Jag vet faktiskt inte vilken sorts diskriminering som är värst. Ibland förundras jag över varför jag liksom många andra blir alltmer tråkigt homogen ju fler år jag fyller. Man dras till likasinnade vänner så att saker å ting blir plätt-lätt. Man behöver tillslut bara nicka med ett litet enkelt knyck så förstår man vad den andre tänker. Som ett par gamla invanda tofflor.
Carin Götblad tycker jag är en fantastisk kvinna. Skarp och klarsynt och ganska övertygande i hennes retorik och sättet som hon talar på.
När hon gästade hos Doreen för längesedan talade hon om vikten att se till hela människan och inte bara fokusera på ett problem för det är ganska så plätt lätt att fokusera på just problemet istället för att se till hela individen.
Ser man bara runt omkring problemet ser man inga nya chanser och det är lätt att fastna i den negativa spiralen.
Ungdomar är extra känsliga och behöver känna att det finns utrymme för både två och tre nya chanser. Kunskap är av bärande kraft att försöka förstå och framför allt vilja förstå varför. Vilken klok människa nästan så jag hade önskat jag hade sagt det själv. Men det var Carins ord.
Hon talar också om att vrida och vända och tänka tvärtom.
Det där med att öppna upp och ser vidare borde jag tänka oftare på för oftast finner man svaren om man går utanför ramarna. Jag försöker men det är inte alltid så lätt. För att fördomar förenklar så himla mycket. Det är så skönt att få luta sig emot. Egna hopkokade kunskaper som kanske har skenat iväg i helt fel riktning.
Carin Götblad berättar hur hon har ordnat med grupper där man fokuserar på rekrytering av kvinnliga chefer över fyrtiofem år.
Orkar inte med hennes bra-lista på allt gott hon har gjort.
Gaypride inom polisen, en förebild för ensamstående mammor, homosexuell och kvinnlig chef. Jag säger bara Carin Götblad. Vilken kvinna!
Men så en dag när jag läste GP vid frukostkaffet såg jag en artikel om att Göteborg inte var alls HBT vänligt? Då skämdes jag och blev först förvånad och tyckte kanske att anledningen lät så lättvindig med att skylla på att Göteborg är en arbetarstad och med starka religiösa traditionella rötter lite varstans. Men man kunde i alla fall mejla in förslag på en HBT vänligare Göteborg så det gjorde jag stolt.
Man behöver inte gå längre en till mina 170 själv. För ett år sedan gick jag runt som en vilsen katt bland alla de blanka spegelglasen med de inlåsta smyckena på varuhuset med den svartvita loggan. Glittrandes med enkla kedjor och lås. Blanka polerade marmor golv och strama expediter i samma dresscode.
Jag smög omkring som en förvirrade inbrottstjuv letandes efter moderna smycken till en ung lovande student. Famlandes trevandes frågade jag om en lite försiktigt expediten om jag kunde få lite hjälp, då hon stod och pratade med en vän. Jag förklarade att jag letade efter ett smycke för cirka sexhundra kronor. Hon spärrade upp hökögat med stor förvåning för att sedan vända ryggen mot mig och struntade i mig. Jag var inte värd någonting. Jag blev förvånad på samma sätt som man förvånas över att man blir frågad på jobbintervju om man skall ha barn i nästa vecka.
Jag kände mig fånig, fattig och fel.
Jag stod mitt i mammons tempel ensam bland alla vinklar och vrår av låsta glasboxar fyllda med kända märken klockor, ringar, solglasögon och en och annan utsmyckning.
Jag var fel, fel, fel hon bemödade sig inte ens att låtsas. Vad hände med senaste säljkursen? Ignorera alla kunder under tusenlappen. Med gamnacke gick jag därifrån till en underbar smycke butik i Viktoria passagen och köpte två härliga Pilgrim halsband, men känslan från NK satt där den satt, som fastklibbad mot kinden.
Varje gång jag går förbi tänker jag nästan gång högfärdsapan vände ryggen till släpper jag lös världens charmigaste tre åring med en krämig halvuppäten förtok för stor mjuksglass bland det putsade glasen. Finger avtryck stora som maneter. Kladd mjölkig lös glass rinnandes ner på det klanderfria golvet. Så går jag därifrån med en Pretty Woman- Julia Robert- blick och bara ler.
Varför stänger vi ute en del? Avfärdar och är ogenerösa? Varför?
min kloka mormor sa alltid ,
”En öppen hand får alltid tusenfalt tillbaks en stängd hand får inget tillbaks”
Nä nu är det nog dags för den där mjukglassen på NK trots allt för glassäsongen är väl över!
Skrivet av: Charlotta Thunes
Läs dagens inlägg på http://www.marcusbirro.se/bloggen/
Läs sedan min krönika....
Är det inte hög tid att gå vidare…
”Gaudemus igitur juvenes dum sumus, låt oss glädjas medan vi är unga” ”Aha, du är sådan där Billdals brud du!””Nä, det är jag inte alls det!” (Hur är man när man är en sådan där Billdalsbrud? Jag kan inte med att fråga för jag var ny i klassen och osäker så det förslog!) Han lånade pennor, radergummi och papper som snart komma till att bli ett helt träd. Små slantar blev femtiolappar kanske till och med hundra lappar.Jag som bara ville vara populär fick aldrig något tillbaks. Minns du det?Jag frågade ursäktande någon gång om jag kanske kunde få tillbaka pengarna som han hade lånat. Argsint lät han mig förstå att han, arbetarungen faktiskt inte hade råd med skolväska utan fick bära böckerna i plastpåsar med hål i. Där stod jag skamsen med min Busnelväska som jag snabbt såg till att aldrig mer ta med mig till skolan. Både de latenta och manifesta budskapen påfrestar. Inombords kokade jag men jag sa ingenting tillbaks. Han som hade exakt lika mycket i studiebidrag som jag. Dessutom arbetade jag flitigt extra varje helg och gjorde rätt för mig. Han hade ingen rätt att racka ner på mig. Fast han var kille med stor käft och det kommer man rätt långt med. Jag började få ont i magen vid varje redovisningstillfälle, för jag ägde inte gåvan att tala retoriskt rätt. Jag hade inget särskilt att säga. Inte heller vågade jag skrika ut mina rättigheter eller pocka på andras uppmärksamhet.En ung kvinna som jag var eller snarare ett attribut med blond vågigt hår lika säker som en fladdrig segelduk. Vi var flera tjejer som stod tillbaka fastän vi var fler med diverse begåvningar. Fast dem fanns bara i det fördolda tysta. Det fanns inget syre kvar till oss. Vi stod tillbaka, teg och fogade oss. Var vi kanske de där svagsinta kvinnostyckena trots allt och inte värda någon respekt mer än lite hångel på dansgolvet? Tillät vi oss bli utmanövrerade. Kanske var det till och med vårt eget fel för tjejer måste höja sina röster för att höras. Nej, de facto fanns det ett ansvar hos lärarna att tydliggöra genusperspektivet. Varför trängde han sig alltid förbi i bambakön, tog den sista pannkakan och fnös och kallade folk för borgarbrackor. Han fick hållas. Han med alla orden, rösten och rättvisans man.Han fick tillåtelsen att skratta, göra fuck you tecknet och grimaser när vi redovisade med stockandes röst som långsamt tunnades ut för att snart dö. Ingen minns mina ord. Efter två hela sekunder var allt borta. Jag minns dem alla. Kunde rabbla utantill. En gång brast det. Jag fällde det tystaste tårarna någonsin på toaletten. Lät de ligga kvar en stund som små tysta öar runt mitt runda tonårsansikte tillsammans med sommarfräknar och persikofärgat rouge.Bara för att få möjligheten att vältra mig i orättvisan en stund till.Tänk om jag fortfarande skulle vara bitter för saker å ting som skedde för femton år sedan. Vad trasigt det skulle kännas.Tänk att vara så bitter, så fruktansvärt arg hela tiden. Han var arg på allt då. Han är arg på allt nu. Är det inte på Peter Hjörne så är det på HELA Göteborg eller något annat trivialt. Är det inte hög tid att gå vidare? Jag förstår faktiskt inte vad det är som gör att världen är just så orättvis bara mot honom. Han som har fått den största gåvan av oss alla. Han som blev årets Östgöte och har en magisk penna med egen livskraft att skriva utomordentligt bra!Han som skriver så det berör enda in på nervtrådarna. Liksom drar ansiktet ner i skiten på oss alla, så det killar irriterat. Han som kunde läsa dikter med krångliga metaforer om smärta som fick tårna att krulla sig. Han som fick en hel aula att jubla så fort han uppenbarade sig på scenen med ”The Christer Petterssons.” Han ägde. Det visste han. Han som fick flickors tonårshjärtan att blekna tynandes bort i kärlekssorg.Han följde sina drömmar och levde som en ”riktig” konstnär. Varför är han bitter och tro sig vara mer än för andra? Jag skrev också, men inte som han. Jag gjorde det på mitt sätt fast i tysthet.Jag hade faktiskt åsikter trots att jag fnissade, hade blonderat hår och tröjor i andra färger än svart. Iklädd snickarbyxor och vita Reeboks gympadojor var jag väl mest som ett enda Oops Up! Stort rosa Hubba-bubba tuggummi för honom. Man kan faktiskt ha vettiga saker att säga det till trots och ett lysande intellekt fast man har hela skor och samma färg på strumporna. Även om jag inte halsar kall glögg på spårvagnen för det gör inte medelklassen Marcus Birro. Även om jag inte är fullt så arg så har jag en hel del att säga. Det har vi alla! Markus Birro skriver i tidningen AMOS att han aldrig hade råd med taxi hem. Hur han dunkade socialbidragen i bardisken. Hur oacceptabel han var, nästan aborterad. Starka ord för en man som kliver in på fester och äger och skiter i andras åsikter. Starka ord för en person som sällan ger men ändå tar.Kanske dags att släppa det förgångna, det som fortfarande gnager. Är det fiender, vänner, lillebror komplex, Thåström komplex eller Göteborg som svider mest? Det är dags att reflektera och gå vidare rent själsligt. Bli en förlåtande person mot sig själv och mot andra.Alla som skriver vill beröra och påverka, men lite ödmjukhet hade inte skadat.När jag såg dig på Göteborgs gator (staden som du aldrig var en del av) kunde du säga,”Du kan få bjuda mig på en öl någon gång!” ”Varför då?”Jag hade gått vidare, blivit äldre kanske till och med klokare.Inte heller något större behov att bli godkänd. Ingen osäkert kort eller fladdrig gardin som behöver be ursäkt för den jag är. I den varma försommaren tog vi klivet ut i stora vida världen. Färdiga att släppa loss våra vingar och flyga ut ur boet. Stolta, solmogna stod vi på den urgamla stentrappan för att möta världen i den stundade lågkonjunktur. Vi skrek ut all vår iver och längtan, ”Låt oss glädjas medan vi är unga.” Studentens sötma minns jag med blandning av skräck och förtjusning. Du skrev i min student hatt ”Fjorton år och söt!” Med de nedsättande orden sjung vi för fulla halsar om och om igen, ”Gaudeamus igitur juvenes dum sumos.” Sent om natten frågade Birro uppenbarligen lite förvånad varför mainstream- Lotta aldrig var kär i honom. Lite nervöst fnissade jag lagom salongsberusad av det mousserade vinet som bubblade runt i magen på mig aldrig riktigt på frågan,Åtminstone inte ärligt för jag visste efter tre år att han ändå inte var intresserad av svaret, men sanningen var att jag var djupt förälskad i hans bästa kompis krassehuvudet som satt i skolbänken bredvid, men det var Birro alldeles för självupptagen för att någonsin kunnat se!
Skrivet av: Charlotta Thunes
