Barnsidan - Jag slår mina barn...
Meny

Inblick > Jag slår mina barn...

Jag slår mina barn...

Publicerad: 2004-12-02
Om behovet att röra på sig eller att hitta rätt nisch

... och de slår tillbaka!

Det är inte så farligt som det låter. Vi tränar kendo. För den som inte vet vad det är kan jag kort berätta att det är en kampkonst som utvecklats ur samurajernas svärdskonst. Alla har väl sett en Kurosawafilm?

Alla barn behöver röra på sig, men vad gör man med kids som inte är särskilt roade av fysiska aktiviteter  och vad gör man när de inte har ett uns bollsinne och totalt saknar taktsinne? Fotboll, tennis, dans etc går därmed fetbort.  Lite undantagen skulle kanske vara min 12-åring som tycker det är kul med bollar, men jag minns ännu de fotbollsträningar han var på. Han stod hellre och pratade med målvakten. Själv stod jag oftast och frös under ett träd.

Min 12-åring har en timme gymnastik/vecka och min 17-åring har ingen schemalagd gymnastik alls på den gymnasielinje han går. Båda har dessutom en stor fablesse för datorer och TV med mycket stillasittande som följd. Lite orolig var jag för ett par år sedan.

Nåja - min äldsta grabb blev tidigt förtjust i anime och manga - japansk film- och seriekultur. Det såg jag som en öppning och frågade om han ville följa med på en budouppvisning. Sagt och gjort. Och ingen blev gladare än jag när han bestämde sig för att börja träna kendo - svärdets väg. Soffpotatisen ville bli samuraj. Någon termin senare började även undertecknad och yngsta sonen träna kendo i samma dojo. Det var jättekul - inte minst att få vara med sönerna och få träna tillsammans med dem. Det blev en familjesysselsättning: hallen är full av bambusvärd, attackstegen ekar i köket, cykelturer ackompanjeras med japanska uppvärmningsramsor ("ich-ich-ich ni"). En rolig sak som jag inte tänkte på när jag började var att i dojon var min äldsta son  chef över mig enligt den hierarki man följer (enligt gradering och träningstid).
Första gången jag såg honom "in action" kände jag inte igen honom - hans högljudda röst och hans offensiva attityd. Var tog min lägmälda, lite timida tonårsson vägen?
Nå, så fort vi lämnade dojon fick jag tillbaka min son i det skick han var innan.

Det är en numera en tävlingssport. Givetvis använder vi inte riktiga svärd, utan shinaier. En shinai är tillverkad av bambu eller karbon. Dessutom använder man rustning som skyddar mot hårda slag. Och detta är en sport som är helt i min smak - hur får jag annars slå mina barn helt lagligt ;-) ?

Det handlar om teknik, snabbhet och tajming. Du får poäng om du träffar motståndarens huvud, handleder, bål eller strupe. Det räcker dock inte med att få en träff. Domarna tittar även på att tekniken är rätt utförd, fighting spirit, sanchin (god anda) och att man har ett bra kiai (skrik) och du måste även visa att du har kontroll efter hugget.

En match varar normalt 3-5 minuter och den som får 2 poäng först vinner. Matcher (eller matchträning) är utmärkta för att se om din teknik håller. Man brukar säga att i en kendomatch finns det en vinnare, men ingen förlorare. I stället för att se det som att man förlorat en match har man i stället lärt sig något.

Trots att det är en fullkontaktsport är det ytterst få skador. Man får räkna med lite blåmärken, men de flesta skadorna består av blåsor under fötterna (man kör barfota) och stukningar.

Verkar det våldsamt? Tja, kanske det - men man får inte glömma att som i alla andra japanska kampsporter utmärks varje träningspass av disciplin, etikett och ödmjukhet. Aggressioner hör inte hemma här. Du kan t.o.m. förlora din poäng om du respektlöst hoppar högt av glädje eller gör "high five" i samband med match.

Mycket av den anda som gäller i dojon hoppas jag mina barn ska föra med sig ut i livet också.

Äldsta sonen - en kendoka
Äldsta sonen - en kendoka

Respektera dina medmänniskor... även om de är motståndare.


Skrivet av: Magnus R
Elak uppsalapsykopappat med två hemska snorhyvlar födda -92 och -87. Äldsta grabben är klokast i familjen och den mest förvirrade person jag känner. Skickar man honom att handla mjölk är han borta i tre dagar och kommer hem med en giraff. Vid tre års ålder visste han hur man apterar och säkrar en handgranat, men han kunde inte hitta hem. Nu går han på universitet och har flyttat in i min uthyrningsdel (hur får man ut honom? Tips?) Minsta grabben, blond, blåögd. Han gick på anabola steroider till han var 15, gör allt med vänster hand. Läser på Hotell & Restaurang och vill väldigt gärna - just nu i alla fall - bli kock. Har nog bränt vid varenda kastrull jag har. Här är några av mina favoritkonsonanter: K, N, Z och X. För övrigt gillar jag... - öl - whisky - styrketräning - ostbågar - kendo - film - böcker - mörker - leverstuvning - jobba (!) - djur, helst med en god sås till Dock skyr jag - sport (i synnerhet på TV) - fiskbullar - dansbandsmusik - regn - att nysa - ostädade kök - ryggskott - puckon - dokusåpor - jul Och ja.. singel numera.. För övrigt anser jag att det skrivs för lite i gästboken. Har du orkat läsa ända hit är du duktig :)

Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook