Solen skiner och jag måste skynda mig ut. Ut i det vackra oändliga världsalltet.
Mitt barn sover rofyllt i vagnen och jag passar på att koka en kopp kaffe och knaprar på sådana där äckliga bullar ni vet med innehållsförteckning bara en massa e:n, men det gör inget. Ganska mycket i-landsproblem över det faktiskt.
Jag stirrar först på mitt lilla barn som sussar i vagnen. Lilla A som är både frisk och fin och sedan på det stora nyknoppade magnolia trädet som jag längtat efter så innerligt. Tänk att jag kunde köpa hus efter träd?
Tidigare ägare till huset var pensionärer så gräsmattan ser nästan dammsugen ut. Det är ett sådant där Hallelujamoment ni vet. Att bara få finnas till!
Jag njuter lite till och mumsar på e-bullarna och dricker kaffet som ryker från muggen och kisar upp mot det oändliga. Det som vi vet så lite om. Det oumbärliga, stora. Vad är det som gömmer sig där bakom molnen, egentligen?
Det nalkas vår. Knoppar brister. Istället för att tänka på allt eländigt som klimat, krig eller kriser eller varför inte på mina extra kilon kring magen tänker jag istället på S.
Hon, min vän som är den tappraste av oss alla. Henne tänker jag på.
Jag tänker att hon är själens krigare och förfäras över min bortskämdhet som jag ständigt lider av. Sällan är jag tacksam över att jag är frisk. Istället ägnar jag mig allt för ofta åt hypokondri. Det är verkligen så där typiskt Hedvig- aktigt, ”Kom och skriv mig det på näsan!”
Men nä då, jag fortsätter att gnälla om strunt saker och bry mig om sådant som egentligen inte är väsentligt alls faktiskt. Jag är inte direkt ensam om det. Har vi fått det för bra? Är vi FÖR välmående kanske?
Alla verkar ha fullt upp med att springa omkring och leta efter senaste fondtapeten till vardagsrummet och vanligt salt på köksbordet duger inte längre. Det finns massor av sorter i olika färger att välja på, så många att man blir fullkomligt yr. Det finns till och med rosa salt från Himalaya. Det är jag alldeles säker på, för det har jag själv köpt.
Medan jag höjer blicken mot IKEAS nya avdelning för husdjur tänker jag på S.
Medan vi röstar på Charlotte Perelli och gräver djupare ner i chipsskålen och funderar på vilka köksluckor vi skall ha nästan gång vi målar om köket tänker jag på S. Medan jag strör flingsaltet över färska fisken funder jag på S.
Medan jag spolar ner sista toalettpappret i stolen tänker jag S.
Har hennes liv blivit större oändligare kanske till och med ännu bättre än mitt. Har hon reflekterat mer kring livet efter att hon blev diagnostiserad?
Vad säger man till någon som insjuknat i bröstcancer och hur gör man sedan?
Bara ordet ger mig fadd smak i munnen. Jag vet inte hur jag skall kunna hjälpa till, läka eller finnas. Det hör liksom inte till min vardag att mina väninnor får en släng av cancer.
Hon är ung, yngre än jag. Hon är snällast.
Cancer tillhör faktiskt ett av de ord som jag ser helst utraderas ur mitt vokabulär. Jag vill helt enkelt inte prata om det, fastän jag vet vid det här laget att långt ifrån alla dör i sjukdomen känns det ändå hotande styggt. Om man inte talar om det, så kanske det inte finns tänker jag lite Alfons Åberg naivt.
Alltid är det någon som drabbas och den där någon är någons mamma, mormor, fru, syster, svägerska, granne, flickvän, farmor, vän eller arbetskamrat. Det är inte bara någon, det är någons …!
Hon som drabbats av bröstcancer är min vän. Hygglig på alla sätt å vis och vill liksom alla väl. Varför just hon undrar jag medan jag stirrar upp i världsalltet. Det som vi vet så lite om?
Det är som om jag inte riktigt vill förstå, för att det känns för kladdigt nära. Det kan ju hända mig också. Om just denna någons kan få så kan väl jag också få ett sådant där besked? Underligt fastän det drabbat S tänker jag ändå att det där aldrig händer mig. Det får aldrig hända mig!
Ordentligt har hon utfört både mammografi och ultraljud. Ändå har den där vidriga svulsten bestämt träff i hennes bröst.
Jag mår illa. Vad säger man till någon som har fått cancer? Det reder sig nog? Tiden läker alla sår vet du?
Hon som hade ammat länge och ätit ekologiskt och levt precis lika bra som du och jag. Hon blir bara ett dåligt exempel. Ett måndagsexemplar.
Vad säger jag när jag ringer. Jag beklagar, det gör så ont. Kan jag hjälpa dig? Vad säger man? Kanske blir det en lång passus, kanske inte. Tänk om jag börjar gråta, förmodligen. Men varför inte? Gör det något att visa medmänsklighet? Hon kanske inte vill det? Hon kanske inte vill vara ett offer. Jag törs inte. Enklare att skicka blomsterbud som en isbrytare. Fegt! Jag skäms för jag tar den lättaste vägen. Jag vill inte möta det onda, det som gör ont. Inte just nu. Inte just då.
Jag fäller en tår, hon tappar sitt hår. Hennes långa vackra hår som karaktäriserar S som person. Långa stiliga S med långt hår blir Skalle-Per helt oförtjänt.
Tiden går, dagar går, minuter, sekunder och väntan känns så svår.
Hon måste boka in besök med vänner mellan cellgiftsbehandlingarna för hon mår dåligt precis efter och lite innan och då och då under behandlingarna. Hon lever som vanligt fast det syns också utanpå.
Det är insidan som är värst att tala om. Lättare och mer praktiskt om sådant som syns utanpå.
Vem kan förstå sig på hur det känns att vara sjuk i cancer innan du ens fyllt trettiofem år? Inte jag, inte du, bara den som drabbas.
Cancer får gamla skruttiga personer inte sådana som jag. Inga mammor till små barn. Dela rum med äldre tanter som levt långa liv verkar mest märkligt, men nu är det ett faktum att det är S som står på tur. Här ska karvas och skära bort en del av det mest kvinnliga sinnliga som finns.
Behån stramar. Jag ser att hon har ont.
Operationen blev inte alls som hon tänkt sig. Var informationen kanske lite för snål? Vad den det? Eller förtränger vi sådant som skrämmer, sådant som gör för ont?
Hur förklarar man för sina barn? Vad säger man till de små? Barn är naturliga små varelser och verkar förstå mycket bättre än vuxna som trippar fram på ömtåliga tår.
Vänner kommer vänner går? Det finns dem som bara står och tittar på?
Vad vet jag om cancer? Ingenting? Jag gråter igen för det känns så ledsamt. Skaver så hårt.
Vad känner hon längst därinne i hjärteroten.? Gråter hon om dagarna? Eller är det nätterna som är värst? Kanske är det hennes egen hemlighet. Hennes vapen att få skrika ut om natten när ingen annan ser på.
Hon låter stark. S måste orka, för hon har inget annat val?
Hon känns sundare, starkare men också genomskinlig med hud som porslin.
Jag är rädd för att säga fel saker verka plump eller oengagerad.
Rädd för att inte verka bry mig tillräckligt. Hon skrattar. Kan man skratta med cancer? Tydligen, då skrattar jag väl med.
Hur mår hennes man? Lider han i tysthet. Han som skall bära henne och resten? Hur mår dem? Sörjer de i tysthet är de rädda liksom jag?
Bryr sig folk tillräckligt. Varför forskas det inte mer?
Varför skulle just min vän drabbas? Hon, själens krigare som vill alla väl.
Tänk om hon ville ha fler barn. Kan man det? Får man det?
Behån skaver. Hon är trött. Hårstrån faller från hennes axlar blir till tussar och hårbollar tillsist. Otäckt vad håret försvann snabbt.
Hennes nya vän peruken känns ovan och tillhör egentligen inte hennes hem. Den bara finns där till låns, som ett plåster för ett barskrapat hår.
Jag vet så lite om cancer.
Det finns hopp strimmor av ljus. Hon ler och säger att det bara är fem behandlingar kvar.
Jag hann aldrig pusta ut för i nästa andetag säger hon att strålningen startar trettiotre gånger i sträck. Hur skall hon orka? Hur kommer det att gå?
Hon läser mycket och lär sig nya saker om cancer på nätet. Gör egna efterforskningar. Bär på eget ansvar. Hur rädd är hon?
Faller inte ihop likt en blöt pöl? Inte vad jag ser i alla fall, men kanske när mörkrets inbrott smyger runt hörnet kanske då att hon tillåter sig trots allt, att i ensamheten tysta mörker få förbarma sig över varför just hon?
Ordet som är så otäckt och gör mig orolig. Alla känner någon med cancer, alla.
Det finns dem som tar avstånd, krampaktigt försvinner bort för ett slag. Fega skitar som inte vågar se sådant som gör ont eller berör. Blundar och går slött förbi.
Jag är så stolt över min vän som tappert kämpat medan vardagen tittar på. Hämta, lämna på dagis och laga spaghetti med köttfärssås.
Jag är så glad att hon får bra vård. Att hon engagerar sig och ser livet från den ljusare sidan. På ett smartare sätt än vad jag själv kanske hade gjort.
Hon är själens krigare som inte låter sig nedslås. Lärt sig fånga dagen ännu bättre i det ögonblick som existerar här och nu. Sprider kärlek runt omkring sig istället för enbart känna oerhörd ilska över sin oväntade gäst.
Medan hon har lärt mig reflektera över nuet och gått vidare. Ger hon oss alla ny kraft. Vi andra bortskämda hypokondriker som med stor sannolikhet fortsätter sjunga på den eviga klagosången i i-landsproblemens tecken.
Håret växer ut och hon är så söt i sin kort korta frisyr.
Hon, själens krigare med mycket att vinna nu när sjukdomen är på väg bort för att för alltid försvinna.
En resa som ingen annan än den som drabbas någonsin kan förstå, men vi kan alla finnas där som stöd för varandra.
Jag har lärt mig att det viktigaste inte är att man säger rätt saker eller gör rätt saker bara visa med tydlig kraft att jag finns här för dig oavsett vad?
Jag vet att jag snart i min fåfänga bortskämdhet kommer att glömma bort att jag borde tacka livet allt fler gånger, men som Strindberg en gång sa, ”Det är synd om människorna” Det ligger något i det och kanske får jag rulla axlarna ett varv till och bara inse att jag är inte är mer än människa.
Carpe diem, och för guds skull STÖD ALLTID DET ROSA BANDET!
Skrivet av: Charlotta Thunes
Det är då jag blir riktigt äckligt vulgärt cyniskt!
Att strosa på Avenyn har för mig blivit en fasa. Det är ganska glest om folk så jag syns alltför väl då jag flanerar på Göteborgs paradgata.
Innan jag har hunnit nerför gatans första övergångsställe stoppas jag av någon slags trädkramande filur som är gullig som få. Och med huvudet lite på sned säger hon vänligt men bestämt att jag borde stödja Amnesty. Rösten är len, mjuk som sammet.
Hon har bestämt sig för att värva mig till medlem i Amnesty. Stolt förklarar jag att dottern minsann är med i Amnesty tills hon blir arton år. Jag sa inte att det var en doppresent. Lät ju trevligare om det hade varit hennes egna föräldrar som varit goda nog att betala in medlemskapet.
Hon ler glatt och nöjer sig med svaret och säger tack för ert stöd och går sin väg.
Jag fortsätter neråt gatan för att sedan mötas av en ny person som vill att jag skall stödja Naturskyddsföreningen. Det borde jag förstås göra. Det borde väl alla göra!
Det är då en dåres försvarstal rullar igång på riktigt. Jag förklarar vitt och brett om att jag stödjer BRIS och att jag skänker varje år till det hörselskadades riksförbund, bröstcancerfonden och alla möjliga ideella fonder. Det är sant!
Efter att ha rapat upp allt jag stödjer går jag lite fortare fram på gatan, för att tillslut tråckla mig förbi, ursäkta några välgörenhetssabotörer till.
Snart börjar jag bli listig och nöjd som få när SOS barnbyar missar mig och sedan missar även Rädda barnen mig. Tjoho!
Vad skönt tänker jag och pustar ut om bara för en sekund.
Väl nere på Kungsgatan är det väsentligt mer folk och därmed trängre och lite svårare att gömma sig. Det är nu det hela börjar med hide and seek på riktigt!
Jag stoppas igen av någon tele 2- snubbe som rapar upp något som lät som ett färdigskrivet manus samtidigt som en lång arm vänligt sträcker fram handen och vill bjuda på mig på Läkerol.
”Vá Läkerol” Jag börjar bli riktigt sjösjuk och helt förvirrad.
Sedan spelar någon mysig musikant några släpandes jullåtar på gnällig fiol och tittar bedjande för en slant. Det tjuter liksom ringer i mina öron som snart börjar få vingar för att flyga sin kos och aldrig mer återvända.
Jag står inte ut för snart har jag tragglat, trålat och tråcklat mig igenom alla hjälporganisationer som finns i hela världen.
Tydligen inte, för vips så har Green Peace fått syn på mig och är efter mig med blåslampan och det är som sagt förstås viktigt att tänka på miljön. Fy fan inte nog med att jag känner mig paranoid, jag har så dåligt samvete att jag nästan spyr. Jag som källsorterar, äter ekologiskt och nästan aldrig kör bil och funderar starkt på att köpa en soda streamer är redan eko-rätt. Fast det förstås några tygblöjor har jag inte och det där PET-flaskorna som jag ständigt köper hem fastän jag alltid tänker att det här får bli den sista Ramlösan gör ju mig till en miljöbov emellanåt precis som alla andra.
Nu börjar jag få bråttom och småspringer fram med vagnen, för jag går inte där för skoj skull. Jag hade faktiskt ett ärende precis som alla andra även om det inte ser ut så. Fladdrandes förbi funderar jag på vad jag skall möta härnäst. Nu är jag förberedd.
Bara jag inte möter en skolklass med rara barn också som säljer småkakor till någon skolresa som de drömmer om tänker jag. Man vill ju inte vara tanten som gjorde att de aldrig kom iväg på resan. För tänk om just min kakburk är den avgörande för att resan skall bli av.
Väl framme tänker jag slugt men taktiskt att på vägen hem tar jag en annan väg, men tanken hinner tyvärr inte landa förrän det kommer en tjej fram till mig för att småprata om mina barn och om min dubbelbarnvagn och det är då jag blir riktigt äckligt vulgärt cyniskt!
”Kom igen dra ditt säljsnack så jag kan nocka dig ordentligt”, tänker jag.
”Vad ringer du ifrån för telefon? För hur mycket ringer du för? Herre gud, så mycket! Då har jag ett erbjudande till dig”, säger hon med en mekanisk säljröst.
”ERBJUDANDE!” VARNINGSKLOCKA PLING!
Jag klipper av bestämt och svamlar om tidsbrist och att jag inte är intresserad. ”DET RYCKER I MINA BEN SER DU VÄL SÅ BRÅTTOM SOM JAG HAR!”
Hon blir sur på riktigt och tappar fullkomligt försäljarmasken även om jag bara morrade litegrann.
”Hallå jag skall bara presentera dig ett erbjudande!” (suck, stön, pust)
Hon stäcker ut armarna i luften försvarslöst för att sedan vända på klacken och gå bort till sin kompis och börjar peka finger mot mig. De viskar och tittar igen och igen.
Jag är inte intresserad, vilka befriande ord.
”Snyggt jobbat Lotta!” Hör jag mig själv säga.
Jag är inte intresserad mitt nya mantra. Lämna mig i fred kanske också vore något.
Nåväl, hon blev sur och visade det med råge och det känns ändå lite olustigt på något vis.
Förr var det värsta som kunde hända att det stod en man i 40-årsåldern med en äcklig gul trasa som skulle locka naiva hemmafruar till lättare städning. Han slabbade runt med trasan över en liten diskbänk med utspilld coca-cola på bland lörsdagsshoppingen på Kungsgatan.
Alla stod i en liten ring runt gubben som snackade lika fort som Clabbe Af Geijerstam.
Några handlade säkert i rena rama förfäran, för han hoppade hämningslöst på folk i samma takt som ha rapade upp sina bisarra försäljningsknep.
Minns ni dem? Det gör jag.
Men vart tog de vägen de där dammsugarförsäljarna? Blev de bortskuffade av Välgöringhetsorganisationerna kanske? Fastän de facto har samma funktion av påtvingat köptvång.
Väl uppe på Avenyn igen pustar jag ut, för det verkar som om parasiterna som ger mig dåligt samvete var evig dag har gått hem för dagen.
Jag skall bara köpa en pava vin med mig hem tillsist tänker jag. Men utanför systemet hör jag
”Faktum för fan!”
Nä, jag orkar inte titta ner i mina kassar skamset igen, för att gömma mig en sista gång och sedan svamla fram ett otydligt nej tack. Då måste jag köpa en tidning från den hemlöse också.
Jag skiter hellre i vinet och går hem med ett djupblodat dåligt samvete!
Idag har jag både hunnit duscha och fått på barnen kläder. Vi är ute, wow!
Det är inte så att vi aldrig går ut, men det finns dagar då tillräckligt mycket trots ger mig franska nerver och spöregnar det kan det hända att jag struntar blankt i att gå ut. Sådan är jag!
Ute hoppar lilla S glatt i alla vattenpölar som existerar på denna blöta jord.
Att se den lyckan i ögonen på en snart 3-åring som likt en liten michelingubbe skuttar runt och plaskar, för att sedan ropa hurra är en stor lycka för mig.
Det kommer till och med små glädjerop över de små vattenpölarna runt brunnarna.
Väl vid lekplatsen somnar lilla A. Vi går en skogspromenad och lilleman sover gott utomhus.
Lilla S skuttar runt och kikar på pinnar, löv och mossa. Det är då jag blir kreativ och får en superidé. Aha, MOSSA, tänker jag.
Med stelfrusna fingrar och som värsta präktiga förskollärare står jag redigt och skalar clementin och försöker ha någon slags lektion i hur man gör i naturen. Lilla S är inte ett dugg intresserad av att plocka mossa till morsans mosshjärtan. Hon vill göra hennes grejer och traskar glatt vidare.
Tänkte att man kanske kunde göra sådana där fina hjärtan i härligt grönt som de har i de där mysiga blomsteraffärerna, där det finns gjutjärnskrukor och romantiska buketter i alla dess färger. Där det finns spets bakom disken och prasslande cellofan.
Lilla S sticker hellre sin väg för det finns annat att kika på, som till exempel en hare.
Kvar står mamsen i klädd fula svarta överdragsbyxor stirrandes ner på bostadsområdet där vi bor. Det är tyst alldeles stilla.
Mobilen ringer och det är min man. Han är på Apoteket och handlar för mig. Han hade kommit på vad jag glömt, sådana där inlägg mot bröstspill (skall på bröllop på lördag.)
Jag säger klämkäckt att jag minsann kom på vem som var årets trevligaste artist enligt Bert Karlsson. Det är Tommy Nilsson kvittrar jag på som om det var årets händelse 2008.
Jag läste det ur mammas Se och Hör tror jag.
Maken blir tyst och säger ”Mm… jag kommer att tvinga dig att börja en kvällskurs så att du kommer ut på kvällarna” Han låter desperat!
Han måste ha fått nog efter Nyårsafton när jag glatt sprang runt i huset och försökte bejaka min nya kropp efter två graviditeter. Iklädd sladdrig amningsbehå och urtvättade trosor svassade jag runt till Robbie Williams ”She´s madonna” och stekte kött med mina nya heta discohöfter.
Det är då man liksom börjar förvånas! Något har hänt.
Jag som de facto har tresiffrigt med högskolepoäng känner plötsligt att jag kanske är en smula understimulerad trots allt, men jag skyller på amningströtthet och tidsbrist så blir allt genast lite bättre.
Sedan smyger vi ner till lekparken igen, då upptäcker jag små trevliga röda bär hängandes över grannens staket som skulle passa utmärkt på mossan. Jag tittar mig omkring fastän det inte är en käft någonstans. Det är bara jag som verkar har blivit Göteborgs svar på Desperate housewives.
Jag snattar små röda bär från grannens träd. Jag som ville lära barn om etik och till och med skrivit barnböcker kring ämnet plockar bär på bär ogenerat. Det är fortfarande tyst och inte en människa syns till förutom vi.
Väl nere i lekparken igen leker vi tafatt.
Vi leker monsterleken och pussleken och gud vet allt. Vi springer omkring och lilla S tjuter av skratt.
Plötsligt stannar jag upp.
”Ta mig då! Mamma ta mig då” ropar lilla trollungen i Michelin outfit. Det är då en annan vuxen har uppenbarat sig. En pappaledig gestalt med en söt liten parvel, som åtminstone befinner sig på behagligt svenskt avstånd, så man liksom slipper hälsa svettig med överdragsbyxor och lite kletig mascara runt ena ögat.
Han talar i mobiltelefonen allt för att verka buzy tänker jag.
Jaha, han har också trampa- kaj- dojor (=seglarskor) på sig och en marinblå seglarjacka så man ser tillhörigheten. Har sett ett par pappor till i samma outfit. Jaha då!
Plötsligt känner jag mig fånig. Så där fånig som jag en gång kände mig när jag arbetade på dagis.
Iklädd vita kaninöron i filt och målad nos i rött sökandes efter fler påskläsk i kylen hör jag en av snickarna på dagis säga.
”Dö tjajen var inte du på Valand i lördags?” (Valand ett dansställe i Göteborg.)
Rodnandes gnuggade jag frenetiskt bort de rosiga läppstiftkinderna och kaninhuvan åkte illa kvickt av den också.
”Jo, kanske det”
Lika fånig kände jag mig nu.
Jag har ingen lust att hälsa och säger därför med moderlig röst till lilla S att det minsann är lunchdags och vi måste därför gå hemåt.
Det är då avståndet blir obehagligt nära. Vi flinar fånigt och han nickar vänligt med huvudet.
När lunchen är fixat och klar och bordet avtorkat står det en stor påse med massor av jordig mossa i.
Jaha, då är det väl bara att kavla upp armarna då och sätta igång!
Hjärtliga hälsningar från en desperate housewife!
Finns det några fler där ute undrar jag? Däho!
Han spottade fram ena ointressanta efter andra kommentaren och hävde sig över bordet. Jag som varken hade paraply, stänkskydd eller plastglasögon.
När han tillslut lyckades förstöra mitt enda nöje, med att duscha min efterlängtade delikata räkcanapé med sin vattniga saliv var måttet rågat!
Thank god för alla trevliga tal. Jag försökte tillsammans med andra gäster infinna mig i ett slags skrattande kollektiv och log mot andra gäster och nickade igenkännande och tänkte den eller den hade varit fasen så mycket roligare att sitta bredvid ett par timmar mellan Sjötunga Waleska och kaffe å cognac. Man får helt enkelt göra en egen hitta- på- fest för att överleva flåsande Bosse bredvid tänkte jag.
Känns detta igen?
Jag är en sådan ful fisk förstår ni som med lite knep å knop ofta sett till att hamna vid ”rätt bord” på festen, för visst är det väl så att festens festlighet bygger helt å hållet på vem man sitter bredvid.
Fast på bröllop lider man ju oftast av en välplanerad bordsplacering och då kan man helt enkelt inte att vara så fräck att man ändrar sådär lite i smyg.
Plötsligt känner jag mig som en ekandes konservburk.
Fullständigt tömd på energi från någon osynlig energitjuv som inte har gjort mycket väsen av sig egentligen. Eller kanske trots allt för han verkar vara en synlig energitjuv som likt krokodilen har en stor käft men definitivt inga öron.
Interaktioner mellan individer är kanske en av de viktigaste faktorerna för ett välfungerande kommunikationssamhälle.
Det sociala samspelet hjälper oss att bygga upp relationer och minskar fördomar. Det är utvecklande och stimulerande. Men det bygger på social samvaro.
Och vem bär då det sociala ansvaret.?
Mig placerar man gladeligen bredvid den tysta svåra typen, för jag är SÅ social och kanske en stämningsunderlättare helt enkelt.
Och de där andra kommer alltid undan med att det är SÅ BLYGA!
Det finns säkert skiljemeningar gällande det sociala samspelets regler och delade uppfattningar på vilka krav som bör ställas.
Men jag är innerligt trött på att vara frågepalör, grävande journalist och alltid vara den som ska ställa alla det rätta frågorna.
För att inte tala om hur man får scanna av, för att åtminstone hitta ett tänkbart samtalsämne som kanske kan få igång bordskavaljeren och när inte det heller funkar ger man upp.
Stundtals tar strebern inom mig över och ger sig på det mer innovativa frågorna, men jag får fortfarande inga motfrågor eller djupgående svar.
För trots fånigt jädra anamma lyckats jag ändå inte få till det där vettiga samtalet, och när kvällen lider mot sitt slut är jag helt färdig för jag fick ingen påfyllning alls.
Så bröllopet med Bosse bilförsäljare var faktiskt ohyggligt jobbigt att föra en konversation med. Inte nog med att han luktade som ett dött akvarium i munhålan och duschade mig med saliv. Jag ville skrika åt honom att vi
har faktiskt fått två öron och en mun för att vi skall lyssna mer än att prata, men det hade kanske inte hjälpt. När dansen började så lägligt gjorde jag en snygg sorti ut i damrummet för att aldrig mer återvända och det värsta är kanske inte att han inte sörjer mig ett dugg. Han plockar snabbt upp någon annan som poppar förbi hans lyckliga väg, för att vidare plåga någon med snack om biltvätt, rågummi och reservdelar. Det spelar ingen roll om man lyssnar på energitjuvens eviga monolog. De suger blodtörstigt sig fast i vem som helst som pallar trycket och artigt står kvar.
Jaja, vad är en bal på slottet! Tänk jag skulle vilja få vara askungen jämt. När det passar mig. Bara få plocka fram de där små näpna porslinskorna och försvinna iväg långt bort i periferin, så långt, långt bort där jag ändå svagt kan höra energitjuven säga, ”Vart tog Cinder(fult ord på f…)ella vägen!
Tänk om livet vore så busenkelt. Precis som i sagorna, vad skönt det skulle vara! Alldeles, alldeles underbart!
Har du några bra tips på hur man hanterar en energivampyr? Tipsa mig gärna!
