Bra kontakt med lärare och klasskamrater och en känsla av självständighet är tre avgörande faktorer för att barn med funktionshinder ska få en så bra skolgång som möjligt. Utformningen av skolmiljön och vilken av typ av funktionshinder barnet har spelar mindre roll, visar ny forskning från Karolinska Institutet.
- Jag blev faktiskt förvånad över hur viktiga de olika sociala faktorerna var. Rasten, som är väldigt viktig för elevernas motivation, börjar ju till exempel redan på lektionen innan. Där bestäms vilka som kommer att leka med vilka, och är man inte med där är det lätt att bli utesluten, säger forskaren Lilly Eriksson.
Effekten av att hamna utanför på grund av sitt funktionshinder kan bli förödande för den enskilda eleven.
- Tappar en elev motivationen kan det lätt gå sämre i skolan, och så är man inne i en nedåtgående spiral med ökande uteslutning när han eller hon blir äldre, säger hon.
Lilly Eriksson är knuten till forskningsprogrammet CHILD vid Mälardalens högskola och disputerar vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Karolinska Institutet. I sin doktorsavhandling har hon undersökt hur barn med funktionshinder upplever delaktighet i skolan. En stor enkät gick ut till barn och ungdomar med funktionshinder i åldern 7-17 år, samt lärare, föräldrar och specialpedagogiska konsulenter. Denna följdes upp med en observationsstudie av funktionshindrade barn mellan 7 och 12 år.
Resultaten visar att barn med funktionshinder upplever att de är mindre delaktiga under skolans timmar än sina klasskamrater. Vilken typ av funktionshinder barnet har eller utformningen av skolmiljön har inte så stor betydelse. Det viktiga är att barn med funktionshinder känner sig som en del av gruppen och har en känsla av självständighet.
- Om barnet får specialundervisning är det till exempel bättre att ha den i klassrummet, så att man inte skapar ett mellanrum mellan barnet med funktionshinder och klasskamraterna. Samtidigt är det vikigt att inte ge för mycket stöd. Barnet måste få känna sig självständigt och kunna ta egna initiativ, säger Lilly Eriksson.
Källa: Karolinska Institutet, 2006-09-11
