Under nittonhundratalets första decennier födde allt fler kvinnor sina barn på barnbördshus istället för i hemmet. Förändringen skedde först i städerna och kvinnorna intog en viktig roll i den process som skulle minska barnadödligheten dramatiskt.
För hundra år sedan födde de flesta kvinnor sina barn i hemmet. Men under 1900-talets första årtionden ökade utbudet av institutionella förlossningsplatser och allt fler kvinnor valde att föda barn vid dessa. Med Sundsvall som exempel visar Maria J. Wisselgren i sin doktorsavhandling hur lokala förutsättningar och omständigheter bidrog till den svenska förlossningsvårdens utformning och förändring. Avhandlingen lyfter särskilt fram barnaföderskornas roll i denna lokalt förankrade process. Deras handlande påverkade såväl de kommunalpolitiska besluten som den institutionella förlossningsvårdens utveckling.
Vanligen framhålls 1930-talets slut och 1940-talets början som den tid då övergången till institutionsförlossning inträffade i Sverige. I Maria J. Wisselgrens studie framkommer att det i själva verket skedde långt tidigare i städerna. 1913 öppnade Sundsvall stad en kombinerad barnupptagnings- och förlossningsanstalt, som främst var till för fattiga, gravida och ogifta kvinnor. Anstalten blev snabbt en eftertraktad förlossningsplats, som tidigt drogs med ständiga överbeläggningar. Kvinnornas efterfrågan av institutionella förlossningsplatser medförde att Sundsvalls lasarett öppnade en allmän barnbördsavdelning 1920. När väl dessa förlossningsplatser fanns att tillgå skedde en snabb och påtaglig övergång från hemförlossning till förlossning vid någon av de två inrättningarna.
Inledningsvis var det de ogifta fattiga barnaföderskorna som sökte sig till den institutionella förlossningsvården, men relativt snart därefter övergick även gifta bemedlade kvinnor till att föda barn på inrättningarna. Barnaföderskornas boendesituation, behovet av anstaltsbunden vila samt betydelsen av trygghet i samband med förlossningen diskuteras som möjliga motiv till varför kvinnorna övergav hemmen som förlossningsplats när andra möjligheter fanns tillgängliga.
Samtidigt med att fler kvinnor förlöstes vid förlossningsinrättningarna skedde också en påtaglig nedgång av dödligheten bland spädbarnen i de svenska städerna. I Sundsvall sjönk spädbarnsdödligheten bland barn som var födda av ogifta mödrar med närmare två tredjedelar, och bland spädbarn till gifta föräldrar halverades dödligheten. I avhandlingen studeras förlossningsvårdens direkta omvårdnad, liksom dess indirekta omsorg om spädbarnen och det framgår att det finns ett samband mellan den institutionella förlossningsvården och spädbarnens ökade överlevnad.
Källa: 2005-10-13 Pressmeddelande från Umeå universitet
