”Du kan väl också sjunga” svarade jag surt min man.”
Undra om vi kommer att fira mors dag i år. Maken är i England men i år kommer han hem på eftermiddagen i alla fall. Slet tag i ett vackert halsband på Sister´s in case till mig själv för jag vill VERKLIGEN FIRA DENNA DAG!
Varför har man sådana dagar? Det påfrestar faktiskt. Firar alla mors dag? Farsdag? Det blir så många dagar. Jag brukar retas för det ställer till det för dem par som lider av Alzheimers light. Jag vill vara en sådan där familj som firar allt FN-dagen, namnsdagar, förlovningsdagar, bröllopsdagar och allt som går att fira. Jag är en sådan där smygfirare tror jag. Som säger att det inte är så viktigt med sådana där dagar fast egentligen vill jag inget heller än att ha frukost på sängen i en sådan där mors- dag mugg och blommor och söta teckningar från barnen.
Jag minns den första farsdagen som jag förberett väl men råkade bli vrålförkyld.
Jag tappade dessutom rösten. Den var helt borta i tre dagar, så jag fick gästspela som Bonnie Tyler under hela Fars dag.
Jag ville göra den första Fars dagen minnesvärd och så där extra mysig. Det var ju den första Fars dagen för min man och morsdag blev ju inte så lyckad.
Morsdag firades med en lång skrikandes färd från Stockholm. Vi åkte på motorvägen från Stockholm med en lillvrålet i framsätet. Jag försökte med allt. Neurotiskt försökte jag pigga upp lillan med Electric banana band som vi köpt vid närmsta bensinmack.
Jag satt och sjöng maniskt ”Min Maja min Maja, min bitska lilla piraya”, men inget hjälpte. ”Banankontakt är din kontakt, banankontakt, banankontakt”
”Du kan väl också sjunga” sa jag surt till min man.
Tillslut grät både jag och lilltjejen.
Maken stannade vid en annan mack så jag kunde amma lillan och när han kom tillbaka hade han köpt min första morsdag present.
”Var så god på mors dag, älskling!” ,sa han med ett stort leende på läpparna och sträckte fram en cheeseburgare.
(”Tack så jävla mycket”), tänkte jag.
”
”Mm, så ”smarrigt” bästa presenten man kunde få, med läckande bröst och en påsmage”, sa jag sarkastiskt, och där satt jag i vår nya blanka combi bil smaskande på en hamburgare till Trazan Apansson. Jag fick inte alls medelsvenssonkomplex.
”Synd att överstiga elva kronors gränsen på Mors dag”, fnös jag.
Den 11 november på Fars dag ville jag maxa det hela. Jag hade minsann slagit på stort och köpt en bok, en hängmatta till landet och ett örngott där det stod ”världens bästa pappa.”
Jag ville verkligen att allt skulle bli så mysigt och var själv som ett barn på julafton. Kraxade omkring förkyld och motade den äkta maken från köket.
I köket planerades fin frukost och jag hade köpt makens favoritkaka, nämligen kladdkaka. På kakan satte jag fina små färgglada ljus, där det stod PUSS. Väldigt rart och jag visste innan att det skulle säkert uppskattas.
Lillans stol var framdukad och i köket doftade det av god kaffearom. Jag slet upp förpackningen med stor oförsiktighet, vilket resulterade att ett ljus gick sönder.
”Typiskt att bokstaven U skulle gå av”, tänkte jag men utan större reflektion satte jag i alla ljusen i kakan.
Så när den äkta maken kommer in genom dörren till den fina frukosten, som jag hans fru och äkta maka hade förberett trots feber och halsont säger den äkta maken,
Ӏlskling vad betyder PISS?
Så blev den första fars dagen i hans liv en glädje för oss alla och pissljusen fanns självklart med på frukostbordet. Så hur man än försöker så blir det ändå som det blir. Så ribban för mor och fars- dag- firande i vår familj ligger just nu pisslågt.
PISS PÅ ER ALLA MAMMOR DÄRUTE!
Psst! Hoppas på mer än en hamburgare till mors dag!
Skrivet av: Charlotta Thunes
”Hur är det nu med den där väskan som tydligen JAG skall packa?”
Är jag ett osocialt fenomen eller kanske rent av ingen föreningsmänniska. Och min man är definitivt inget av dem.
Han kan sträcka sig så långt att han kallar människor för hårlösa apor.
De orden kommer muttrandes i vissa avseenden mer än andra. Typ på Gotlandsfärjan eller på Vingresors Hotell för hungriga småbarnsföräldrar på Mallis till exempel.
Han är de facto en mycket cynisk människa, som hyser agg åt hoptusseri och föräldragrupper, där annat löst folk skall hänga med varandra i någon slags konstgjord all- around – happy- family.
Jag som hade hört från andra hur fantastiskt bra det var med en föräldragrupp. Trivsel på hög nivå faktiskt och hur många underbara nya vänner man skulle få som ett litet paketpris tillsammans med det barn man skulle föda fram för att sedermera bli årsbarn med de andra, jippie!
”Vi kan väl gå dit snälla bara en gång!”, försökte jag.
Kanske var det just den enda gemensamma faktorn för alla oss hårlösa apor att vi alla väntade barn.
Min man och jag kom i vanligt ordning alldeles försent in till den första träffen och fick liksom tränga oss förbi ett par irriterade stolar med sura knäveck som snudd på la fällben på oss och motvilligt släppte fram oss.
Flåsandes presenterade vi oss för denna lilla amöba samling stirrade frånvarande på oss och gav egentligen ingen respons alls. En liten ynka nick kunde det väl bjuda på, men icke sa nicke.
Den rara barnmorskan hade gjort stora ansträngningen att köpa lite frukt och mineralvatten till oss och föreslog att vi skulle ta tag i en fika- lista, där varje par kanske kunde baka till träffarna, men så fort pausen kom rusade alla par iväg mot cafeterian istället. Någon lista syntes då rakt aldrig av.
Barnmorskan började förbereda oss med information inför den stora dagen. Och gick igenom det mesta som kunde vara bra att veta. Gruppen lyssnade noga var och en för sig.
Trots tappra försök med krystade små grupper som skulle penetrera olika ämnen förblev gruppen tyst och intetsägande.
Männen för sig och kvinnorna för sig skulle trevandes försöka samtala, bygga broar och öppna sig, men absolut ingenting hände.
Nu till ”the Big Bang.”
En kille i keps satt och små log för sig själv. Han förklarade för oss andra, att han bara skulle stå där och låtsas under förlossningen, för han förstod verkligen inte vad HAN hade där att göra. Bredvid honom satt hans blonda flickvän fnissade nervöst med de kommande tvillingarna i magen. Det var ju som man hade lust att säga lycka till efter att ha hört mannens uttalanden.
När barnmorskan fortsatte att prata om moderkakan och andra kvinnliga delar av kroppen gjorde en annan kille som var kock en fantastisk jämförelse med konsistensen från en fläskfilé som han griljerar på jobbet. Då kände han att han var med på tåget.
Träningsnarkomanen till vänster hade mest frågor kring hur mycket hon kunde träna yoga eller spinning för hon var ju bara tvungen att träna helst alla dagar i veckan och då är det viktigt att veta när hon snarast möjligt kunde haka på träningen igen efter förlossningen så man inte tappade muskler.
Hennes kille däremot tänkte proppa förlossningsresväskan med Nintendo spel och Whiskey för att ha något att fördriva tiden med.
Killen med kepsen avbröt barnmorskan åter igen, med att fråga sådant som verkligen berörde oss alla.
”Ursäkta mig! Vad det var för en cool dödskallering du har på dig?”
Barnmorskan tittade lite genant upp, men förstod inte riktigt var frågan hörde hemma, och förklarade att det inte var en dödskallering som hon bar på fingret, utan en ring med en gris på som hennes barn hade gett henne i femtio års present.
Ett par med svårare blick än Kurt Cobain hade fastnat för ämnet att mannen kanske i mån av plats inte kunde övernatta.
Mannens rynkveck i pannan såg oroväckande djupt ut att jag nästan hade lust att säga att Kafka faktiskt inte heller hade så kul, men det var inte läge då hans fru satt gnyendes bredvid.
”Jamen tänk om jag föder kl.19.00 då måste Hasse ta spårvagnen vid 20.00 och det kommer ju aldrig att gå och tänk om han glömmer liksom ta med sig busskortet och tänk… hur ska det gå för mig… hur ska det gå för mig!”
”Ja, vad gör vi nu rá?” suckade hennes kille och kliade sig bakom glasögonbågen.
Barnmorskan försökte lugna paret att det inte alls behövde bli så, men kvinnans ögon var oroliga, rädda och klamrade sig fast kvar vid ämnet för att snabbt bytas ut mot fikarast igen.
Nästa par var små likbleka skinn som satt som tysta demoner hoptryckta längst ner i lokalen för att sedan försvinna därifrån och aldrig mer komma tillbaka.
Rock- paret med The Ark frisyrer var så coola att de definitivt aldrig kommer att komma tillbaka tänkte jag. Det kommer heller aldrig någonsin berätta för någon levande varelse, att det deltagit i denna stimulerande sammanhållande länk.
Keps- killen fortsatte ställa intressanta frågor och det var väl tur att någon orkade hålla ångan upp bland gäspningar, titta på klockan- gänget eller mannen som satt med en stor tidning framför snoken och det bekom honom inte alla att tidningen oförskämt prasslade och störde.
”Hur är det nu med den där väskan som tydligen JAG skall packa?”
”Ja, det är ju bra att packa ner mycket dricka. Kanske någon energidryck eller så”, svarade barnmorskan vänligt.
”Energidryck, hähä jag tänkte ta med mig whiskey och cigarr”
”Jag menade då förstås till din fru som skall föda”
”Jaha, men jag kommer ju bara stå där och låtsas att man förstår något”, säger han igen för att sedan fortsätta ställa ÄNNU fler intressanta frågor.
”Men om jag är ute och åker till exempel med frugan då kan la vi ta in på något annat lasarett. Till exempel Kungälvs lasarett”
”Jag tycker nog inte att ni skall resa så långt i slutet av graviditeten, då din fru skall föda tvillingar på specialistsjukhus och ingen annanstans”
Nu började barnmorskan se riktigt bekymrad ut och sa att vid nästa tillfälle skulle hon tala om vad som händer med relationen efter att man fått barn.
En tjej gjorde ett tappert försökt och skickade runt en adresslista för framtida bruk. En lista som försvann ut i periferin innan den ens var fullständig.
Inga bullar, inga skratt inga nöjesaktiviteter.
Och ett par månader senare skulle vi alla återförenas för att se varandra med våra små nyfödda bebisar. Bygga nya broar och nätverk.
Nä, jag tänkte väl det. Den ebbade ut långt, långt innan den ens hade blivit av i den här otroligt synkade föräldragruppen.
Ingen verkar sörja eller vara ledsen för det. Inte ens barnmorskan om jag får gissa!
Hemmafrun försöker anpassa sig till sin roll. Göra sådant som förväntas av en hemmafru helt enkelt.
Hon orkade till exempel vara kvar tills klockan ett på natten på senaste damskivan
och hade förmåga att tala om annat än brödsmulor, barnsalvor, könsroller eller andra banala saker.
Äntligen skiner solen och hemmafrun gräver och gräver djupa hål för att sticka ner kryddplantorna i rabatten. Kastar av sig den tunga jackan. Det skulle hon inte ha gjort. Aj, aj,aj mjölkstockning igen!
Lite lagom smågrinig håller sig hemmafrun inne fastän solen skiner enerverande stekhett, Det skiner så mycket att man måste ha goda skäl för att vara inomhus om man bor i Sverige, men det är egentligen inte för själva mjölkstockningen hon gömmer sig inomhus. Det är för att det är en sådan där så kallade städdag utomhus.
Det fejas och grillas korv och det socialiseras i vartenda hörn och det är målning på gång vid garaget och det går tunga lass upp mot skogen i skottkärrorna utanför.
Maken är ute och gräver han också. Han får kaffe och kaka och ingen mjölkstockning där inte!
Det ringer etthundra trettio gånger på dörren. Det är barnen som vill ha ut lilla S från trädgården för,
”Traktorn kommer, traktorn kommer!”
”Va”
”Hon vill åka traktor nu!”
”Jaha”
Maken L förklarar att det är en åkgräsklippare som alla barnen får åka på. Det är en stor happening men jag ojar mig mest över mina ömma bröst.
Ute i vår garden står en Weber!
Jo vars, det gamla paret pekade med hela handen och visade med en kunglig handrullning att det minsann så nobelt lämnade kvar sin WEBER. Hemmafrun förstår inte vad det är som är så fascinerande med en Weber grill. Är det dess runda form eller är det något speciellt spännande som händer med kycklingen om man använder den eller är det märket i sig som imponerar?
Hemmafrun har planterat så mycket penséer att hon tillslut tröttnade och la av så nu står det två halvvissna lila som skriker ta mig nu och plantera ner mig nu då, men hon är trött den där hemmafrun och har istället gått igång på andra delar av trädgården. Hemmafrun längtar efter rostiga sänggavlar där det klättrar små rosor slingrandes mellan den brunröda rosten.
”Over my dead body…” hörs muttrande från badrummet där maken L sitter och smyg läser Vi i villa eller något på dass.
Men hemmafrun har sett på danskt inredningsprogram. Varför tar sig L ton och lägger sig i vad som skall stå i varje hörn av trädgården? Har han med det att göra, månne?
”Gjutjärnskrukor och ett mosaik fågelbad då?”
”Que?”
Hemmafrun plockar, slänger, gräver och bygger nytt. Ibland läser hon tidningen också.
Oj då, dem har hittat en orm i närheten av där hon bor. Sådant läser hemmafrun. Hon avskyr ormar och är kusligt rysligt rädd för ormar.
Det står Larm om Kobra. Den är dödligt giftig och har setts på ett berg. Den är dessutom två meter lång och hade röda färgsköldar på sig. Hemmafrun ryser och dricker mer kaffe. Skockar för sig själv. Ska man inte kunna kuska runt där nu heller då bland sjöbodar och trampa-kaj- dojor. Hade liksom varit bättre att bo kvar i stan då
kanske.
En polispatrull har kopplats in. När polisen närmat sig ormen kunde man konstatera att det var en plast orm.
Måste folk spexa till det så där. Kan de bara inte nöja sig med spottande grodor, trädgårdstomtar eller en och annat sten rådjur så man slipper vara så där orolig hela tiden.
Medsystrar var rädda om brösten även om solen lockar!
Tout-de-lou!
