrytmåns med hightech gräsklippare på sin lilla ärtfjärt till gräsplätt, där han parerar högdraget bland oljud som hör hemma på tiotusen hektar. Radhushitler som hoppar på grannen, som uteblev från korvgrillningen trots god anledning.
Kräftskivan hos goagrannen där det ”bibbas” för fullt och efter ett par glas blir någons partner alltför uppriktig. När tredje nypet i rockärmen inte fungerar säger du det där som du säkert hört din mamma säga,
”Älskling det är dags att tänka på refrängen” och vips har man samlat på sig fler vuxenpoäng än man kunnat ana.
När vi parkerat har jag lugnat mig för att återminnas en nyårsafton.
Mamma hade städat huset med råge och doften av Ajax fick konkurrera med väldoftande oxfilé med gorgonzolasås och alla var festligt sammetsklädda och raketerna yrde i luften.
En överförfriskad man kom från ingenstans och hade väl kissat i snön tre minuter före tolv på okända ägor.
Pappa hade laddat med bubbel och mamma stod i dörröppningen festklädd, för att mötas av stormen Gudrun.
Mannen slungade med all kraft in en gigantisk blöt- snöboll på det välpolerade golvet, som han hemlighetsfullt höll bakom ryggen för att sedermera sluddra fram något som lät som
”Gott nytt år för fan” och sedan raggla vidare därifrån.
Jag ska fortsätta potträna lite till och öva på mitt medelålders mantra, ”Man ”vabbar” först för att sedan ”bibba.” Och sedan är det bara att hoppas på att något har hänt sedan 1973!
VABBAR= hemma för vård av sjukt barn
Bibbar = dricker rödvin i bag - in - box tillsammans.
Jag hade för mig att han gillade mig. Jag tror att det var så i alla fall. Men jag kommer inte ihåg riktigt hur, men vi träffade ett tag och jag började få lite känslor för honom.
Vi hade inga delade meningar och grälade aldrig, för så långt kom vi aldrig.
Han tyckte nog inte om mig trots allt, åtminstone respekterade han mig inte.
Med tanke på den där lördagskvällen då jag väntade på att få höra hans röst.
För rösten känns viktigt för mig i alla fall i början när man lär känna varandra. Det är ovärderligt och går inte att ersätta med elektroniska meddelanden.
Inte för mig i varje fall.
Den där lördagskvällen hörde jag ÄNTLIGEN ett pip-pip, som betyder du har fått SMS på modernt språk.
FÖRLÅT! Stod det och ingenting mer. Jag fick ingen förklaring utan fick snällt nöja mig med ett FÖRLÅT!
Med dem orden borde jag ha förstått att jag blivit DUMPAD!
Ja, fast på ett modernt vis, för enligt någon artikel som jag läste avslutar en ganska hög procent av Englands befolkning sina relationer via SMS.
Tänk vad skönt att bara trycka på sänd knappen när man vill vara sådär kortfattad och slående ärlig. Man behöver inte ens möta personen ifråga längre. Man kan säga bye-bye via SMS och skriva lite klent FÖRLÅT!
Så slipper man dessutom öga mot öga- tjafset och se lidandets ansikte som bara tar en massa tid och är penibelt. Dessutom slipper man snorandet på Armani-skjortan och allt ältande och massa invecklade frågor eller ställas till svars, kanon!
Det var kanske inte det jag hade förväntat mig den där lördagskvällen, men jag har åtminstone blivit dumpad på ett modernt sätt. Han kanske hade elektroniska känslor för mig så kallade E-känslor!
Tid har blivit en lyxvara och för att hinna alltmer effektiviserar vi.
Kan man rationalisera kärleken frågade min lärare i sociologi mig vid ett tillfälle?
Absolut inte, var min första tanke, men idag hade jag nog svarat annorlunda!
För visst kunde man det. Busenkelt!
Förutom att man snabbt och lätt kan dumpa människor via SMS kan man också speeda upp takten när man dejtar via s k speed-dejting, där rationaliseras du bort eller så gör du det själv med personer som kunde haft potential. Måste vara alla singlars dröm eller mardröm.
Kruxet är att du får bara tre hela minuter på dig att sälja in dig själv till någon svettig datakille med Long drinks i ena handen och klackring på den andra på Stena line båten förstås. Känns ju som en toppen dejt. Du får dessutom lära dig tala lika fort som Clabbe DJ för att hinna berätta om alla dina potentialer som du bär på inom dig.
Elektroniska känslor kan uppstå även via nätdejting om tycke uppstår. Singlarnas nya kärleksforum, så glöm krogen!
Kanske är det en plats för töm och glöm, där man kan skicka virtuella kyssar och våga spela ut unika böjelser anonymt.
Nä, det verkar faktiskt funka för en del att träffas via Internet dejting för det är en het grej.
Tydligen fyller man i en profil med de egenskaper som man har, lite som när man fyller i sina meriter på Manpower då. Så kan man välja bort de med katt, de som inte har något coolt yrke, de som röker, gillar slalom eller de som har för brett mellanrum mellan framtänderna eller är för gamla.
Mobiltelefoner är en teknisk uppfinning som är universal. Man blir nådd hela tiden och det förväntas att man alltid skall ha med sig sin mobil överallt eller åtminstone vara uppkopplad på nätet. Fast mobiler ställer också till det för oss ibland.
Undra just om den döde mannen uppskattade tantens klingandes mobil högt och ljudligt i takt med kyrkklockorna som inledde en känslosam begravning. Tanten som dessutom såg dåligt fipplade en stund till innan mobilens klämchecka melodi äntligen tystnade.
Det är inte så man skrattar på sig när bröllopspar kommer av sig då de skall bevittna sina eviga löften för någons mobil spelar Europes gamla slagdänga It´s a final countdown.
Eller när ett helt orkesterdike kommer i otakt på Konserthuset för någon dumsnut inte stängt av sin mobil i tid.
Tänk om det skulle gå så långt att vi kunde börja avskeda folk via SMS. Det skulle spara massor av tid. Framförallt slipper man se personen en sista gång i ögonen. Det skulle spara en massa obehag också.
E-post är ju också en stor del av kommunikationssamhällets stora vinster. Opersonliga gruppmejl eller elektroniska julkort som tar längre tid att få upp än att slicka igen kuvertet och lägga på lådan.
Allt handlar faktiskt inte om tid, för känslor tar tid. Speciellt om man skall ta hänsyn till dem.
Nät- mobbas är tydligen ett ytterligare fenomen på vad man kan använda sin mobil till. Att skicka kränkande textmeddelanden är både ett fegt och subtilt sätt att använda sig av. Och det vet alla att text kan man läsa hundra gånger och sedan sitter det etsat fast på näthinnan, för evigt.
Jag älskar kommunikation och med hjälp av de nya tekniska prylarna kan jag hålla kontakten med fler personer än vad jag hade haft möjlighet till i dagens samhälle med högt tempo och alltför lite tid.
Fast i interaktioner med andra människor drabbas vi också av olika sorts känslor och dem är för mig något levande. Det skall kännas, synas och helst vara äkta. Man måste våga mötas i det obehag eller välbehag som man ibland kan känna. Vilket är både svårt och jobbigt många gånger, men det känns ändå viktigt att lyfta frågan om nyskapande etik som passar in i de moderna samhälle vi lever i.
För visst finns det uppenbarligen en feg potential att gömma sig bakom i ett datoriserat samhälle och det kallar jag för elektroniska känslor (e-känslor).
Jag skulle också vilja rationalisera bort obehaget ibland och bara få trycka på sänd knappen för att sedan hoppas på att det obehagliga över.
