Barnsidan - Det var bättre förr - eller?
Meny

Inblick > Det var bättre förr - eller?

Det var bättre förr - eller?

Publicerad: 2004-10-13
Diskussion om att "det var bättre förr" när mammor jobbade hemma och kunde ta hand om barn som slapp dagis. Men var det verkligen så mycket bättre?
Jag ramlade för en tid sedan in i en diskussion just på det temat och då kom iden till den här texten.. Ursprungligen handlade diskussionen om att förr då mammorna var hemma och tog hand om barnen så att de slapp gå på dagis då var allt mycket bättre.

Men var det verkligen så bra alltid? Hade mammorna (vart tog papporna vägen i diskussionen förresten?) verkligen bättre tid och bättre koll och mer kärlek till sina barn förr när allt var bättre... Och hur långt tillbaka är det förr man refererar till? Och var det verkligen så vanligt att mamma var hemmafru? Mer än en kort tid efter andra världskriget alltså.

Jag tänkte berätta om ett livsöde för Er. Ett ganska typiskt livsöde tror jag och inte alls särskilt ovanligt eller udda för den generationen. Historien handlar om Rosa. Och lite om hennes efterkommande varav jag är en.

Rosa föddes år 1904 som äldsta barn till Adamina och Anton. Sedemera fick hon fyra syskon. De bodde i Sorunda socken i Södermanland. Anton var skomakare och Adamina tog hand om tvätten åt människor som hade råd att lämna bort sånt till andra samt åt godset i närheten.

De levde nog trots allt ett rätt så gott liv till att börja med. Men när jag skriver att de levde ett gott liv så är det då inte med moderna mått mätt precis. Rosa gick i varannandagsskola. 3 dagar i veckan gick hon i skolan. De andra dagarna hjälpte hon sina föräldrar eller så gjorde hon dagsverken på godset. Dagsverken kunde vara att hjälpa till i köket på stora huset eller att rensa ogräs på åkrarna. Eller att plocka potatis på hösten.

När Rosa var ungefär 10 år så dog hennes pappa och en av systrarna i Spanska sjukan. Då fick Rosa sluta skolan helt. Adamina måste nu jobba ännu mer för att kunna försörja sina barn och Rosas uppgift blev att, tillsammans med sin äldste bror ta hand om småsyskonen + att göra dagsverken. Livet blev genast mycket hårdare. Det fanns inte några sociala skyddsnät som familjen kunde få hjälp genom. Det var bara att försöka klara sig så gott det gick.

Men situationen blev rätt så fort ohållbar ändå. Det gick inte att klara försörjningen. Adamina fick lov att ta ett (antar jag) mycket tungt beslut. Att flytta till Stockholm för att få bättre utsikter för sig och barnen. Men alla barna kunde hon inte ta med sig. Rosa städslades bort som lillpiga på godset. Mot mat och husrum skulle hon jobba. Hon var då 12 år gammal. Äldste sonen Thure då 10 år fick lov att arbeta han också. Springpojke blev han men fick åtminstone bo kvar hemma hos mamma en tid till. De flyttade till ett litet kyffe i en källarvåning på Söder. Utom Rosa då som fick bli kvar på gården i Sorunda. 12 år gammal skulle hon bo och arbeta där. Ta hand om sig och sitt själv. Adamina var nu tvätterska på heltid. 6 dagar i veckan och kunde inte arbeta hemifrån alls som hon gjorde tidigare. Vem som tog hand om barnen? Ja ärligt talat så vet jag inte det. Men jag skulle tro att de lämnades att klara sig själva så gott det gick. Adamina gifte aldrig om sig. Hon knegade på och klarade sig och sina ungar undan den värsta fattigdomen. Jag minns henne faktiskt väl, hon dog 1970 eller -71. En skarpögd, vasstungad kvinna men med underbar humor. Knivskarp i huvudet in i det sista. Glädjen var aldrig långt borta där hon befann sig.

Rosa bodde kvar i sin pigkammare hon. Jobbade och slet. När hon var 16 träffade hon Olle, dräng på samma gård. De blev kära, sällskapade och när Rosa var ca 20 år var hon gravid med sitt första barn. 1924 föddes sonen Rune och då bestämde sig Rosa och Olle för att gifta sig med varanrdra. De kunde nu inte längre tjäna som piga och dräng ty då var man tvungen att vara ogift. De blev statare.

Statare var en typ av jordbruksarbetare. De städslades för ett år i taget och bodde oftast i sk statarlängor dvs baracker med lägenheter om ett, eller i bästa fall två, rum och kök. Lönen bestod i en liten kontant del och sk stat. Stat var en i förväg bestämd ranson livsmedel. tex kunde det vara att man fick ett antal liter mjölk per vecka. Si eller så mycket mjöl, socker och fläsk fick hämtas från godset. Sen var det bara att hushålla. Man hade tillgång till en liten jordplätt där man kunde odla potatis och annat grönt samt i bästa fall ett uthus där man kunde ha gris. Statarmannens uppgift var desamma som drängens. Jordbruksarbete, ta hand om djur och åkrar. Statarkvinnorna skulle mjölka, vara med i höskörden eller i köket vid slakt och bak samt tvätta åt godset. Och så ta hand om sin egen familj.

Rosa och Olle fick åtta barn. Deras yngsta, Inger, är min mamma. Hon föddes 1944 mitt i brinnande kriget. Olle låg i beredskapen som det hette. Han gjorde militärtjänst och vaktade landets gränser. Rosa fick klara sig och barnen bäst hon kunde den här tiden. Man kan anta att hon jobbade rätt hårt. De äldsta barnen hade vid det laget flyttat ut och fick klara sig själva genom att ta de arbeten de kunde och bo i uthyrningsrum hos andra. Familjen hade vid det laget flyttat runt många gånger i sin jakt på ett bättre liv. Efter krigsslutet försvann statarna och drängsamhället. Nu skulle man ha enbart kontant betalning.

Rosa och Olle flyttade till Roslagen. På Östanå gård fanns bostad och arbete för dem båda. Olle tog hand om djur och jord som förr och Rosa blev mjölkerska som förr + att hon lagade maten i byskolan som just vid den tidpunkten börjat servera skollunch till alla sina elever som ett hälsoprojekt sponsrat av godsägaren. Några år senare köpte de en tomt av godsägaren. Köpte för surt sparade slantar och för innestående lön. Tomten bestod mest av kärr och Olle hade ett styvt arbete att dika ut det för hand. Det gjordes på kvällar och helger. Flera år senare kunde de till slut bygga sitt hus. Med hjälp av söner, döttrar och deras respektive, grannar och vänner stod det där, inga hantverkare anlitades utom till spismuren. 1954 stod Skogshyddan klart med sina 3 rok. Så stort hade de aldrig bott förut, inte ens medan alla barna bodde hemma. Jag antar att det kändes konstigt. Mormor berättade för mig en gång att morfar på skämt kallade sig ”godsägarn”. De kände sig rika, trots att sanningen var att banken ju ägde alltihop nästan. De skulle få betala av på lånen resten av sitt liv. När huset såldes 1982 så var det fortfarande inte skuldfritt.

Rosa och Olle var nu dryga 50 år. Endast yngsta barnet bodde fortfarande hemma. Olle jobbade med vägbyggen. Rosa var kokerska i skolbespisningen samt lärare i skolkök som det hette på den tiden. Nu först började det som kan kallas det goda livet för dem. Det fanns pengar till lite mer än det nödvändigaste och de bodde för första gången modernt. Hade både vatten och avlopp. Köpte TV, hade egen telefon. Men fortfarande jobbade de och slet båda två.

En dag alldeles före jul 1972 dog Olle i passargerarsätet på arbetskamratens bil på väg till jobbet. Han var då pensionär sedan flera år men jobbade ändå. En hjärtinfarkt och livet var slut. Rosa kämpade på för att behålla huset och lyckades med barnens hjälp bo kvar i 10 år till. Sedan såldes Skogshyddan till utomstående. Det hus som de byggde med egna händer och som de älskade. Rosa dog 1986, även hon i hjärtinfarkt efter att ha tillbringat sina sista år i en lägenhet som hon vantrivdes svårt i. hon saknade sitt hus och sin trädgård och pratade ofta om den lyckliga tiden i Skogshyddan.

Kvar blev barn, barnbarn och barnbarnsbarn... Samt en massa historier om livet.

Min mormor tyckte inte att det var bättre förr. Hon hade heller inga hemmafru-illusioner. Det var hennes fulla åsikt att man skulle arbeta och försörja sig oavsett om man var man eller kvinna. Hon propagerade för utbildning och sörjde svårt att hon bara fått gå i skolan några få år. Hon skulle ha applåderat dagens system med dagis och fritids som hjälp till arbetande människor. Det är jag säker på....

Skrivet av: Ingela N
Jag är... ja, vem är jag? Numera ingen lätt fråga att svara på men jag gör väl ett försök då. Jag är sambo med Mannen sedan massor av år. Har två döttrar födda -83 och -89 samt en son född -90. Sonen, vår Björnis, dog efter en tids sjukdom i mars 2003. Sedan dess är inget i mitt liv riktigt sig likt och somliga dagar är väldigt tunga. Jag skriver en del, bl a Bloggar här på Barnsidan men också andra texter. Fotograferar när jag får låna min kamera (den yngre av döttrarna lägger oftast beslag på den) och så är jag en datanerd som gillar att bygga hemsidor. Och så har jag en blå cykel...


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet femton med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Fröken kärlek (2017-02-16 09:47)
Betyg: 5
mycket bra skrivet...
Mary Lou (2004-12-31 22:00)
Kan bara hålla med. Livet var oftast mycket hårt arbete förr utom för de rika. Det var ofta inte ens tal om läkare för fattigt folk när de blev allvarligt sjuka.

Men ingen tycker väl att allt "var bättre förr"? Det är väl något särskilt man syftar på då? Och man syftar kanske inte heller på just början av 1900-talet?

Kanske tänker man på 50- och 60-talen då välfärden ökade och framtidstron var stark. Nu talas det bara om besparingar och det är mer frågan om framtidsskräck än framtidstro.

En annan sak med t ex 50-talet var att då fanns det arbeten åt unga, även åt dem som bara gått ut folkskolan. Det fanns springpojks- och springflicksjobb. Alltså skolades ungdomarna in i arbets- och vuxenlivet, även om de inte gillade el passade för studier. Samtidigt var det svårt för de fattiga ungdomar som verkligen ville studera att få göra det.

överhuvudtaget en sak som jag tycker "var bättre förr", var just att det fanns plats även för de som inte var perfekta. Alltså som inte var välutbildade, verbala, snabba, flexibla, socialt kompetenta etc. Fler och fler hamnar nu utanför arbetslivet. "Förr "är här allt före 90-talet.


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook