"Ros, Ros!"

 ”En låtsas ros från en radioröst hjälper inte den här trötta kvinnan tänker jag cyniskt.” Rosmannen var en galen man som cyklade omkring på Göteborgs gator om lördagskvällen. Så snart uteserveringarna hade fyllts på med folk kom rosmannen springandes med sin blinkandes korg och maniskt blick in på krogarna, och generade unga män till att köpa en ”tacky” ros till kvällens pingla, som de kanske hellre hade velat bjuda på ett glas än den där halvvissna rosen. Men ni vet med den där känslan i magen av att jag köper väl den där rosen för att bli av med clownen som står framför mig blinkandes som en julgran, fast det är lika klart som korvspat att det är mitt i sommaren och han stör mig i mina patetiska raggningsfraser. ”Ros, ros!” ropade han in i de trånga lokalerna och han hördes lika bra som Hemglassbilen.Samtidig putte han till rätt många av de testosteron stinna unga männens öl med blomsterkorgen. Mottagaren av den där hemska rosen var oftast söta platina blonda flickor med djup urringning som suckade uppenbart irriterat över den halvvissna gåvan och hade gärna sluppit ta emot rosen. Vad skulle hon ta vägen med den? Lägga den på bardisken kanske? Glömma den på toaletten eller vaddå? Gå runt med en röd ros med svagt glitter på. Nä, tack! Som mammaledig lyssnar jag ibland (typ varje dag) på Lugna favoriter. Tro nu inte att jag är avundsjuk på Malin Berghagen för att hon har hundra barn och ärföre detta fotomodell. Hon är säkert trevlig den där Malin och söt är hon också, men ibland när det snackas om kärlek får jag liksom rysningar och små knottriga utslag på hela, hela kroppen. Jag säger bara REM It hurts hela vägen. Den där rosen, Dagens ros ni vet!  Som är i för sig en behjärtas värd tanke som är god men i praktiken vet jag ärligt talat inte. Helt seriöst det ringer upp folk som vill skicka dagens ros till någon. Och denna någon är oftast en sur, arg kanske ett så kallat ”utsketet” päron till fru som är trött på att aldrig få uppskattning, aldrig hjälp med soporna eller ett schysst presentkort på SPA eller vad vet jag. En del sådana personer ringer det faktiskt upp. Det går inte att undgå att höra något annat på deras röst.En del låter passivt aggressiva andra snarare chockade och den stackars ovetande mannen som bara ville slå på stort och visa hela Sverige hur mycket han uppskattar att Ulla-Karin tar hand om disk, barn, städ, svärmor, barnens julklappar, pianolektioner, tandläkarbesök, tvagning och barnens fotbollsträning och MYCKET mer därtill. Hamnar kanske sedermera i ett minfält. Själv reser han fyra dagar i veckan och spelar tennis på lördagen men nu skall han visa hela Sverige och lilla Gullspånga hur mycket han älskar sin fru. För det gör han. Och sedan ringer den där äckliga kladdiga rösten som liksom är under huden och flåsar på en med sina frågor till Ulla-Karin som viker tvätt och arbetar extra som vårdbiträde. Han vill spela Sonja Aldén gubben också. Hon spyr tänder säkert en cigg efteråt. Det är jag nästan helt säker på.  Konstigt nog så är folk förvånansvärt väldigt öppna. En del säger det rent ut att de är för dåliga på att visa varandra uppskattning och att förhållandet har slocknat. Att de har glidit isär eller att de är helt dött. Alla på radion är så gulliga och förstående så man nästan kräks på den där kanalen.   Tror mig, jag är romantiker men det här ger mig panik. Är detta romantik? Den röda rosen i triss betyder jag älskar dig. En symbol som lätt kan bli en uttjatad gåva som bara gör sig påmind som plågoande, som en sådan där laddad ångestpistol som skapar dåligt samvete och känns påtvingad att bära med sig hem den 14 februari varje år. Då tycker en del personer säkert att jag är löjlig ”Vaddå Valentine är ganska bra för då får jag blommor åtminstone en gång per år.”  Min man svettas rejält över sådana dagar. Han ser bara sjuhundra andra plikttrogna män i en varm svettig blomsterbutik med imma på fönstren på jakt efter den där röda laddade ångestpistolen. En gång lyckades han släpa med sig hem en bensinmacksblomma. Det var en röd ros i prasslig brun brödpåse som han försökte slänga in genom brevinkastet för att verka lika hemlighetsfull som Zorro. Det skulle han aldrig ha gjort med den stackars sköra bensinmacksrosen. Stolt satte jag den på matsalsbordet för att visa min uppskattning för att en sekund senare se en taggig kvist sticka fram ur vasen och de enda tre röda rosblad som fanns på blomman falla trött ner på den vita linneduken. Stackars sate tänkte jag då han åtminstone hade försökt på rätt dag och allt. Det ringer upp kvinnor liksom män på Lugna favoriter och de som slår mig mest är att det verka känna sina partners rätt så dåligt.  “… körde på en fågel och begravde den nu är det försent. Hösten kom, du sa nu känns det som vi börjar om…”  De låter trötta, förvånade eller helt krasst uppgivna som en urvriden disktrasa. En del bubblar som sagt lite för mycket. Berättar vitt och brett om deras inre känsloliv. Ångrar de sig efteråt när det berättat om hur det glidit isär på sista tiden?  Jag fantiserar vidare om hur de säkert har kolikbarn och en gubbe som aldrig hjälper till och med kräk på axeln och en unken disktrasa i handen hör man en nasal överkäck röst i andra sidan luren som skall dela ut en dagens ros.  ”Va!” Hon låter förvånad kvinnan i luren, för i sanningens vitöga hade hon hellre velat ha hjälp med dammsugning tror jag som fortsätter fantisera. En låtsas ros från en radioröst hjälper inte den här trötta kvinnan tänker jag cyniskt.Vissa låter smärtsamt glada och skrattar hysteriskt och tycker det pyjamas- party mysigt hela tiden. Vem vill ha en dagens ros skickad från radion räck upp en hand nu? Ibland låter de så generade så det inte är klokt och det har säkert ingen lust alls att vara med i radion helt enkelt. De vill säkert slänga luren i örat på dem och säga tack men adjö och ring för guds skull aldrig igen, men det är då det blir så där härligt lagom svenskt igen. De frågar en massa onödiga frågor som partnerna har skvallrat om.  ”Äh hä, jo vår hund, jo det är en labrador som vi äger hä hä hur visste du det”Så kommer den där kladdiga rösten åter igen. Den liksom sipprar ur porerna på mig.”Hur ofta går du ut med den då?””Va!”                     ”Din man säger att du älskar att bada?””Jasså, gör jag. Jo men…”  ”När var din man romantisk sist? Vad brukar han göra DÅ?””Va!” Det blir tyst i luren nästan skönt när Ulla-Karin från Gullspånga får fortsätta stryka och byts ut mot FR David Words för trehundrafemtiogången. Den skivan fick jag på mitt party i fyran så jag har hört den låten exakt ettusentrehundrafemtiofem gånger tror jag. Jag tror att det finns olika sorters människor som de ringer till.De som spyr av att de ringer upp och blir passivt aggressiva men håller masken.De som är blyga och egentligen vill slänga på luren helt opolitiskt korrekt men härdar ut och sedan finns det säkert någon som uppriktigt gillar konceptet  som blir uppriktigt glada. Vilka är dem?  ”åh när vi rör varann är känslan alltför sann… å med slutne ögon … då vill jag ta dig i min famn när du ropar högt mitt namn… ibland vill jag di att briste ut i gråt…” Nu tror jag bestämt att jag skall ros- befria min man för resten av livet, men det är klart då kanske man kan få ett sådant där litet vitt paket med guldsnören på istället och då menar jag inte en ask choklad utan något härligt silvrigt guldigt inuti. Så lätt slipper han inte undan! ”I wanna know what love is I want you to show me…”                                             

Lämna gärna en kommentar!