Inblick > Född med hyperthyreos

Född med hyperthyreos

Tänkte bara skriva lite om hur det är och vara gravid och få barn med överfunktion i sköldkörteln (hyperthyreos).

GRAVIDVi blev så glada när vi äntligen fick positivt test med clearblue i oktober 2002, 5 månader efter vår lilla ängeln hade fötts och 3 dagar senare dog i mina armar. Detta barn gjorde att vi kunde uthärda vår sorg efter Loke. Den nya graviditeten gjorde att vi hade nåt nytt att glädjas åt i allt det hemska vi precis varit med om.

Jag hade precis fått en praktik som köksbiträde på en internatskola genom min kurator som jag gick och pratade med efter Lokes död. Hon kontaktade en vän till henne på arbetsförmedlingen och tyckte jag behövde komma ut lite bland folk. Själv ville jag inte, jag sörjde ju fortfarande och var väldigt ledsen över det som hänt.
Men det gick bra och jag trivdes med arbetet. Jag fick även lite vikariat och sen även provanställning som städerska.

I november började jag känna en knöl i halsen, tänkte att jag kanske bara hade nån svullen körtel eller nåt. Men det försvann aldrig. Jag kände mig ofta svettig, varm och hade hjärtklappning m.m. Jag var speedad till tusen och sprang runt, klarade inte av och sätta mig ner och pausa riktigt. Mina händer skakade ibland lite.
Men jag tog för givet att det var graviditetssymptom bara. Jag sov med öppet fönster med snön yrandes utanför... men ändå svettades jag som en gris, täcke och kudde var alldeles blöta.

Jag började undra varför inte knölen i halsen försvann. Kände och klämde på den, började oroa mig för att jag kanske fått en tumör eller nåt så jag vågade absolut inte gå till en doktor och kolla det. Ville inte få besked att jag har cancer med nu mitt upp i allt. Sån otur som jag haft iom att vår son dog så förvånade ingenting mig just då.
Jag blev nästan säker på att jag fått en tumör tillslut.

Jag frågade iallafall min mamma tillslut som förvånat sa att det var sköldkörteln ju. Ett par av hennes systar (hon har 9 syskon) har haft problem med sköldkörteln, nån har överfunktion och nån har underfunktion. Det är ärftligt med så det var säkert troligt att det var det jag fått.

Jag tog genast kontakt med vårdcentralen dit jag sen fick komma och lämna blodprover, läkaren kände även lite på knölen och han frågade ut mig om jag hade nån släkting med sköldkörtelproblem, vad jag hade för symptom m.m

Redan dagen efter sökte läkaren mig på telefon och sa att jag genast skulle åka in till akuten för jag hade höga värden som tydde på överfunktion. Jag blev lite rädd faktiskt för till akuten har jag aldrig behövt åka.

Jag for dit direkt och kom in i ett undersökningsrum. Sköterskor och läkare kom för och ta prover på mig. De kopplade mig till ett EKG. Och där såg man att in puls låg på 118 slag per minut. De såg lite förvånade ut och frågade om jag inte märkte att hjärtat slog så fort. Men det har ju kommit smygandes på mig så jag har inte tänkt på det, utan kopplat det till graviditeten.

Läkaren frågade om jag var säker på att jag var gravid. Jo det var jag ju och  jag var i v. 13. Många tankar for genom huvudet då. Tänk om jag var tvungen att ta bort bebisen i magen? Skulle jag verkligen ha sån otur att jag inte skulle få behålla detta barn heller. Men läkaren lugnade mig och sa att det är ju synd att du är gravid men det ska gå bra det här.

Han ringde till mvc och min specialistläkare där för att rådfråga henne om vilka mediciner och i vilka doser jag kunde ta som inte skulle skada barnet i min mage.

Han skrev sen ut recept på två olika mediciner, en mot min hjärtklappning och en som skulle hindra förloppet. De kan inte behandla mig riktigt nämligen pga bebisen i magen utan kan bara förhindra förloppet.
Jag fick gå och ta blodprover en gång i veckan för att de ville ha mig under kontroll på grund av graviditeten.


Efter några månaders medicinering så försvann en del symptom, de värsta iallafall - andfåddheten och hjärtklappningen. Det kändes skönt att detta försvann för detta var det allra jobbigaste.

Jag kände nästan panik ibland och en sån enorm tyngd över bröstet då jag andades så häftigt som jag gjorde. Och pga pulsen som låg så högt så kände jag mig urdålig emellanåt.

Jag blev sjukskriven fram till förlossningen...så min provanställning kunde jag ju glömma. Men det kändes ändå skönt och kunna vila upp sig hemma fram tills bebisen skulle komma och vi var ju fortfarande mitt uppe i sorgen efter Loke.</table>

Bebisen skulle komma med planerat kejsarsnitt och han skulle komma den 12 juni. Ja vi visste att det var en pojke för jag och mamma hade åkt till stockholm för och kolla könet. Jag ville nämligen veta för och kunna ta till mig barnet bättre och lära känna det lite redan innan den var född. OM det skulle hända nåt med även detta barn.
Loke hann vi ju aldrig riktigt lära känna.



Vår pojke föddes men redan innan hade vi bestämt att han skulle få komma till neo för observation eftersom vi var rätt rädda efter att vårt förra barn dog. Vi ville inte riskera nåt. Så där låg Viggo i ett dygn, först i kuvös och sen i vanlig balja. Han mådde toppen och fick 9-10-10 i apgar...varken Tova eller Loke har haft så bra apgar vid födslen så detta kändes helt underbart för oss.

Vi åkte hem efter 3 dagar och det kändes jätteskönt att få komma hem trots att man hade så ont efter snittet. Jag kunde inte sova i sjukhussängen och jag fick så ont i ryggen av den.

Viggo bajsade väldigt mycket, och det var bajs vid varje blöjbyte. Trots att vi precis bytt så bajsade han direkt så det gick åt många blöjor.

En vecka exakt efter att vår son kom ut på självaste midsommarafton fick vi komma tillbaka och ta blodprov på honom för detta med min sköldkörtel kan gå över till barnet i magen pga medicineringen under graviditeten och så.

De skulle egentligen bara kolla hans puls och slog det fort så skulle de ta blodprov. Men hans hjärta slog fort... riktigt fort. Tror det låg på ca 180 slag/per minut....stackarn... Så de tog blodprov i ljumskarna på honom, på båda sidor. Han skrek så förtvivlat så det ekade ut i korridorerna på BB. Jag tyckte så synd om honom. De gav honom sockerlösning i munnen men det hjälpte inte så värst.

På kvällen skulle vi fira midsommar hos mina föräldrar och faster som hyrt stuga vid campingen en bit från oss. Men när vi precis skulle börja på maten så ringde min mobil. Doktorn ringde och sa att vi måste komma för Viggo hade fått överfunktion han med. Usch vad rädd jag blev och tårarna kom på mig. Inte han också tänkte jag direkt.
Jag och min faster for in med Viggo till neonatal avdelningen där vi mötte överläkaren. Han pratade med mig om sjukdomen och medicinen han skulle behöva. Tror vi var där i 1 1/2 timme eller nåt innan vi äntligen kunde få åka igen.

Mamma hade inte velat följa med till sjukhuset, hon var ju fortfarande ledsen över det med Loke och blev ännu ledsnare nu när hon fick veta att Viggo var så sjuk.  Hon vågade inte följa med dit in. Sist hon varit där hade hon hållt sitt döda barnbarn i famnen och gråtit floder. I och för sig så hade ju jag det också men jag var ju tvungen att åka dit hur ledsen jag än var.

Vi kunde fira vår midsommar till sist iallafall om än med lite nedsatt stämmning pga det tråkiga beskedet.

Vi fick ge honom medicin 5 ggr om dagen till och börja med... två olika mediciner. Jag krossade tabletterna och blandade ut det med bröstmjölken, vilket jag sen sprutade in i Viggos mun med hjälp av en medicinspruta. Det gick bra och han protesterade inte. Vi kunde t.o.m ge han det då han sov, han vaknade ju till lite men inte riktigt.
Kändes ju jättejobbigt och hålla reda på alla hans mediciner + mina egna så i början glömde jag bort mina egna mediciner emellanåt...det viktigaste var ju Viggo och att han blev bra.

Jag fick införskaffa såna där doserare för och hålla reda på ifall jag gett honom eller inte. Det var ju viktigt liksom.
Vi fick minska doserna efter hand så det blev ju lättare och lättare ju längre tiden gick.

Vi fick åka in till neonatal en gång i veckan för provtagning, de stack honom med en nål i huvudet varje gång och han skrek och skrek. Tova blev så ledsen en gång när hon var med och han skrek. Hon sprang in till honom och tittade sorgset på honom där han låg med sköterskorna runt sig. Jag fick hjälpa till att hålla hans huvud en gång och det kändes inget kul när han låg där och skrek och grät. Det gjorde ont i mammahjärtat.

I November, 5 månader efter vi började med medicinerna så fick han äntligen sluta helt... efter några provtagningar och undersökningar så ringde läkaren efter att ha rådfrågat någon specialist i Malmö att vår son var frisk nu. ÄNTLIGEN!



Det kändes så underbart att han äntligen blivit fri från denna sjukdom.

Läkaren har berättat för oss under behandlingen att hade de inte kollat upp detta efter födslen och han fått gå med överfunktion en tid så skulle han blivit efterbliven... han hade tagit enorm skada av detta. Så det är tur att de kollar upp sånt här så noga.

Märker ni att ni svettas enormt mycket, har hjärtklappning, känner er speedade, darrningar i händer m.m...kolla upp er! Vare sig ni är gravida eller ej. Det kan vara farligt för barnet i magen om det inte upptäcks. Barnet kan få missbildningar och ni kan få missfall. Bäst att kolla.

Det var tur att jag frågade min mamma om var det kunde vara på halsen... hade jag inte gjort det och gått med detta så hade nog inte Viggo levt idag.

Jag har skrivit lite om Viggo och hans sjukdom m.m på hans hemsida.  Gå in här och så tryck på länken Viggos lilla vrå i menyn till vänster.
Har skrivit i dagboken och det finns en sida med en text om sjukdomen.


Skrivet av: *~~Lillith76~~*
Mitt namn är LINDA...jag är 30 år Gift med Niklas 33 år Våra barn heter TOVA 5 år LOKE som skulle varit 4 år (dog 3 dgr gammal den 2 maj 2002), Viggo 3 år Saga 1 år

annons:



         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet fyrtionio med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Jenny (2011-11-14 12:49)
Betyg: 5
Vad fint att läsa dina ord!
Livet är ingen dans på rosor...
Har nyligen fått diagnos överfunktion av Sköldkörteln, vilket känns skrämmande. Har en 5 årig dotter o vill gärna en till men måste nog prata med läkaren om det hela...
Önskar dig allt gott o tack för att du delade med dig av din starka upplevelse!
Tilia (2004-10-26 13:24)
Hej!
Så fint du skriver om alla dina barn - och vad skönt att Viggo blev frisk!

Tilia