När lyckan fick en ny dimension
Publicerad: 2005-02-16
Själv är bäste dräng?
Man är sig själv närmast?I en tidigare blogg försökte jag bena ut begreppet "en glad mamma är en bra mamma" och jag kom väl någonstans fram till att lyckan sedan man fått barn inte längre är så endimensionell som den varit innan. Visst, är man normalempatisk så mår man förstås bättre när ens föräldrar, partner, syskon osv mår bra - men den lyckodelningen går inte alls upp emot den som jag upplevt sedan jag fick barn. Förut utgick min lycka från mig själv, vad JAG gjorde och vad JAG presterade. Nu går den på något sätt via mina barn.
Jag tror inte det finns några föräldrar som enbart kan definiera sin lycka eller framgång i vad hon uppnår för mål på jobbet, vilka kurser han går, vilken fräsig bil hon kör eller hur många träningspass som hinns med. Om inte barnen är lyckliga och någorlunda välmående, så grusas den mesta glädjen. För ett tag sedan läste jag att barn med allvarliga sjukdomar har
föräldrar som mår sämre och dessutom har det sämre ställt - ja generellt alltså, statistik funkar så.
Jag upplever också att lyckan som mamma är mer svår att ta på, svår att definiera och ganska ologisk. Det är mycket fler parametrar som ställs mot varandra - det är svårare att alltid "välja rätt". Det är helt enkelt svårare att balansera sina egna och familjens krav. Och till råga på allt - alla krav som kommer utifrån, synliga och osynliga. Och det kanske är där det blir riktigt svårt, med allt man "borde" göra. Att ha en egen familj innebär fler osynliga krav och måsten för att bli klassad som en ansvarstagande och bra förälder, vilket är absurt med tanke på att handlingsutrymmet redan från början är mer begränsat. Det vore ju mycket bättre om kraven på att satsa på jobbet, ha ett stort smakfullt inrett fint hus, tjäna pengar, engagera sig lokala frågor hamnade på de som har mer tid och utrymme. Men nej, alla de där sakerna ska fixas samtidigt som man är gravid, föder barn, är föräldraledig, springer mellan dagis och jobb, är föräldrarådsrepresentant och gympapåspackare.
Leva genom sina barnAtt vara den självuppoffrande föräldern, som ger upp sitt eget liv för barnen/familjen är en helt passé föräldraroll. Detta är indivudualismens tidsålder, du är själv ansvarig för ditt liv och din lycka. Men jag tror, kanske lite provokativt?, att alla föräldrar lever genom sina barn. Inte så att alla föräldrar ger upp sina egna liv och bara skattar lycka efter barnens vålmående, lycka och framgång, men nånstans är ju barnen en förlängning av oss själva och självklart måste de påverka oss. Mycket. Hur skattar man annars bebins första gurglande "mamma, du är världsbäst" eller treåringens idoldykan i "min pappa är polis!"? Eller stoltheten i de allra första stegen, 5-åringens lycka över en tappad tanden och tvåagluttarens lycka i att ha chans på nån?
Svaret är ju självklart. Så bejaka ett mer självuppoffrande sätt - bygg en legoborg, mata barbiesarna, ät en sandkaka och skit i träningen eller att vaxa nya bilen. Du kommer vilja vara där och dela all glädje och lycka - åtminstone för det mesta.
Skrivet av: Barnsidan
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
