"Det var bara ledmotivet som fattades…”
Det kanske bara är så, att man får acceptera att ”skämsgränsen” gradvis sjunker med åren. Dessutom är allt inte lika charmigt att göra vid fyrtio som vid tjugo, som att dansa på bardisken på Rhodos till exempel.
Saker å ting blir liksom lite tramsigare överlag.
Dessutom är risken ganska stor att man blir riktigt tråkigt beige med tiden, när man ständigt bör vara sådär politisk korrekt hela tiden.
En förskollärare kom springandes högröd i ansiktet när hon hade drabbats av en Freudiansk felsägning.
”Jag behöver pitt lim!”
”Du menar Pritt lim?”
Inget allvarligt, men för henne var det högst pinsamt. Det behövs inte mycket för att en vuxen skall packa ihop.
Själv känner jag mig väldigt ofta fånig men har lärt mig med tiden att det är bara att bita ihop och inte försöka ställa saker å ting tillrätta för då blir det ännu mera knas.
Jag kan leva med mina egna pinsamheter men det känns alltid lite värre när min L blir utsatt på grund av mina impulser.
Någon snäll människa sa att det beror på att jag pratar så mycket.
Många ord blir automatiskt fler grodor sa hon. Den köpte jag länge.
Om man vill öka på fåninghetsgraden lite grann tycker jag man skall ställa till med maskerad. Då kan det bli riktigt tramsigt.
Frågan är om vuxna ordnar maskeradtillställningar för att få leka och bejaka barnet inom sig?
Jag personligen har inga problem med maskerader. Kanske är det till och med bra för en sådan som mig att vara förtäckt ibland.
Stundtals har jag nämligen känt mig som Bridget Jones.
Som den där gången jag missat temat på festen och sa åt mina väninnor att temat var VÅGAD arbetsklädsel. Så när jag kom till festen som sjuksköterska och såg de andra som var utklädda till sjuksystrar hade jag kanske intagit en lite mer ekivok stil än de andra och min väninna som var rörmokare skall vi inte tala om. Temat var arbetskläder(eller vågat badmode som ett litet ess i rockärmen.)
Som sagt maskerader kan stundtals göra att det kör ihop sig ordentligt.
Vi skulle i alla fall gå på 80-tals fest hos en vän till mig som L aldrig hade träffat. Det är väl inte så noga tänkte jag och slet fram en gammal silvrig 80-talskostym med breda axlar åt min man och sa,
”Med en t-shirt under den här kostymen och lite bakåtslickat hår blir du en klockren Sonny Crocket i Miami Vice. Ingen annan på festen kommer att ha tänkt ut något så smart!” Han köpte det.
Själv ville jag vara en Lucy Ewing -kopia och köpte en vit Chanelväska, cerisa piratbrallor och kornblå topp för att bli lika glamouraktig som den lilla Lucy två pallar hög. Men med kläder från Myrorna, sönder våfflat hår och alltför stora blåtiror runt ögonen krackelerades nog bilden av Lucy.
Jag liknade kanske snarare Kate Bush eller förresten ännu värre Sven Melander som trollet Rulle.
Det hjälpte faktiskt inte att ha Madonna vantar på sig. Ni vet de där avklippta spetsvantarna som man liksom älskade på skoldiscot.
Nu såg jag mer ut som en misslyckad Nina Hagen.
Men jag gillar hela upplägget med maskerad trots allt.
Väl framme på festen stod L med bakåtslickat hår och glitterkostym och såg varken utklädd ut eller speciellt lik Don Johnson. Mer som en sådan där kille som kanske är på svensexa fast man vet inte riktigt om han är utklädd eller om han bara har taskig klädsmak.
Den är lite jobbig! Speciellt när det dröser in två seriösa maskeradsabotörer. För in kommer dem. Två killar, en med svartmålat ansikte och peruk och till och med en liten krokodil i koppel vid sin sida och den andra Sonny Crocket -kopian hade väl visst vit kostym och solbrillor och är identisk lik.
Vi pratade aldrig mer om vem L skulle vara. Han genomgick inte heller något större trauma över det. Man glömmer bort sådant som känns oviktigt tills nästa gång.
Efter ett par år så var det dags igen för en ny maskerad med samma väninna och med samma gäng. Mannen suckade håglöst. Han verkar inte vara någon maskeradtyp helt enkelt.
”Vi ska på Halloween fest! Gud så kul!” Säger jag.
”Maskerad!”
”Det fixar jag åt dig” svarade jag halvvägs in på Buttericks.
Luften är kvav och inte visste jag att det skulle vara en halv miljon dagisbarn därinne slitandes i monstertänder inför Halloween. Jag tröttnar rätt snart och skyndar mig att köpa en blodig sjuksyster dress tillsammans med en avhuggen blodig arm för att haka på barnen med ett par monstertänder också.
Femhundra kronor fattigare får jag en lysande idé.
Jag entusiasmerade L med att han kunde vara lite originell på festen. Sticka ut lite mer den här gången eftersom det blev så misslyckat sist.
”Ingen annan är så kreativ som din fru” kvittrade jag.
”Du skall vara Ghostbusters!”
Tiden tickade iväg och han våndades att han inte hade hunnit fixa något själv. ”Det är redan ordnat” svarade jag förnöjt.
Jag köpte en blå overall (för det är smartare än vit, så kunde han återanvända den när han målar på landet).
Sedan tryckte jag in vår smutsiga dammsugarslang i en gammal tågluffarryggsäck från Haglöf -87 fullpackad med tidningspapper i.
Med lite självbevarelsedrift lät jag min syster teckna ett Ghostbuster emblem fast på vanligt papper som tejpades fast på den blåa overallen. På hans huvud tryckte jag en gammal ful keps och plockade fram gympadojor för att sedan gå.
Som grädde på moset hade jag köpt ett litet fult pappersspöke som hängde dinglandes ut genom den gamla tågluffarryggsäcken.
Sådant där spöke ni vet som ligger ihop vikt och dras ut som ett dragspel. Det kallar jag en maskeradbonus.
Halvt obekväm släntrande mannen in med tunga steg genom ytterdörren på festen.
Knappt hade han hunnit ”zippa” på välkomstdrinken förrän tre självgoda
killar iklädda allihop i vita overaller, snygga Timberline gängor och riktiga dammsugare med utplockat innehåll i, tjock slang och snygga emblem på
magen hade anlänt. Det var bara ledmotivet som fattades, för de såg VERKLIGEN ut som de tre Ghostbusters killarna i filmen, men det gjorde då rakt inte min man. Han liknade snarare en kopia av Benny i filmen Grabben i graven bredvid, med Lantmännens riksförbund på kepsen och ett billigt
pappersspöke dinglandes tillsammans med den smutsiga dammsugarslangen i
ryggsäcken.
Dessutom råkar det vara SAMMA killar som var Miami Vice på den andra maskeraden. De hade liksom bara fyllt på med en gubbe till och jag hör hur mitt hjärta bultar och hur jag börjar skratta nervöst när någon drygt säger,
”Hö, hö vi blir tydligen fyra Ghostbustare här i kväll”
”Hm, var de inte tre i filmen?” (Det där var väl jävligt onödigt)
Där stod min man med huvudet nersänkt letandes efter en fallucka i golvet.
Det är då man liksom håller lite extra hårt i vigselringen och tänker varför köpte jag åtminstone inte en vit overall? Som om det skulle ha hjälpt.
Undra just om jag får med honom på någon mer maskerad framöver?
Nä tänkte väl det. Nästa gång är det väl jag som ordnat en egen hopsnickrad hattparad i trädgården och då skall vi vara riktigt originella. Det svär jag på!
Hur ofta skäms du?
Jag älskade solrosor så mycket att han köpte en hatt med den stora blomman på. Vi skrattade.
”Du är inte klok den kostar ju femhundra kronor”, sa jag. Men han köpte den ändå.
Vi cyklade ner till havet som två fria fåglar som behövde andas luft under vingarna från den sommarljumma värmen som spred sig runt omkring oss och gjorde oss euforiska.
Han cyklade och cyklade som en vettvilling. Som en sådan där som blev galen av berusning.
Jag skrek och han skrek tillbaks
”Tig kvinna och håll i påsen istället!”
Vid havet kunde vi sitta hur länge som helst, pratandes och tjafsandes med pic-nic påsen runt benen.
Gud vad vi kunde gräla och vad han bjäbbade emot. Som en liten ettrig pudel som vägrar ge med sig, tänkte jag.
Han var visst som en bror för mig och jag som en syster.
Oförskämd men ändå så älskvärd och kanske var det hans annorlunda karaktär som fängslade mig allra mest.
Upprörd fräste han över att hans enda sommardejt, som dessutom blivit bjuden på Van Morrison konsert av honom hade dykt upp med svettiga armhålor och mörka hårbollar under den annars så vita sommarklänningen.
En annan dejt som jag kokade ihop åt honom blev han ännu mer förbaskad över, då han hatade den illaluktade vegetariska maten som hon ständigt hade plågat honom med och hennes bröder morrade han, var de alla döpta efter cigarettpaket. Inget han hellre hade sluppit stå ut med. Det borde väl en syrra ha förstått förstås?
Han sårade mig och jag sårade honom tillbaks.
Den sommaren kommer jag ihåg kanske allra mest från vår långvariga täta vänskap. Den var gripande stark. Han var som en bror för mig och jag som hans syster.
Trampandes gick jag i platåskor och snubblade mig fram med min fina solroshatt. Den sommaren då han lärde mig gå som Marlene Dietrich. Skjutandes med ena höften fram och med långa sega diviga steg.
”Si så öva nu då Lagerbergskan”, flabbade han.
Vi lyssnade på ”Dream a Little Dream of Me” med Mamas och Papas om och om igen. Vi drack vin i alldeles för stora vinglas och jag skrattade åt hans fåniga små grodor som låg utplacerade på hans lilla gräsmatta i underliga små pose i blomsterkrukorna.
Vi gick på bio och han grät liksom jag. Han körde mig hem och vi bråkade hela vägen hem om och om igen. Inte konstigt med en person som backar på motorvägen och hade krockat tolv gånger.
”Ställ dig upp i bilen och kika ut genom biltaket kvinna” hojtade han. Dum som jag var gick jag alltid på det. Han vevade igen luckan och jag skrek tills han vevade upp mig igen.
Han sålde böcker och jag älskar ju böcker.
I hans hem fanns alltid nya bisarra och roliga böcker.
Han var tokig i inredningsböcker och vi bläddrade ivrigt i Tricia Guilds färgsprakande alster.
Han älskade Dolly Parton och Monica Zetterlund, vilket gjorde mig lyckligast den gången när han sa, att jag skulle se ut så där som Monica Zetterlund som gammal och åldras med grace i en snygg blond page förstås.
Hela han var som en lördagsgodis-mix, syrlig, besk, underfundig, tokrolig och med en viss arrogans påminde han lite om John Cleese och Rowan Atkinson.
Åtminstone om man skulle tro mina väninnor.
Min tjugoettårs dag roade han dem alla för fullt med burleska och ”bitschiga” kommentarer om stans segaste räksnittar som jag hade snott ihop.
Envist bar han mig alltid över berg och klippor då min ormfobi ständigt gjorde sig påmind, men han orkade aldrig med uppdraget helt fullt ut och kastade därför oftast ner mig i taggig ljung eller blött sommargräs i bästa fall. Jag blev så förbannad att jag skulle kunna strypa honom.
Han skrattade skadeglatt när han lyckades lura mig med sina enkla trick, men blev stört sur om jag inte lyssnade ivrigt på vilken segelbåt han drömde om att köpa.
Hans dåliga hållning skyllde han på att de inte hade råd att ha böcker hemma som barn, för att strama upp ryggen med hjälp av att bära dem på huvudet. Istället hade han fått nöja sig med broschyrer, vilket i sig var en skröna .
Hans kropp var ostbågeformad så var det bara.
Han älskade fyrar i alla dess former och på dörren skulle det stå ”Gone fishing.”
Kanske var han den frihetsmänniska som vi alla längtar efter att vara? En som levde livet på sitt sätt. Med eller utan katt, boendes i sommarstuga, segelbåt eller cyklandes. Vad vet jag?
En gång när jag var ledsen på min dåvarande pojkvän kom han och hämtade mig och bäddade broderligt ner mig i fåtöljen i hans lilla hus.
Han satte på brasvideon som var den fånigaste uppfinning jag varit med om, men just då struntade jag i kitschvarningen och bara mös.
Vi hade precis sett ”Gröna stekta tomater” på bio och de hade han gett sig på att försöka servera mig. Gröna brända tomater och ett glas vin så klart.
Jag avskydde hans katter och hans läskiga likörer som man ständigt blev påtvingad med. Jag älskade hans bisarra humor och mintgröna musikskåp där allt fanns. Jag älskade hans hopplösa oförsibara sätt som var helt slående.
Han kunde imitera de flesta och var kanske mer långsint än de flesta. Han valde sina vänner med stor omsorg och egentligen var det bara T som han släppte in helt och hållet. Ja, och så katten förstås.
Efter att ha snott några cigg från min mamma och kallat henne för ”markisen” då hon har en förkärlek till randigt åkte vi därifrån. Men innan dess ryckte han en liten parvels tekanna från hans lyckliga upptäckarfärd i en container nere vid parkeringsplatsen.
”Så, så du får säkert veckopeng. Jag behöver den bättre än dig!” Pang igen med bildörren och med en rivstart åkte vi därifrån innan barnet hann hicka.
Det sägs att Gud plockar de bästa först och så måste det väl ändå vara.
Prince sjunger i en av alla hans låtar ”… Somtimes it´s snows in april…” och jag håller med, för det måste ha varit den kallaste våren i mitt liv.
En dag i början på maj ringer T på telefonen och säger att J är död! Död så in i graven.
Min vän som var min bror och alldeles speciell för mig är död. Vi var dessutom ovänner så som livet ibland kan vara. Hopplöst, det liksom bara går en dag av våra liv och man kan inte alltid hjälpa att man inte hann säga förlåt. För det är livet på något sätt att saker å ting aldrig blir riktigt som man tänkt sig.
Fast det gnager och inte bara av sorg och saknad utan också av att inte försonas och säga förlåt. Ibland tar vänskapen slut på det mest underliga sätt.
Han dog precis tjugosju år gammal och i år är det tio år sedan.
Jag kastade en stor solros ner i den mörka okända jorden och satte en liten fyr vid hans sida som han kan titta på om han nu har lyckats sno åt sig en fönsterplats i himlen förstås och där lämnar jag honom just nu, men inte för evigt!
