Den lilla curlingmamman inom mig har nu anlänt för att stanna. Oron för allt som kan hända mina barn fick mig att anmäla oss till första hjälpen kursen för små barn.
En kurs vid två tillfällen så man är riktigt rustad för allt otäckt som kan hända. Det räcker inte att ha ett eget litet medicinskåp hemma inte.
Åh, nej! Dessutom finns listan med alla VIKTIGA NUMMER synligt uppsatta på kylskåpet. Nummer som man aldrig någonsin kan vara utan. SOS alarm, här finns nummer till Giftcentralen, Barnmedicin och Akutmottagningen, Så nu har vi livrem, hängslen och skyddsglasögon.
Vi gick dessvärre aldrig kursen för kursen var fullbokad och den efter var fullbokad och kursen efter den också och sedan blev det liksom sommaruppehåll.
Ville vi gå i augusti var det lika bra att anmäla med en gång, för tro mig, kursen är populär och snart skulle även augustikursen vara fullbokad med osäkra föräldrar som vill ha kontroll på tillvaron, vilket borde innebära att det finns fler curlingmammor och curlingpappor där ute, som är beredda att betala åttahundrakronor, för att bli diplomerad som första hjälpen förälder.
Då är jag trygg och liksom säker på att inget kan hända. Då har vi KONTROLL!
Och då vet jag vad jag skall göra i fara, i nödvärn i kritiska situationer för jag har genomgått kursen och fått ett bevis på att nu fixar jag det tillsammans med alla andra bra saker som skyddar mitt barn från allt ont här i världen, såsom inköp av bäst i test säkra bilbarnstolar, barnsängar, tippskydd, spisskydd, tyghjälm, cykelhjälm, klämskydd och kontaktskydd.
Säg mig hur överlevde jag och alla andra barn på 70-talet?
Jag vet hur jag överlevde och inom mig bubblar ett litet gapskratt för bilden jag ser framför mig är helt solklar. Fast det tyckte jag förstås inte då.
När jag var liten hade min pappa en egen första hjälpen kurs som var helt gratis, som en liten hemmakurs helt enkelt hopsnickrad av honom själv.
Han målade dödskallar på giftiga burkar och förklarade att det var livsfarligt att dricka ur dem och konsekvensen var ju döden, för att sedan lära mig att aldrig, aldrig någonsin gömma mig i någon garderob vid eventuell brand. Jag förklarade att det var ju så värst vanligt att det började brinna men det argumentet köpte han inte.
Sedan kom den mer pinsamma övningen då jag tittade tröstlöst på honom och sa,
”Måste jag?”
”Ja!”
”Måste jag? Jag vill inte.”
”Jo, det är jättebra” sa pappa och jag lät mig övertalas.
Med exalterad blick stod pappa på vår lilla kantklippta gräsmatta med tidtagaruret i handen för att sedan skrika upp mot det lilla klaustrofobiska badrummet.
”Upp på badkarskanten nu, åla dig nu ut genom fönstret. Kom igen skynda dig och tänk på att det handlar om sekunder när det är brand, då är det allvar lilla gumman, ALLVAR!”
Jag klagade att det var alldeles för smalt fönstret och sedan var jag redan utless på den extremt töntiga övningen och förstod inte alls var den skulle vara bra för, men tillslut kom jag ut och hoppade ner på det lilla plasttaket och hoppade snabbt ner på gräsmattan för att få det hela överstökat.
”Bravo fem minuter och trettiotre sekunder”, svarade pappa.
”Kan jag gå ut och leka nu?”
”Nej, nu skall vi se om du kan göra om brandövningen en gång till på lite kortare tid, så att det sitter riktigt ordentligt och vad gör du nu om det börjar brinna?”
”Går inte in i en garderob och går ut genom badrummet”
”Bra, då kör vi igen!”
Pappa var mer entusiastisk än vad jag brukade vara strax före julklappsutdelningen varje jul.
Så jag utförde plikttroget brandövningen en allra sista gång, men hörde aldrig talas om att någon annan av mina väninnor hade sådana övningar hemma hos sig. Så jag lät det hela falla snabbt i glömska för att bli påmind om det nu.
Men så här i efterhand kanske det var klokt att göra en egen hopsnickrad övning där familjen vet vad man skall göra vid katastrofer, snarare än att betala en massa pengar för att invaggas i någon slags falsk trygghet att man vet hur man gör i olika situationer, för när väl olyckan är framme handlar man ändå intuitivt eller hur?
Jag minns hur konstigt jag tyckte det kändes där jag stod på det lilla plasttaket på vårt bruna hustak i väntan på att hoppa ner i mammas nyplanterade ros rabatt. Fire- dad`s vilda blick och så tillsist,
”Bravo lilla gumman, tre minuter och femton sekunder det gjorde du bra!” Jag måste ha varit den mest försäkrade lilla ungen på 70-talet i alla fall.
