Barnsidan - Efterlängtad som få
Meny

Graviditet > Efterlängtad som få

Efterlängtad som få

Publicerad: 2004-10-05
Läs om miraklet som blev en Oliver

"När ska ni skaffa barn då?" Gissa om jag är trött på den frågan. Barn är ingenting man "skaffar", barn är en gåva.

Fast själv trodde jag också att barn skaffade man när det passade en själv. Så är det inte riktigt för alla. Vi struntade i p-medel strax efter vårt bröllop 1994. Sade till min bror att om jag inte är gravid efter smekmånaden på Maldiverna så är det nånting som är fel. Och det var det ju… 1997 sökte vi hjälp och genomgick infertilitetsutredning med en massa prover. Turligt nog (?) har jag haft brusten blindtarm i tonåren så läkaren gissade att det kunde vara boven. Det gav oss en snabbare biljett till att få göra en laparaskopi och kontrollera att allt ser rätt ut "där inne". Lappen visade att jag har endometrios, för att citera läkaren: "Det finns massor med kvinnor med endometrios som har hur fina barn som helst" (som om man bryr sig hur de ser ut?)", men det är nog säkrast att vi ställer er i IVF kö."

Sagt och gjort, i kön hamnade vi med en väntan på minst två år. Under tiden provade vi hormonbehandling under hösten 1997, clomivid. Jag tror jag fick varenda biverkning som fanns på listan. Men ingen bebis.

Under 1998 lyckades vi komma med i ett forskningsprojekt på Södersjukhuset där de forskade just om endometrios och barnlöshet. Studien gick ut på att vid ägglossning spola igenom äggledarna med ett bedövningsmedel som skulle "söva" de vita blodkropparna i bukvätskan. Detta skulle ge spermierna fritt fram. (Studier har visat att kvinnor med endometrios har ett mycket förhöjt värde av vita blodkroppar). Man fick 6 behandlingar varav 3 var med bedövningsvätska och 3 var med koksalt. Många i gruppen fick små bebisar, men inte vi.

1999 kom så kallelsen från Huddinge sjukhus som vi väntat på och ringt och tjatat om. I april var det dags för första besöket och information om IVF. Kort därefter började jag med nässprejen för nedregleringen. 4 veckor senare med huvudvärk och svettningar (nu vet jag hur det är att vara i klimakteriet) konstaterades via blodprov att jag var "avstängd". Detta innebär att jag fick börja med hormonsprutorna. Som tur är har jag ingenting emot sprutor, vande mig som liten med sjukhus och sprutor då jag var ett astmabarn. Efter 6 dagars injicering med hormoner togs ett blodprov för att kolla hormonvärdet vilket var väldigt högt så jag fick minska dosen. Ytterligare fyra dagar senare gjorde vi ett ultraljud för att räkna äggblåsor. Jag hade MASSOR! Men vi skulle köra vidare ändå. Vid det här laget var jag jätteöm i buken och hade svårt att gå på toaletten och att röra mig. Lördag 22:a maj var det dags för ägglossningssprutan. Den sprutan måste tas vid ett speciellt klockslag, klockan 20:30 var det för oss. Sprutan ska tas i rumpan så man kan inte ta den själv. För att göra det hela mer spännande så var vi på bröllop! Men brudparet visste varför vi smet iväg och var borta en stund. Jag hann hålla mitt tal innan spruttajm som tur var!!! Men det blev inte mycket dans pga bukömmandet. På måndagen (hihi de fick jobba på annandag pingst!) var det dags för äggplocket. Smått nervösa inställde vi oss på sjukhuset 08:30 på morgonen.

Nu hade jag riktigt ont i magen och hade svårt att komma upp på britsen. Fick en kanyl i armen och lite gott smärtstillande. (Men jag måste säga att det gjorde ont ändå.) 40 äggblåsor tömdes på totalt 36 ägg! Inte konstigt att jag hade så ont! Äggen försvann direkt in till Jesper i labbet som tog hand om dem för att de skulle få vila inför mötet med trupperna!

Själv släpades jag tillbaka till min brits där jag fick mer smärtstillande. Framåt eftermiddagen fick vi åka hem med lite mera smärtstillande med oss. Maken hade även fått sin första sprutinstruktion. Han skulle få äran att ge mig 2 sprutor dagligen i rumpan, och nu pratar vi riktiga sprutor! Vi skulle vara med i en studie och prova att odla äggen i 5 dagar innan de sätts tillbaka så nu hade jag lite tid på mig att återhämta mig.

Dagen efter äggplockningen hade jag jätteont i magen och den var svullen som en spärrballong. Svimmade av smärta när jag gick på toaletten. Tillbaks in till Huddinge där de konstaterade att äggstockarna var mycket svullna. 10 cm i diameter mot vanligen 4-6 cm. Ordinerades sträng vila i två veckor. Men återinsättningen skulle bli av. Tur det!

När vi kom tillbaka hem började jag må illa och kräkas. Fick inte behålla nånting. Hade jätteont hela tiden, varje kräkning gjorde mig svimfärdig. En ny sväng till sjukhuset där de trodde att vätskan från äggstockarna (det blir en massa vätska när man petar hål på äggblåsorna) tryckte på tarmarna och orsakade det onda. Hem och vila igen. Det enda jag hade i huvudet var att bli bättre så att jag fick sätta tillbaka äggen. 15 st hade blivit befruktade och låg och odlade sig.

På fredagen gav maken upp och åkte in med mig till sjukhuset igen, då var jag knappt kontaktbar. Hade absolut ingenting kvar att kräkas upp men kroppen hade inte förstått det.

Till sist gick läkaren med på att ta blodprover vilka visade att jag inte simulerade. Han gick "under protest" med på att gå in och tömma buken på "lite vätska" som han uttyckte det. Han blev mäkta förvånad när de fick ut 2,1 LITER vätska! Sagt och gjort, jag blev inskriven och fick dropp. Mådde lite bättre för stunden men buken fylldes med vätska en igen. Denna gång tryckte det även på lungorna så jag fick svårt att andas och ont i ryggen. Fick vätskeutdrivande dropp som hjälpte! På ett dygn var jag tillbaka i livet och på tisdagen fick jag åka hem. Trött men betydligt bättre. Tyvärr fick jag inte sätta tillbaka några ägg för kroppen pallade inte med det. Om de skulle sätta in ägg som skulle utvecklas till en graviditet så skulle jag bli tvungen att göra abort för kroppen pallade inte. Jättetrist! Kändes som om man mått dåligt till ingen nytta. Fick fortsätta med progesteronsprutorna i två veckor extra för att ge äggstockarna mer tid till återhämtningn. Kändes extra ont varje gång eftersom jag inte hade några embryon i magen.

Eftersom det sedan var semesterstängt så fick jag heller inte nyttja de frysta embryona utan fick vänta till hösten.

I augusti var det dags för första frystransfern men tyvärr tog de sig inte. Nästa omgång embryon klarade inte upptiningen så det var bara att sätta igång med IVF nr.2. Tur i oturen var att jag kunde börja spraya på samma dag som vi skulle gjort transfern vilket gjorde att jag slapp vänta en hel cykel. Började spreja 8 september. Denna omgång hade jag huvudvärk hela sprejperioden, men inga svettningar. 1 oktober fick jag sedan börja med hormoner igen. Gissa om jag var nervös!!! Jag fick börja på en mindre dos och fick göra första kollen en dag tidigare. Hade ändå utvecklat många blåsor, men inte lika många som förra gången. 19 oktober var det dags för äggplock och helgen innan åkte vi på spa för att riktigt ta det lugnt. Det blev nog lite för stressigt förra gången.

På morgonen den 19:e var det en mycket nervös Helena som kom till Huddinge. Fick kanylen satt och berättade att jag var nervös pga förra gångens följder. De tog mig så pass på allvar att de bytte läkare för ingreppet till den jag litade mest på! Plus att jag fick extra mycket smärtstillande och de hade en pulsmätare kopplad hela tiden. Denna gången gick det mycket bättre, gjorde inte alls lika ont. De fick ut 28 ägg, varav 14 var dugliga. Resten hade inte mognat pga lägre dosen hormoner. 7 ägg blev befruktade och 4 delade sig som de skulle. 2 sattes tillbaka den 21 oktober men de andra dög inte för frysning. Så nu började väntan och tumhållningen. Måtte det lyckas eftersom vi inte har "nåt i frysen" denna gång. Åhh, denna väntan. Hela kroppen är spänd som en fiolsträng och man "känner efter" hur man mår hela tiden. Sjukskrev mig från jobbet hela första veckan för att verkligen ta det lugnt och ge kroppen en chans. Denna gång fick vi progesteron i vagitorier istället för sprutor, mycket kladdigare vill jag lova. Hade en fix idé om att det var större chans att det lyckades om man tog progesteron i sprutor istället så jag var lite besviken. Men denna gång hade jag i alla fall embryon i livmodern!

11 dagar efter återinsättningen började jag må konstigt, mådde lite illa och kände mig allmänt konstig. Fuskade lite och tog en grav-test. Den var positiv! Gissa om hela världen snurrade!!!!

4:e november var det dags för det riktiga blodprovet och även det var positivt. Två veckor senare var det dags för ultraljud, guud så spännande att få se vad som fanns inne i magen. Sköterskan hittade två små hjärtan som slog, tvillingar, HJÄLP! Skönt att få syskonfrågan löst på en gång, men hu så nervöst! I början av december fick jag tyvärr en liten blödning, ringde MVC och fick svaret att det var normalt. Tjatade mig till ett extra ultraljud i alla fall och mina misstankar var befogade. Den ena tvillingen ville inte bli milleniebebis, snyft. Men det andra fostret hade växt och såg helt normalt ut. Jag var lite orolig att även den andra bebisen skulle ge upp men den 18:e juli kom äntligen vår drömprins till världen!!!


Skrivet av: Helena Evsäter



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugo med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Jessica (2015-02-03 12:05)
Betyg: 5
Vad härligt att ni lyckades!!! Vilken fin liten prins!
ilch (2014-10-09 23:15)
Betyg: 5
Rörande. Jag har samma skit som du. Endometrios. Jag är fruktansvärt rädd att det ska bli på detta viset.

Men tack för en historia med lyckligt slut.
Zinnia (2014-03-11 08:30)
Betyg: 5
Tack för din historia!
anna (2013-08-09 19:41)
Betyg: 5
öppet och ärligt
vilken pärs som de flesta inte har en aning om!
lycka till med er prins!
L (2013-02-12 21:44)
Betyg: 5
åh vad fint, jag sitter och lipar som en liten bebis..
Vi har försökt i snart 2 år, börjar tappa hoppet nu och till råga på det så har vi jätte svårt att prata om det och min karl är inte den som vill ta hjälp av andra.
Gud vad jag längtar till den dagen som jag får hålla mitt eget barn i famnen..
Lina (2012-10-07 08:06)
Det var längesen nu, men jag blir så berörd.
Jag har precis plockat mina ägg och fick inte återföra pga överstimulering. Så har bara frysta ägg och vet inte exakt hur många, men över normalt iaf.
Jag hoppas mina ägg ska klara upptining...
Tack för din historia! Den berör!
Rebecka (2011-10-31 01:57)
Ajajaj vad sorgligt och synd om dig att du miste den ena bäbisen efter allt strul. Tur ändå att du fick din söting till slut. Det var du värd!
Emma (2011-01-28 21:22)
Hejsan!
Det kändes som om jag läste om mig själv. resan var lång och smärtsam både fysiskt och psykiskt. men tillslut fick jag också min underbart vackra prins som snart är ett år!
Veronika Peterson (2004-10-12 22:41)
Betyg: 5
Tack för att du delat med dig om dina erfarenheter! Livet är ibland väldigt orättvist...
Mimmi Forsberg (2004-10-10 14:05)
Betyg: 5
Tack för att du har berättat hur det är att få genomgå IVF...O alla dess risker...Till en som inte riktigt fattat innan...
Jag själv som mer eller mindre bara haft behöva ta i gubbens kalsonger för att bli gravid gråter o tycker livet kan vara så orättvist...Varför ska de som verkligen vill ha barn få alla problemen? Varför spelar våra kroppar oss spratt??

Ett riktigt charmtroll med livsglädje har ni i alla fall fått då man ser kortet på honom...Ta vara på livet, det är så kort....
Susanne Gräslund (2004-10-05 14:24)
Betyg: 5
Sitter också här och gråter floder, men vad underbart att er lillprins kom till världen till slut. Stor kram till er allihopa!
Anki Jonsson (2004-05-14 12:18)
Betyg: 5
Ååå, härligt att lillprinsen kom till slut. Tårarna kunde inte sluta rinna...
Pernilla Lagerquist (2004-01-16 21:42)
Betyg: 5
Återigen lipar jag som en gris.. Jag tycker att det är underbart skrivit..