Meny

Intervju > "Yoga och bra mat räddade mig när det var som värst"

"Yoga och bra mat räddade mig när det var som värst"

Publicerad: 2014-11-19
Sommaren 2012 fick Karin Björkegren Jones ett besked som är de flestas mardröm. Beskedet: hon hade drabbats av en en mycket aggressiv cancerform - inflammatorisk bröstcancer.

Alla sommarplanerna rasade samman, och det gjorde resten av världen också. Dagarna som följde fylldes av ångest, oro, sjukhusbesök, behandlingar, cellgifter, smärtor, svåra beslut, strålning, operation, hormonbehandlingar och yoga. Från dag ett, cancerbeskedet, har Karin skrivit om sin cancerresa. Genom de mörkaste stunderna och fram till tillfrisknandet har vi vid sidan kunnat följa kampen mot cancern i bloggen Yogavita - yoga, mat och meningen med livet.

I september (2014) kom boken "Jag vill fan leva" som bygger på bloggen och när jag läst klart den kände jag att jag måste få rota runt lite bland all klokskap och visdom Karin och hennes livsberättelse besitter.

Nu har jag just läst klart din bok Karin och undrar - hur mår du just nu?

Jag mår bra. Jag kämpar med rehabilitering. Jag är lite kantstött, men jag är så evinnerligt tacksam för att jag lever.

Vi kan väl börja från början... berätta lite om dig själv. Du verkar ha jobbat med så mycket, varit med om så mycket häftigt och träffat så många fascinerande människor.

Mitt liv har varit en "bumpy road" på många sätt. Ibland har det känts som att jag alltid "valde" den svåra vägen, eller kanske snarare genvägen som istället visade sig vara senvägen. Jag har jobbat med det mesta, gummistövel- & glassförsäljerska, korvgumma, barnflicka i Italien, fotoromanzimodell och marknadsundersökare. Jag har jobbat på kollo och med barn och ungdomar som har någon form av funktionnedsättning. Jag växte upp i Moskva och tillbringade flera år i Rom. När jag var 23 år började jag jobba på barn & ungdomsprogrammet Bullen, som då var ett väldigt populärt tvprogram. Det var nog början på min karriär som journalist. Jag har varit reporter, chefredaktör på en tidning med liten budget, programledare och numera jobbar jag med hälsofrågor och med yoga. Jag blev mamma när jag var 27 år och levde som ensamstående mamma i många år.

Och var i livet befinner du dig nu?

Jag har alltid varit en sökare, både efter att leva hälsosamt, men framförallt efter att bli vän med mig själv. Det har tagit till nu. Jag har gått i alla former av terapier, besökt spåtanter och medium. Idag är jag nöjd med den person som är jag. Jag har kanske inte gjort alla rätt, men också det är okej.

Under hela din sjukdomstid har du skrivit i bloggen, var det självklart att blogga om cancern och din kamp? Finns det sånt som du inte delat med dig av?

Många tyckte att jag var privat i min blogg och absolut jag kan hålla med om det. Men jag bestämde mig för att försöka vara så "ärlig" jag kunde, men självklart har jag en gräns. Jag har försökt att tänka på att inte lämna ut de närmsta, utan bloggen och senare boken handlar mest om mig och mina känslor. Min sanning. När jag blev sjuk letade jag efter någon som jag som jag kunde identifiera mig med och som samtidigt gav mig mod att känna efter och kämpa.

Har du läst många andra som bloggar om cancer?

När jag började blogga läste jag flera andras "cancerbloggar" och fick många tips om alternativa vägar, men också tips på hur man kan förhålla sig till sjukvården. Rehabilitering, men också om vad som skulle komma. Hur man kan må när man får cellgift och liknande.

Två år innan jag själv blev sjuk följde jag min kompis Thomasines blogg där hon skrev om sin kamp mot cancern. Det var ett så fint och bra sätt för henne och oss som läste att ha kontakt. Där fick vi svar på våra undringar om hur det gick för henne, hur hon mådde och vi kunde skicka hejarop och älska henne över nätet. Tyvärr överlevde inte Thomasine. Men jag vet hur viktig hennes blogg var för många och kanske fanns det någonstans i bakhuvudet när jag själv skrev om min "resa" i min blogg.

Hur var det att skriva en bok utifrån bloggen, kan tänka mig att många minnen och mycket jobbigt kom tillbaka?

Det var så otroligt tufft. Som att återuppleva det jag varit med om fast i huvudet. När man går igenom alla cancerbehandlingar är man liksom tvungen att vara här och nu. Man kan inte vara någon annanstans. Så många känslor kom upp när jag läste bloggen, min utsatthet. Hur jag kände mig. Lukter. Ledsenhet, men också vilken kamp jag fört och vilken kämpe jag är.

Men framförallt fick jag mer känsla för de som stått bredvid mig när det var som värst. För då kunde jag inte riktigt ta in att det mådde dåligt, var rädda och oroliga för mig. Mina underbara vänner, min familj och min man. Min man har varit en hjälte under hela den här cancerresan. Helt fantastisk har han varit och jag är så tacksam för det.

Bloggen är liksom en påminnelse om att livet från en dag till en annan kan förändras och hur viktigt det är att njuta i vardagen. Att fånga minuten. För det var inte det stora jag längtade efter när jag var sjuk, det var det lilla livet och det är viktigt att påminna sig om varje dag. För det är så lätt att man hamnar i den materiella stressen och glömmer bort vad som är viktigast; relationerna, kärlek och ens hälsa.

Är det verkligen så där "carpe diem" när man blir dödssjuk? Jag tänker att jag skulle fastna i minnen, bli nostalgisk och sentimental och strunta i nuet och säkert tycka allt var orättvist och bittert. Hur blev det för dig? Framtiden kanske skrämde, men kunde du leva och vara tacksam i nuet?

Ja, jag kunde det. Och jag tror att jag på många sätt har yogan att tacka för det. När jag blev sjuk hade jag hållt på med yoga i över tolv år, i stort sätt varje dag ställt mig på yogamattan och gjort min yoga. I ur och skur. I dur och i moll. I lust och nöd. Jag hade en disciplin att göra nåt varje dag oavsett hur livet ser ut eller är. Jag är väldigt glad för det idag, för det gjorde nog att jag hade kraften att njuta mitt i skiten.

(foto: Anneli Hildonen)

Tillbaka till boken - vem ser du framför dig läsa boken? Finns det några du särskilt vill ska läsa boken?

Jag har nog inte tänkt så. Jag har skrivit en bok jag själv hade velat läsa när det var som värst. Men att drabbas av cancer, av tuffa besked som förändrar livet är ju något vi alla någon gång måste deala med i livet. Jag får så många mejl från kvinnor och män som läst min bok. De har liksom kunna applicera min utsatthet på något som hänt i deras liv. Eller så har de kanske plötsligt kunna förstå någon närstående som också drabbats av cancer. Flera inom sjukvården har hört av sig och jag har hört att de använt min bok i olika vårdutbildningar.

Du skriver mycket om matens och yogans betydelse för ditt tillfrisknande. En del av mig blir inspirerad och glad, men en annan del får som dåligt samvete av ditt sunda leverne.

Varför ska du ha dåligt samvete?

Jo, det är som att man måste vara duktig och kämpa så för att bli frisk. Inte nog med alla behandlingar och mediciner, det krävdes också disciplin med daglig yoga och en grön kostomläggning för du skulle bli frisk.

Jag ser inte att jag är duktig. Vi gör alla så gott vi kan, men idag vet vi hur viktig maten är. Mat är medicin och medicin är mat. Jag tror att människor gör bättre val om de får rätt information. Som att välja att äta mer grönt.

Så vad säger du, om man inte tränar och äter sunt så klarar man sig sämre under en cancerbehandling?

Klart det skulle bli lättare om sjukvården vågade säga att förutsättningarna för de som drabbas är bättre för de som tränar och äter bra mat. Det handlar alltså inte om att vara duktig, utan om att i den mån man kan faktiskt göra så mycket man själv kan för att bli frisk. Jag är så glad att föreningen Läkare för en framtid bildats, det vågar säga det och det är så viktigt. För om en läkare säger det, väger det tyngre än om jag gör det.

Vad var jobbigast under behandlingen? Vad kunde ha gjorts bättre?

Cytostatikabehandlingen var värst. Helt fruktansvärd. Tror aldrig jag haft så ont, mått så dåligt och känt mig så eländig som under den. Operationen var jobbig mentalt och fysiskt så klart. I efterhand har jag fattat att strålbehandlingen också skapat en massa problem. Jag tycker att rehabiliteringen kunde ha gjorts bättre. Att vi patienter inte bara släpps när vi genomgått alla de här tuffa behandlingar. För då kommer våra tankar. Då behöver vi hjälp mentalt, att våga lita på att vi är friska, att det inte ska slå till igen.

Många jag träffat och också jag själv hamnar i en depression efter att alla behandlingar är över. Man känner inte igen sig själv. Man är ledsen i efterhand. Jag skulle föreslå att vi hade möjlighet till sorgebearbetning och att vi alla fick någon form av botbidrag, så att vi kan gå på massage, yoga eller vad vi nu väljer.

Hur var din omgivning? Hur känner de nu? 

Min närmsta omgivning var jättefina mot mig. Klart jag råkade ut för en och annan som gjorde mig ledsen, sårade mig. Sa något som gjorde mig upprörd. Men de menade det inte. När man blir sjuk sätter det automatiskt igång rädsla hos många: lite kan jag bli sjuk, kan också de bli sjuka. Men jag var väldigt selektiv med vlka jag släppte in när jag var under cellgiftsbehandlingen, eftersom man då nästan är som hudlös.

Ser de dig som frisk nu?

Idag tror jag de flesta ser mig som frisk. En del kan lite skämtsamt säga att jag är så mycket friskare än de. Många är intresserade och vill veta hur jag lever, hur jag äter, hur jag smörjer in mig, hur jag tänker. Jag tror de sett mig som en krigarprinsessa och det har inspirerat.

(foto: Anneli Hildonen)

Hur tänker du om framtiden, vågar du ens tänka framåt?

Jag vill att de där tankarna som man nog tyvärr alltid kommer att gå runt och bära på, att sjukdomen ska slå till igen, ja att de ska puttas undan och bli färre och färre. Men jag vill våga tänka längre fram. Jag tänker att jag ska bli frisk. Jag vill bli mormor. Jag vill leva ett långt liv. Jag vill njuta nu och många år framåt.

Har du känt att cancern tagit plats och blivit en del av din identitet?

Jag har definitivt blivit färgad av det som hände mig. Mina kompisar säger att jag blivit både allvarligare och tramsigare. Jag vet vad sorg är. Jag vet hur dödsångest känns. Jag tror också att jag blivit tydligare i kanterna. Jag står nog upp mer för det som är jag i dag. Jag har blivit bättre på att säga nej.

Jag kan självklart hamna i offerrollen då och då. Och det är också okej. Men önskan om att leva, och lusten att leva kommer alltid att ta mig vidare. Jag gillar att ha kul, så var det innan jag blev sjuk och så är det fortfarande.

Hur tänker du kring din kropp och cancern? Är du besviken på din kropp, som "lät" cancern ta plats? Eller tacksam för den signalerade, stod pall och läkte?

Jag var oerhört besviken på att cancern nästlade sig in i min kropp. Men jag förstod snabbt att jag kan inte hålla på och vara arg på kroppen, för det är ju den som ska hjälpa mig att bli frisk. Jag behövde ha med mig kroppen på resan och jag behövde hjälpa den att orka och må så bra den kunde under alla behandlingar.

Jag upptäckte också att jag är en jävel på katastrofer, en kaospilot. Som jag jobbat och jobbar för att min kropp ska bli frisk och stark igen.

Var befinner du dig helst och vad gör du allra helst i livet?

Just i skrivande stund är jag i Indien på Purple Valley som är ett yogaretreat i Goa. Jag yogar, äter bra, får fantastiska massagebehandlingar. Har besökt en ayurvedisk doktor och en astrolog som sa att jag kommer att få ett "good life". Det gjorde mig lugn i hjärtat. Jag älskar att yoga. Jag älskar att vara med min familj i vårt hus i Roslagen. Jag är nöjd med mitt liv. Just nu känns livet snällt mot mig.

Alla pratar om sin bucketlist, har du någon sån lista?

Nej, jag har ingen bucketlist. Go with the flow känns mer som min önskan.

Jag kan inte riktigt släppa det här med matens och träningens påverkan, men jag har förstått att din nästa bok handlar mer om detta. Vill du berätta om boken "21 dagar til ett lättare och friskare liv"?

Ja, är en livsstilsbok med en treveckorsmeny som blandas med yogaövningar och en massa andra tips. Allt det där som gjorde skillnad i mitt liv när livet var tufft. Antingen väljer man att göra "programmet" med mat och yoga. Följa sättet att tänka och andas under de här 21 dagarna, eller så kanske man förhoppningsvis blir inspirerad att äta mer grönt, lägga till en och annan juice för att stärka upp sig.

Ett steg i taget leder också någonstans och förhoppningsvis är jag med och skapar en grön arme i Sverige. Tänk vad fantastiskt det vore.

Tack Karin för att du så öppet och knusselfritt delar med dig av dina erfarenheter och livsvisdom. Jag önskar dig all värme och lycka till i framtiden.


Fotografen Anneli Hildonen följde Karin under hela cancerbehandlingen och har dokumenterat allt. Det smärtsamma, det rädda och det fula men även stunder av lycka och livslust. Bilderna har du kunnat se i Karins blogg och finns även i boken "Jag vill fan leva". Några av dem kan du också se i denna intervju. Tack Anneli för du låter oss publicera dina bilder.


Namn: Karin Björkegren Jones

Ålder: 50
Civilstånd: gift med Ray Jones, 47. Dotter Mira 22 sedan tidigare och bonussonen Ray, 11 år.
Bor: Stockholm och Björkö
Yrke: Yogalärare & författare

Aktuell med: Bloggboken Jag vill fan leva, Pocketförlaget. Yogadvdn Yoga i lust och nöd, M-magasin. Och i början av nästa år kommer boken 21 dagar till ett lättare och friskare liv, Semic Förlag.

Här är några andra böcker från Karins produktion

Knip för bättre hälsa

Frisk och strålande hy: på naturlig väg

Yoga Erotica

Yoga för livet: för kvinnor 40 plus



Skrivet av: Mia Althoff
Född 1972, bor i villa med man och tre barn; Filippa -00, Felix -02 och Fredrika -07. Jag jobbar med webbutveckling på Mainloop och driver barnsidan.se på fritiden.


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttioett med siffror i fältet här



Fotografen Anneli Hildonen följde Karin under hela cancerbehandlingen och har dokumenterat allt. Det smärtsamma, det rädda och det fula men även stunder av lycka och livslust. Bilderna har du kunnat se i Karins blogg och finns även i boken "Jag vill fan leva". Några av dem kan du också se i denna intervju. Tack Anneli för du låter oss publicera dina bilder.


Namn: Karin Björkegren Jones

Ålder: 50
Civilstånd: gift med Ray Jones, 47. Dotter Mira 22 sedan tidigare och bonussonen Ray, 11 år.
Bor: Stockholm och Björkö
Yrke: Yogalärare & författare

Aktuell med: Bloggboken Jag vill fan leva, Pocketförlaget. Yogadvdn Yoga i lust och nöd, M-magasin. Och i början av nästa år kommer boken 21 dagar till ett lättare och friskare liv, Semic Förlag.

Här är några andra böcker från Karins produktion

Knip för bättre hälsa

Frisk och strålande hy: på naturlig väg

Yoga Erotica

Yoga för livet: för kvinnor 40 plus




Ännu mer i 'Intervju'
» Modern musik och roliga videos som boostar barnen med kunskap
» Petra och Johanna guidar barn och föräldrar i sociala medie-landskapet
» Möt Matpiraten Jannicé
» Anna skrev en barnbok om att ha ADHD
» Malin Wollin om nya boken 'Till min dotter'
» Martin startade Team Addison
» Tre år för att få diagnos
» För att alla barn är uni(ka)
» Drabbad av en förälders värsta mardröm - det blev bra ändå
» Intervju med Markus från Learning Lemmings
» Den filmälskande författaren
» "Yoga och bra mat räddade mig när det var som värst"
» Husmorsan Anette
» Melvins mamma Anna
» Apptestaren Daniel
» Flaskmata ditt barn
» Från fanzine till förlag via Feministiskt Initiativ
» Alla vill ha status
» En mamma alla kids drömmer om
» CP och stolt

Böcker om vänta, föda och ha barn


Kristina Henkel & Marie Tomicic: Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2


Julia Niklasson Hydén: Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser


Eriksson, Fjellvang o Ulfsdottir: Förlossningshandboken


Susanna Heli: Föda utan rädsla