Avundsjukt tittar jag på mina medsystrar som skrider fram på stadens alla gator. Överallt med eller utan en ”latte” i handen tillsammans med sina ultra moderna vrålåk till designade barnvagnar.
Jag är på väg halvspringandes som vanligt till BVC. Barnavårdscentralen som istället borde betyda,
Bara dem Väntar på sena Charlotta.
I barnvagnsrummet på BVC möts jag av nya vrålåk som körs av fölbensligan (ja, jag kallar dem så.) De ser så ärtiga ut, tänker jag men ändå tittar de stressat på varandra. Konstigt, som om det inte räckte till ändå på något sätt.
De är med all säkerhet rätt nyförlösta precis som jag, trots det har de på något sätt lyckats få på sig det där trendiga jeansen och fått dem nerstoppade i höga stövlar på köpet.
Sådana som jag liksom knappt får över vaden. Tro mig jag har försökt. Hur lyckats de undrar jag som är överlycklig att jag fått duschat och fått på mig lite kletig mascara runt ögat. Men kanske de känner sig stressade över exakt samma saker som jag, vem vet?
Jag går förbi det där hemska amningsrummet på BVC.
Fy bubblan vad jag är avis på de där mammorna som sitter där inne och små pratar
lugnt.
De rapar deras barn lite lätt nonchalant över axeln. Jag ser inga spyor och inga trilskna barn, bara välkammade frisyrer och en svag doft av hallon precis som den ”läskigaste” Ajaxreklam!
Jag ursäktar mig för barnsjuksköterska över mina överhängande svettpärlor som ploppar upp obehagligt och okontrollerbart i pannan på mig alltför ofta och alltför mycket och att jag är sen igen.
Hon är så gullig den där barnsjuksköterskan så hon slätar över allt som man säger och tycker är pinigt.
Barnsjuksköterskan påtalar att mitt barn är nog hungrig och borde ammas.
Shit! Jag som alltid ammar liggandes på sängen tänker jag. Skall jag lägga mig ner på det grå linoleumgolvet på BVC nu då?
Nä, det går bara inte.
Jag får helt sonika sätta mig bland de välfriserade morsorna och fantisera om att de säkert har en liten osynlig kagge därunder tuffe jeansen. Säkert något hemmasnickrat resårband också fastspänt med en säkerhetsnål. Och sedan så känner de säkert också av baby bluesen tunga dystra dagar. Måtte det vara så!
Men det har i alla fall bättrat på min vardagsångest ordentligt. Jag har gått på det som alla andra! Det ger mig riktigt fet-ångest i det här låtsas- perfekta -tvål - samhälle. Konstigt att det bara fortsätter för ingen verkar riktigt stå ut med det inte ens Emma Hamberg.
Så bara av en ren tillfällighet slog jag på teven medan jag hör och häpna lyckades sitta upp och amma för en gång skull. Det är en föreläsning med underbara, fräscha tre barnsmamman Emma Hamberg på teven.
Jag hade precis tänkt tanken att så vill jag också se ut, som Emma.
Pigga, fräscha och glada Emma Hamberg. Rolig är hon också och söt i sin bondromantiska klänning tillsammans med vita stövlar och ett brett vitt leende och glittriga ögon därtill.
Så säger hon precis det som jag behövde höra att alla magasin vill att vi skall få ÅNGEST!
Men glöm det allt är bara fejk! Hon har inte övertygat mig ännu, men så berättar hon om ett möte med Paolo Roberto som händelsevis precis varit med i ett nummer i ångesttidningen nummer ett nämligen Family Living där hela familjen står uppradade med en icke nedkladdad dotter i fin klänning och vardagsrummet består av vackra olivträd och tjusiga fläckfria mattor.
Men Roberto förklarar att de inte var deras hem de plåtat utan gjort ett fejkhem.
En stor lastbil kom hem med möbler och olivträd och ”homestylade” om hela hemmet. Nu börjar jag pusta ut och när Emma förklarar vidare om alla de bilder som tagits på henne är dem alla retuscherade och då blir man också glad.
Hon berättar om en bild där hon hade kletat in sig med kladdig brun utan sol i hela ansiktet och liknade allt mest en morot kan jag tänka mig men blev gyllene brun på bilden och hennes dotter Saga som hade simmiga ögon och feber såg plötsligt inte alls ett dugg febrig ut. Hon såg mer ut som ett harmoniskt barn vaggandes i hennes mammas famn.
Så tack Emma för att du bytte bort babybluesen och made my day. Uppfriskande och nästa gång jag är i närheten av min avundsjuka skall jag tänka på Robertos fejkade olivträd och Emmas morotsansikte och inte fundera så mycket mer på om fölbensligan har jeans med eller utan resår!
Skrivet av: Charlotta Thunes
