Kanske är det helt sonika så, att jag börjar identifiera mig helt å hållet med dsphw-syndromet. Vacklandes runt i en egen slags dvala av allt som jag har i huvudet med eller utan disktrasan droppandes på det alldeles för smutsiga köksgolvet, fast tänk det låter som underbara Vouge med Madonna brusandes om bara lite lätt i bakgrunden.
Tänk när jag svängde mina lurviga till den där låten tänker jag
”Let your body move to the music…, Vouge, Vouge... Grace Kelly, Marlon Brando on the cover of a magazine…” Jovisst är det väl den gamla låten.
Jag kikar trånandes på månadens happening det ännu ej planterades lavendelblå penséerna som står utanför mitt fönster i en halvblöt brun pappkartong i väntan på att bli vän med både lecakulor och brunsvart jord. Kan knappt bärga mig att få göra en djupdykning och smutsa ner händerna i mina krukor. Snart, vilken dag som helst men först Håkan!
Häromdagen utmanade jag mig själv genom att promenera med vagnen, där tyvärr extremt många hundägare tilltalas att spatsera också. Inte så passande då jag tyvärr tillhör sorten som är djurfientlig.
Jag är pinsamt hundrädd kanske borde kanske tilläggas. Jag kan varken tala med hundar eller med hästar och jag förstår mig heller inte på djurspråk i huvudtaget och är sannerligen trött på att höra uppmaningar som att stå still, slappna av, visa dig inte rädd, han är inte farlig. Det hjälper väl inte en som är rädd som en liten skogsmus vid vägen för hundar. Det hjälper inte när jag möts av spända ögon på dreglande bestar med varggaddar som gläfser och sticker fram i mungipan.
Jag är mer en sådan där person som på hundra meters avstånd hoppar ner i diket i Delsjön och skriker med våpröst att de skall koppla hunden och det förstås lite pronto. Då skäms min L riktigt ordentligt och viskar calma.
Jag är ensam med lilla A. Solen skiner och havet blänker så där som på film. Jag ser den underbara skylten där det står att ALLA hundar vilket inkluderar lill morr, stor gläfs och håriga små ullbollar som är två pallar hög skall kopplas! Det gäller ALLA! Då invaggas jag i ett lugn eller rättare sagt i en falsk trygghet som snart löper ut och påbörjar ett så kallat adrenalin kick som chockhöjs inom loppet av tre röda…
Jag med min magnifika röntgensyn och mina STORA Gucci-solglasögon som gör min dsphw-vardag lite mer ”glammig” ser bekymrat ut över vyn hur många de är. Det är snudd på hundra stycken lösa hundar som är fem pallar höga och ser vargliknande ut.
Morr, skam den som ger sig. Jag kämpar tappert med min fobi och går darrandes förbi bara för att det är så vackert och vilsamt och det är viktigt att utmana sig själv ibland. Inte sant?
Jag håller avstånd för att blänga surt fast bara lite lagom fegt sådär under solbrillorna.
Jag är irritabel och tänker onda tankar om hänsynslösa hundägare som inte hjälper fobiker att komma vidare i livet.
Fattas bara att jag skall trampa på någon lite huggorms esping som trött kravlat sig ur sitt ide då vårsolen steker hett även på huggormar tänker jag. Men jag trampar mig fram hoolidadi-hoolidadi-hoppsan-sa men visar också med råge att jag är så rädd så in i norden och bedjande visar jag att jag vill att de skall koppla hunden NU!
Men de rycker hänsynslöst på axlarna och lunkar slött förbi för att ropa håglöst något underligt namn på deras olydiga hundar som hellre sniffar på en sten eller pinkar revir.
Jag känner mig tuffast i hela stan som rullar vagnen vidare in på hundreservatet för att kika på sjöbodarna som ligger tätt intill på bryggan ute i det blänkande vattnet, alltför snart rycks jag upp ur min sömniga dvala för snart händer det, infernon. En stor svart pittbull kommer rusandes för att anfalla mig.
Det är då man liksom börjar likna matadoren med ben som svängdörrar i Tjuren Ferdinand. Jag försöker verkligen, calma, calma och djupandas men när hunden är uppe och nosar i vagnen med sin stora käft där min lilla A ligger och sover. DÅ kan jag liksom inte längre hejda mig. Inte låtsas vara tuff eller visa hänsyn. Jag kan inte som alla andra slå band på mig själv och vara balanserad calma, calma.
Jag skriker för kung och fosterland för ALLA som går på stigen. Jag skriker högt och gällt som en tigermamma ”Ta fast pittbullen NUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU!”
Jag lyfter på solbrillorna och ser att jag känner killen som står och flinar åt mig.
”Är det du? Har du en sådan äcklig hund!” säger jag förtvivlat.
”Nä, det är min systers!”
”Va! Varför har hon köpt en pittbull? Dem som är så farliga”
”Nä, det är ingen pittbull det är en snäll labrador”
”Ha!”
En svart labrador kan faktiskt likna en pittbull på håll och jag hade kanske lite dimma på solbrillorna också. Fast det så klart labradorer är väldigt snälla hundar så jag avrundar trevlighetsfraserna väldigt fort och hälsar till syrran för att raskt gå därifrån. Så penibelt så man nästan dör av skam.
Idag har jag och lilla S bakat chokladbollar. Gäller att vara politiskt korrekt för oss som är födda på 70-talet. Jag hörde ett barn som sa att han ville köpa en invandrare med mjäll. Vad inte det lite hemskt så säg. Fast jag lär min lilla S att säga chokladboll förstås.
Det kladdas och det kletas i köket. Jaha då, för det är viktigt att barn får kladda rejält så att de inte får sexuella neuroser som vuxna. Det har jag läst i flera av psykologiböcker om Freud ni vet och de olika faserna Orala fasen och de andra.
Jaha då hoolidadi-hoolidadi-hoppsan-sa vad jag har blivit redig äckligt präktig faktiskt, men imorgon händer det grejer. Då skall jag ta på mig den lilla svarta och hålla min man i handen hårt som förr och krama den lite extra varsamt för att sedan kasta loss till ”Kom igen Lena” Jaha, då jag skall nicka igenkännande åt ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och lyssna på när Håkan sjunger om när han träffade sin första kärlek på Stigbergslid. Det är så svängigt Göteborgskt så man dör och Hellström får mig att känna mig ung, vild och vacker. Så imorgon hör ni kastar jag och min man loss om bara för ett par timmar med det struntar jag blankt i.
Inget chokladboll kladd eller tråkiga hundägare, bara jag och min L som svänger på höften och kasta näven i luften.
Imorgon är det bara Håkan och jag!
Underbart!
”Du kanske tycker att jag verkar borta i tankar… /Och det kanske stämmer… /Som om jag hade nåt bättre för mig…/Som om jag inte lyssnar längre…/Och det gör jag inte heller…/Nej, jag tänker på en ängel…/Mjukare än snöflingor i april…”
En sista sak Håkan sjunger inte falskt!
Skrivet av: Charlotta Thunes
Som arbetslös beteendevetare hamnade jag en tid i skolan.
Jag fick rätt mycket fria händer och uppmuntran och undervisade bl.a. religion och etik.
Letandes bland gamla dammiga hyllor i skolbiblioteket fann jag mest gammalt svartvitt 70-tals material om etik och moral med stark betoning på moral. Ganska svettigt att plocka fram något som var trist redan 1970.
Hur ska jag nu lära de små vetgiriga barnen om etik tänkte jag. Så de blir intresserade. Kanske borde göras på ett ”poppigare” sätt tänkte jag.
Så jag skapade mig en egen liten maskot ”Popcornmannen Poppe” som efter ett tag kom att bli även min favorit tillsammans med barnen.
Jag läste sagor och vi ritade, samtalade, masserade, reflekterade, sjung och tillslut fanns han med när vi bakade eller odlade solrosor. Säg vilket barn som inte gillar popcorn?
Ämnet blev inte så mycket etik kanske mer som Livskunskap.
Eftersom jag inte var skolad till pedagog lämnade jag skeppet och reste vidare på min resa i yrkeslivet och bort från skolans värld, men Poppe fanns kvar inom mig. Han, den lilla EQ maskoten lämnade mig ingen ro så efter att jag tryckt upp första boken gjorde jag en bok till och tryckte sedan upp den första boken igen i ännu fler exemplar.
Jag började sälja boken från min hemsida men insåg rätt snart att det var kostsamt att trycka små upplagor och gå back, back och åter back. Men att sälja nästan 500 exemplar av en bok från en glad amatör kändes ändå smickrande på något sätt, så när jag fick några återförsäljare till böckerna och stod på olika mässor fick jag dessutom chansen att vara sagotant på den underbara lilla barnbokshandeln Bokskåpet i Göteborg.
Sagotant det lät så mysigt. Tänk att få vara en sådan där ung-tant med stor blommig tunika och rött yvigt lockigt hår liksom Claire Wikholm och med mjuk härlig röst läsa om Majsan och Poppe.
Tyvärr tillhör jag den impulsiva typen som hellre säger ja istället för nej. Så den glada amatören traskade trallandes in tidigt en lördagsmorgon på den lilla pittoreska butiken Bokskåpet, då jag till min stora fasa började botanisera mig vart jag befann mig. I kulturfolkets mecka.
På varje fönsterruta ut från butiken stod det sagostund med Popcornmannen Poppe av barnboksförfattaren Charlotta Lagerberg- Thunes, Yeah rights!
Jag gick in med darrandes knän till de två underbara ägarinnorna till butiken. Återigen fick jag fria händer. Jag hängde upp en massa ballonger och satte upp Poppe planscher och hade stora popcornskålar med popcorn i. I de andra skålarna låg det massa sötsliskiga marschmalloows. (Allt för att barnen skulle gilla mig!)
På golvet la jag ut massa gröna filtar med drakhuvuden på. Det är då jag börjar inse när jag hör barnvagnar som rullades in och jag hörde hur pappor frågade ägarna vem jag var. Det är då man inte längre kan låtsas som ingenting.
Jag känner mig patetiskt och önskar att jag vore någon annan, kanske inte nödvändigtvis Astrid Lindgren, men åtminstone Catarina Kruusval eller Pernilla Stalfeldt eller varför inte Claire… äh… skitsamma jag hade nog helst av allt önskat att en stor drake kom för att sluka hela mig, för nu hade jag ingen lust alls längre och inte heller kunde jag lättvindigt krångla mig ur det här. För hur hade det sett ut om jag sprungit därifrån?
Inte nog med att jag väntade barn och spydde ändå. Nu ville jag rycka ut tarmarna och tacka för kaffet och gå hem.
Lilla S och stora L var där som stöd liksom min syster.
Men vem är det han står och pratar med min man? Hans vän J med familj måste det vara tänker jag. Doktorerar inte han? Och hon är väl både pedagog och bibliotekarie. Känns tryggt.
Japp då var det inte sagostund för barn nu då, för halva rummet bestod av föräldrar. Kritiska föräldrar? Vet man aldrig!
Tiden tickar jag måste ta kommandot, Jag måste börja, fast jag vet inte hur man gör. Jag hissnar och börjar inleda lite lättsamt med att försöka säga att böckerna är för barn i 5-9 års ålder och att det blir svårt för de allra minsta att orka sitta kvar och lyssna så länge. Se där, hon med svart hår och isdubbar till ögon hugger direkt som en kobra. Jaja, det kanske inte var hennes barn jag syftade på.
Jag försöker vara pedagogisk och dela ut godis och popcorn. Genast säger en mamma att hennes barn inte gillar marschmallows. Sedan ropar två 6-åringar som jag snabbt fångar upp för de är i rätt ålder och kan vara bra för mig att fokusera på vid frågor.
”Får man ingen saft. Det blir så torrt med bara popcorn? Får man verkligen ingen saft? Jag hade behövt det i alla fall!”
”Jag med”, säger den andra 6-åringen.
Jag försöker att inte hamna i en över emotionell chock utan samlar ihop mig och tänker att barn är allt bra bortskämda idag och de borde vara tacksamma istället. Sedan börjar jag läsa första sagan, för det sitter två små söta barn med en gullig pappa och väntar snällt.
Han ler åtminstone, fast bredvid sitter hans fru och små blänger. Jag blir ännu mera nervös av det och vet inte vilken saga jag skall välja vidare, inte heller hur många jag skall läsa.
Pedagogiskt bygger jag tillsammans med barnen upp en liten Popcorndal av en av skålarna. Alla verkar förväntansfulla och jag vill bara skrika det är inte jag som hittat på det här tramset.
Jag börjar trevandes läsa och där sitter visst en gammal dam och ler och så våra vänner förstås. Han medieforskare och hon med dubbla examen. Bara de inte ber om att få titta i böckerna för bilderna är enkla och det så klart, jag har aldrig utgett mig för att vara illustratör, men ändå.
Jag läser om rädsla så passande i det här sammanhanget och när Poppe pruttar för den vet jag är skrattsäker.
Tiden står stilla och alla tittar på mig när jag läser. Jag skickar runt boken för att de skall få se på mina bilder. Bara de inte kikar på texten. Letar fel och kollar prepositioner. Jag står inte ut. Luften är kvav och jag vill spy. Jag ler vänligt och försöker avrunda då barnen är rörliga och de ligger popcornsmul i vartenda hörn.
Det är då jag skall berätta lite kort om sina tankar och fortsatta planer. Jag, amatören som bara har en önskan om att få packa ihop och gå hem. Bara de inte applåderar fånigt. Den gulliga pappan ler och tackar. Mamman med isdubbarna och frun som blängde surt går utan ett ord, medan alla barn hoppar upp å ner och vill ha med sig en ballong hem så klart.
”Jag vill ha en grön, en grön vill jag ha!”
Pang, de går sönder.
Jag blåser upp en ny. Det är ingen som säger att de kan blåsa upp ballongen hemma. Det bara stirrar och står och väntar.
Min syster blåser, knyter ballonger, blåser, knyter, blåser, knyter, blåser…
”JAG VILL HA EN ROSA!”
”JAG VILL HA EN BLÅ”
KAN MAN FÅ EN BLÅ? Eller jag vill ha en vit och en grön!”
Barnvagnar, barn, föräldrar försvinner ut genom det lilla rummet. Vi städar jag och min syster plockar undan allt smul. Jag går i trans och tänker puh, det är över.
En dam närmar sig mig och tackar väldigt artigt och korrekt för den fina sagostunden. Hon är snäll och fick mig för en sekund att glömma det otäcka nervpirret och alla fjärilar som drillade omkring inuti magen på mig. Hon fick mig att känna mig som en riktig sagotant.
Nu vill hon att jag skall hålla föredrag för henne och andra pensionärer som arbetar som sagotanter på förskolor. Hon den snälla, inte kan man väl avböja något sådant.
Jag känner mig hedrad. Då kan man förstås inte tacka nej. Kan ju inte heller å andra sidan vara så farligt. Gamla människor är hyggliga och hyvens. Man får säkert saft och bulle- kram innan man går därifrån med ett tjola-hoppsan- leende. Jag tackar ja till erbjudandet bums och har för en kort sekund glömt bort mitt nuvarande trauma.
Aldrig mer sagotant tänkte jag bara i förbifarten.
Några veckor gick och allt snart sitter jag bland femton förväntansfulla pensionärer och skall ta mig ton igen. Jag skall leka seriös och tala om EQ, Livskunskap och Etik.
Damen från Bokskåpets sagostund får inte tyst på dem.
Hon ropar hallå och höjer rösten, men de har fullt upp med att fylla på olika sorters skålar med frukt och godis i.
De tjattrar som rumpnissarna i Ronja och någon pratar oavbrutet om torkad frukt som hon envist vill att alla skall smaka på. Damen längst fram hojtar till ber om min uppmärksamhet. Men det tycks inte hjälpa. Det är som en upprorisk obs-klass.
Det tar en kvart innan de kommit överens om det skall fika innan, efter eller under tiden jag talar.
Det tar fem minuter till innan jag kan börja och pantertanterna bestämmer sig för att fika under tiden.
Jag harklar mig och börjar tala ganska lågt. Det funkar inte för då hör ingen.
Samtidigt startar värsta skyttetrafiken. Det seglar förbi diverse skålar. Och tanterna ser till att alla får. De är väldigt rättvist för de ser verkligen till att alla får ta del av alla drickor och av alla skålar.
Det skickas skålar, muggar, godis liksom frukt. Jag börjar känna mig frustrerad. Är de heller inte intresserad av Poppe, min Poppe?
Någon som vill ha kaffe säger en ljushårig kvinna. När jag öppnat munnen igen och hunnit säga tre nya ord om Poppe får jag skickat en ny skål med nötter framför mig med en mumlandes beskrivning om hur speciellt goda de är för att sedan få en Ramlösa citrus, Ramlösa kaktus och slutligen Ramlösa hallon skickat till mig.
Jag börjar om igen för jag kom av mig lite och damen längst fram tittar strängt,
”Nä hörrni nu får allt ta och lyssna på vad Charlotta har att säga!”
Gråskallarna är fruktansvärt moderna också. Deras mobiltelefoner ringer i tid och otid. Det är bara det att 80 % verkar lida av gråstarr, så de ser så rysligt dåligt och måste ta upp glasögonen för att trycka av på rätt knapp.
Oj, oj då ringer en annan telefon, så damen längst fram ber alla omgående stänga av deras telefoner ögonblickligen.
Hon ber vänligt men strängt att alla skall kolla sina telefoner att de är avstängda. Det tar en stund för de rasslas och de prasslas i rummet. Jag börjar känna av min onda rygg för stolen är hård och graviditeter påfrestar stundtals.
Äntligen då börjar jag mitt lilla föredrag om igen och alla tanter verkar nöjda där de sitter med kaffe, nötter, frukt och bullar.
Då ringer porttelefonen. Jaha, då kommer eftersläntrarna in. Skramlar och skrapar med stolarna. Jag harklar mig och kommer av mig igen. Har helt tappat lusten faktiskt.
De nya måste också få fika så då börjar de om med skyttetrafiken.
Jag skyndar mig igenom min text och hoppar över de jag tänkt säga och mitt upp i allt ihop tar sig en tant ton.
Hon sjunger under mitt föredrag och skickar runt ett papper med hundra verser och några sjunger med henne. Det är en gammal skolvisa från 1800 kallt. Ingen frukt skickas, ingen telefon ringer inte ens en viskning hörs. Det är knäpp tyst och de lyssnar på sången och några till stämmer in.
Jag tackar för frukten eftersom ingen har något mer att fråga om Poppe. Reser jag mig och går därifrån.
Poppe fick vakna till liv igen i min egen lilla skrivstuga. Några har hittat honom på nätet och beställer en bok när andan faller på.
Det är där han får befinna sig just nu, utan större publicitet. Poppe poppar vidare hos dem som redan gillar honom.
Kanske borde jag skriva något om pensionärshyffs och sagostunds disciplin istället.
Inte visste jag att pensionärer var som tonåringar?
Plötsligt märker jag att det inte är själva melodifestivalen som intresserar mig längre. Det är den där söta parveln med blonda lockar i nacken som roar helt enkelt. Tar emot att erkänna gör det också, för han har skapat RUBRIKER hemma vid köksbordet. Fast det kan inte hjälpas att det är så man snudd på blir kär på kuppen bara av hans uppenbarelse.
Tänk om jag hade varit tjugo år igen, suck!
Inget man som småbarnsmamma gärna ljudar högt om för omgivningen att det är den där pausfågeln, humorspolingen eller rent av det lilla kuttersmycket som behagar mest.
Istället får jag pröva mig fram att kamoflera lite genom att låtsas vara road av spektaklet, så jag skrattar fånigt åt I love Europé och påfågeldansen och fortsätter konversationen med att diskutera myndigt om Charlotte Perellis nya klänning och glittermick eller varför inte om Nordmans omskrivna häxbränning. I själva verket struntar jag fullständigt i exakt allt. Jag är ledsen Håkan Hemlin. Det är only, only BJÖRN jag vill se!
Han som sjunger om Carina Berg så man kiknar av skratt för att i andra vändan halsa glögg som en infantil suput och dansar med sina små sprattlande fågelben och vevar med armarna som en sladdrig överkokt spaghettisträng. Jag storknar. Han är så söt den där Björn och så tokrolig.
”Så rolig är han väl ändå inte!” svarar min L
”Joooooooooooooooooooo!”
”Men han är inte bättre än de andra”
”Jooooooooooooooooooooooooooooooooooo!”
”Aha”
Jag lovar på heder och samvete att jag aldrig varit en sådan där tjej med idolplanscher på halvnakna Rob Lowe typer på väggen inte heller har jag burit omkring på idolkort från tidningen OKEJ med Joey Tempest eller George Michael på. Jag svär på allvar, men alltså Björn Gustafsson. Kan inte hjälpas jag blir förtrollad. Är det hans ögon eller hans enkla puerila komik som gör det?
Min L verkar i alla fall snudd på lite avundsjuk och misstänksam över min beundran över STORARTADE Björn.
När tredje avsnittet av Melodifestivalen rullar igång har jag lust att säga högt och ljudligt flytta på dig Kristian Luuk eller sluta tjata åtminstone och skicka fram Björn istället.
Då förstår ni börjar min L kalla mig för tant Raffa. Var inte det oförskämt så säg!
Skulle jag plötsligt vara en sådan där kladdig typ med långa äckliga röda naglar och ett stort söligt glas röd vin i handen som sätter sig för tok för nära unga pojkar i soffan på en bar och slickar sig runt munnen. Nej tack! Jag har en helt annan självbild.
Jag gillade ju bara Björns uppträdande försöker jag. Jag tyckte killen var lite söt. Förlåt då så VÄLDIGT mycket för det. Får man inte ens tycka det vid trettiofem års ålder eller? Är allting försent nu helt plötsligt. Har sista färjan gått eller vaddå?
Melodifestivalen avslutades och det var förstås inte Carola och Andreas som jag saknade. Utan Björn Gustafsson, så när han dyker upp i nya skämtprogrammet tillsammans med Batra där solen lyser visst jämt och ständigt satt jag där fastklistrad igen.
”Han är med i Parlamentet också!”
”Vem då?”
”Björn så klart!”
”Björn who?”
”Björn Gustavsson”
Högljutt protesterar han igen.
”Han är bra men så j-vla bra är han inte!”
”Jooooooooooooooooooooooooo!”
”Asså är han!”
Vi släppte ämnet Björn innan L blev sur på riktigt.
Vi talar faktiskt aldrig om Björn vid frukostbordet längre. För Björn verkar ställa till med problem hemma hos oss.
Så plötsligt när det gått flera dagar och veckor kommer L hem från jobbet med gamnacke och nedsänkt huvud.
Vi satte om för att äta fredagsmiddagen lite mysigt och först då säger L att den där Björn Gustavsson har dykt upp igen på fredagsfikan på jobbet.
”Det var ett fruktansvärt tjat om den där Björn”
”Va nu då?”
”Visst, han är kul den där Björn Gustafsson men så j-vla kul är han inte. Och nu har han tråcklat sig in i vartenda program bland stor komikerna. Vad är det som är så märkvärdigt med Björn? ”
”Han är underbar! Söt och tokrolig och ja han har glimten i ögat och ja….”
Jag kan liksom höra hur han har raljerat på jobbet men inte ens där har han fått medhåll.
För hoppsan där fanns visst mina medsystrar och fler tant Raffor som trånande och suckade över Björn.
Så där gav han upp maken, för visst längtar jag efter att se mer av rangliga Björn. Denna självklara uppenbarelse från Skepplanda med eller utan långbyxor får han gärna hälsa på i teverutan!
Det är bara det att medelåldersmän i har fattat hur cool han är, parveln från Skepplanda. Så det så, än är inte Björn-febern över, inte för mig i alla fall?
Gillar du Björn? Akta dig för du kan bli kallad tant Raffa Grrr…
