"Det var bara ledmotivet som fattades…”
Det kanske bara är så, att man får acceptera att ”skämsgränsen” gradvis sjunker med åren. Dessutom är allt inte lika charmigt att göra vid fyrtio som vid tjugo, som att dansa på bardisken på Rhodos till exempel.
Saker å ting blir liksom lite tramsigare överlag.
Dessutom är risken ganska stor att man blir riktigt tråkigt beige med tiden, när man ständigt bör vara sådär politisk korrekt hela tiden.
En förskollärare kom springandes högröd i ansiktet när hon hade drabbats av en Freudiansk felsägning.
”Jag behöver pitt lim!”
”Du menar Pritt lim?”
Inget allvarligt, men för henne var det högst pinsamt. Det behövs inte mycket för att en vuxen skall packa ihop.
Själv känner jag mig väldigt ofta fånig men har lärt mig med tiden att det är bara att bita ihop och inte försöka ställa saker å ting tillrätta för då blir det ännu mera knas.
Jag kan leva med mina egna pinsamheter men det känns alltid lite värre när min L blir utsatt på grund av mina impulser.
Någon snäll människa sa att det beror på att jag pratar så mycket.
Många ord blir automatiskt fler grodor sa hon. Den köpte jag länge.
Om man vill öka på fåninghetsgraden lite grann tycker jag man skall ställa till med maskerad. Då kan det bli riktigt tramsigt.
Frågan är om vuxna ordnar maskeradtillställningar för att få leka och bejaka barnet inom sig?
Jag personligen har inga problem med maskerader. Kanske är det till och med bra för en sådan som mig att vara förtäckt ibland.
Stundtals har jag nämligen känt mig som Bridget Jones.
Som den där gången jag missat temat på festen och sa åt mina väninnor att temat var VÅGAD arbetsklädsel. Så när jag kom till festen som sjuksköterska och såg de andra som var utklädda till sjuksystrar hade jag kanske intagit en lite mer ekivok stil än de andra och min väninna som var rörmokare skall vi inte tala om. Temat var arbetskläder(eller vågat badmode som ett litet ess i rockärmen.)
Som sagt maskerader kan stundtals göra att det kör ihop sig ordentligt.
Vi skulle i alla fall gå på 80-tals fest hos en vän till mig som L aldrig hade träffat. Det är väl inte så noga tänkte jag och slet fram en gammal silvrig 80-talskostym med breda axlar åt min man och sa,
”Med en t-shirt under den här kostymen och lite bakåtslickat hår blir du en klockren Sonny Crocket i Miami Vice. Ingen annan på festen kommer att ha tänkt ut något så smart!” Han köpte det.
Själv ville jag vara en Lucy Ewing -kopia och köpte en vit Chanelväska, cerisa piratbrallor och kornblå topp för att bli lika glamouraktig som den lilla Lucy två pallar hög. Men med kläder från Myrorna, sönder våfflat hår och alltför stora blåtiror runt ögonen krackelerades nog bilden av Lucy.
Jag liknade kanske snarare Kate Bush eller förresten ännu värre Sven Melander som trollet Rulle.
Det hjälpte faktiskt inte att ha Madonna vantar på sig. Ni vet de där avklippta spetsvantarna som man liksom älskade på skoldiscot.
Nu såg jag mer ut som en misslyckad Nina Hagen.
Men jag gillar hela upplägget med maskerad trots allt.
Väl framme på festen stod L med bakåtslickat hår och glitterkostym och såg varken utklädd ut eller speciellt lik Don Johnson. Mer som en sådan där kille som kanske är på svensexa fast man vet inte riktigt om han är utklädd eller om han bara har taskig klädsmak.
Den är lite jobbig! Speciellt när det dröser in två seriösa maskeradsabotörer. För in kommer dem. Två killar, en med svartmålat ansikte och peruk och till och med en liten krokodil i koppel vid sin sida och den andra Sonny Crocket -kopian hade väl visst vit kostym och solbrillor och är identisk lik.
Vi pratade aldrig mer om vem L skulle vara. Han genomgick inte heller något större trauma över det. Man glömmer bort sådant som känns oviktigt tills nästa gång.
Efter ett par år så var det dags igen för en ny maskerad med samma väninna och med samma gäng. Mannen suckade håglöst. Han verkar inte vara någon maskeradtyp helt enkelt.
”Vi ska på Halloween fest! Gud så kul!” Säger jag.
”Maskerad!”
”Det fixar jag åt dig” svarade jag halvvägs in på Buttericks.
Luften är kvav och inte visste jag att det skulle vara en halv miljon dagisbarn därinne slitandes i monstertänder inför Halloween. Jag tröttnar rätt snart och skyndar mig att köpa en blodig sjuksyster dress tillsammans med en avhuggen blodig arm för att haka på barnen med ett par monstertänder också.
Femhundra kronor fattigare får jag en lysande idé.
Jag entusiasmerade L med att han kunde vara lite originell på festen. Sticka ut lite mer den här gången eftersom det blev så misslyckat sist.
”Ingen annan är så kreativ som din fru” kvittrade jag.
”Du skall vara Ghostbusters!”
Tiden tickade iväg och han våndades att han inte hade hunnit fixa något själv. ”Det är redan ordnat” svarade jag förnöjt.
Jag köpte en blå overall (för det är smartare än vit, så kunde han återanvända den när han målar på landet).
Sedan tryckte jag in vår smutsiga dammsugarslang i en gammal tågluffarryggsäck från Haglöf -87 fullpackad med tidningspapper i.
Med lite självbevarelsedrift lät jag min syster teckna ett Ghostbuster emblem fast på vanligt papper som tejpades fast på den blåa overallen. På hans huvud tryckte jag en gammal ful keps och plockade fram gympadojor för att sedan gå.
Som grädde på moset hade jag köpt ett litet fult pappersspöke som hängde dinglandes ut genom den gamla tågluffarryggsäcken.
Sådant där spöke ni vet som ligger ihop vikt och dras ut som ett dragspel. Det kallar jag en maskeradbonus.
Halvt obekväm släntrande mannen in med tunga steg genom ytterdörren på festen.
Knappt hade han hunnit ”zippa” på välkomstdrinken förrän tre självgoda
killar iklädda allihop i vita overaller, snygga Timberline gängor och riktiga dammsugare med utplockat innehåll i, tjock slang och snygga emblem på
magen hade anlänt. Det var bara ledmotivet som fattades, för de såg VERKLIGEN ut som de tre Ghostbusters killarna i filmen, men det gjorde då rakt inte min man. Han liknade snarare en kopia av Benny i filmen Grabben i graven bredvid, med Lantmännens riksförbund på kepsen och ett billigt
pappersspöke dinglandes tillsammans med den smutsiga dammsugarslangen i
ryggsäcken.
Dessutom råkar det vara SAMMA killar som var Miami Vice på den andra maskeraden. De hade liksom bara fyllt på med en gubbe till och jag hör hur mitt hjärta bultar och hur jag börjar skratta nervöst när någon drygt säger,
”Hö, hö vi blir tydligen fyra Ghostbustare här i kväll”
”Hm, var de inte tre i filmen?” (Det där var väl jävligt onödigt)
Där stod min man med huvudet nersänkt letandes efter en fallucka i golvet.
Det är då man liksom håller lite extra hårt i vigselringen och tänker varför köpte jag åtminstone inte en vit overall? Som om det skulle ha hjälpt.
Undra just om jag får med honom på någon mer maskerad framöver?
Nä tänkte väl det. Nästa gång är det väl jag som ordnat en egen hopsnickrad hattparad i trädgården och då skall vi vara riktigt originella. Det svär jag på!
Hur ofta skäms du?
