Jag älskade solrosor så mycket att han köpte en hatt med den stora blomman på. Vi skrattade.
”Du är inte klok den kostar ju femhundra kronor”, sa jag. Men han köpte den ändå.
Vi cyklade ner till havet som två fria fåglar som behövde andas luft under vingarna från den sommarljumma värmen som spred sig runt omkring oss och gjorde oss euforiska.
Han cyklade och cyklade som en vettvilling. Som en sådan där som blev galen av berusning.
Jag skrek och han skrek tillbaks
”Tig kvinna och håll i påsen istället!”
Vid havet kunde vi sitta hur länge som helst, pratandes och tjafsandes med pic-nic påsen runt benen.
Gud vad vi kunde gräla och vad han bjäbbade emot. Som en liten ettrig pudel som vägrar ge med sig, tänkte jag.
Han var visst som en bror för mig och jag som en syster.
Oförskämd men ändå så älskvärd och kanske var det hans annorlunda karaktär som fängslade mig allra mest.
Upprörd fräste han över att hans enda sommardejt, som dessutom blivit bjuden på Van Morrison konsert av honom hade dykt upp med svettiga armhålor och mörka hårbollar under den annars så vita sommarklänningen.
En annan dejt som jag kokade ihop åt honom blev han ännu mer förbaskad över, då han hatade den illaluktade vegetariska maten som hon ständigt hade plågat honom med och hennes bröder morrade han, var de alla döpta efter cigarettpaket. Inget han hellre hade sluppit stå ut med. Det borde väl en syrra ha förstått förstås?
Han sårade mig och jag sårade honom tillbaks.
Den sommaren kommer jag ihåg kanske allra mest från vår långvariga täta vänskap. Den var gripande stark. Han var som en bror för mig och jag som hans syster.
Trampandes gick jag i platåskor och snubblade mig fram med min fina solroshatt. Den sommaren då han lärde mig gå som Marlene Dietrich. Skjutandes med ena höften fram och med långa sega diviga steg.
”Si så öva nu då Lagerbergskan”, flabbade han.
Vi lyssnade på ”Dream a Little Dream of Me” med Mamas och Papas om och om igen. Vi drack vin i alldeles för stora vinglas och jag skrattade åt hans fåniga små grodor som låg utplacerade på hans lilla gräsmatta i underliga små pose i blomsterkrukorna.
Vi gick på bio och han grät liksom jag. Han körde mig hem och vi bråkade hela vägen hem om och om igen. Inte konstigt med en person som backar på motorvägen och hade krockat tolv gånger.
”Ställ dig upp i bilen och kika ut genom biltaket kvinna” hojtade han. Dum som jag var gick jag alltid på det. Han vevade igen luckan och jag skrek tills han vevade upp mig igen.
Han sålde böcker och jag älskar ju böcker.
I hans hem fanns alltid nya bisarra och roliga böcker.
Han var tokig i inredningsböcker och vi bläddrade ivrigt i Tricia Guilds färgsprakande alster.
Han älskade Dolly Parton och Monica Zetterlund, vilket gjorde mig lyckligast den gången när han sa, att jag skulle se ut så där som Monica Zetterlund som gammal och åldras med grace i en snygg blond page förstås.
Hela han var som en lördagsgodis-mix, syrlig, besk, underfundig, tokrolig och med en viss arrogans påminde han lite om John Cleese och Rowan Atkinson.
Åtminstone om man skulle tro mina väninnor.
Min tjugoettårs dag roade han dem alla för fullt med burleska och ”bitschiga” kommentarer om stans segaste räksnittar som jag hade snott ihop.
Envist bar han mig alltid över berg och klippor då min ormfobi ständigt gjorde sig påmind, men han orkade aldrig med uppdraget helt fullt ut och kastade därför oftast ner mig i taggig ljung eller blött sommargräs i bästa fall. Jag blev så förbannad att jag skulle kunna strypa honom.
Han skrattade skadeglatt när han lyckades lura mig med sina enkla trick, men blev stört sur om jag inte lyssnade ivrigt på vilken segelbåt han drömde om att köpa.
Hans dåliga hållning skyllde han på att de inte hade råd att ha böcker hemma som barn, för att strama upp ryggen med hjälp av att bära dem på huvudet. Istället hade han fått nöja sig med broschyrer, vilket i sig var en skröna .
Hans kropp var ostbågeformad så var det bara.
Han älskade fyrar i alla dess former och på dörren skulle det stå ”Gone fishing.”
Kanske var han den frihetsmänniska som vi alla längtar efter att vara? En som levde livet på sitt sätt. Med eller utan katt, boendes i sommarstuga, segelbåt eller cyklandes. Vad vet jag?
En gång när jag var ledsen på min dåvarande pojkvän kom han och hämtade mig och bäddade broderligt ner mig i fåtöljen i hans lilla hus.
Han satte på brasvideon som var den fånigaste uppfinning jag varit med om, men just då struntade jag i kitschvarningen och bara mös.
Vi hade precis sett ”Gröna stekta tomater” på bio och de hade han gett sig på att försöka servera mig. Gröna brända tomater och ett glas vin så klart.
Jag avskydde hans katter och hans läskiga likörer som man ständigt blev påtvingad med. Jag älskade hans bisarra humor och mintgröna musikskåp där allt fanns. Jag älskade hans hopplösa oförsibara sätt som var helt slående.
Han kunde imitera de flesta och var kanske mer långsint än de flesta. Han valde sina vänner med stor omsorg och egentligen var det bara T som han släppte in helt och hållet. Ja, och så katten förstås.
Efter att ha snott några cigg från min mamma och kallat henne för ”markisen” då hon har en förkärlek till randigt åkte vi därifrån. Men innan dess ryckte han en liten parvels tekanna från hans lyckliga upptäckarfärd i en container nere vid parkeringsplatsen.
”Så, så du får säkert veckopeng. Jag behöver den bättre än dig!” Pang igen med bildörren och med en rivstart åkte vi därifrån innan barnet hann hicka.
Det sägs att Gud plockar de bästa först och så måste det väl ändå vara.
Prince sjunger i en av alla hans låtar ”… Somtimes it´s snows in april…” och jag håller med, för det måste ha varit den kallaste våren i mitt liv.
En dag i början på maj ringer T på telefonen och säger att J är död! Död så in i graven.
Min vän som var min bror och alldeles speciell för mig är död. Vi var dessutom ovänner så som livet ibland kan vara. Hopplöst, det liksom bara går en dag av våra liv och man kan inte alltid hjälpa att man inte hann säga förlåt. För det är livet på något sätt att saker å ting aldrig blir riktigt som man tänkt sig.
Fast det gnager och inte bara av sorg och saknad utan också av att inte försonas och säga förlåt. Ibland tar vänskapen slut på det mest underliga sätt.
Han dog precis tjugosju år gammal och i år är det tio år sedan.
Jag kastade en stor solros ner i den mörka okända jorden och satte en liten fyr vid hans sida som han kan titta på om han nu har lyckats sno åt sig en fönsterplats i himlen förstås och där lämnar jag honom just nu, men inte för evigt!
