Planerat snitt
Publicerad: 2003-11-10
Kvällen innan den 17 oktober, hur lätt var det att sova ? Det gick inte alls jag vaknade igen klockan 04 och kunde inte somna om.. Klockan sju var vi på plats på förlossningen jättespända... Klockan 8 var allt färdigt - kateter var satt och nål och allt... katetern var faktiskt det värsta av allt tyckte jag, det var ingenting att sätta in den men att ha den... Blääää.
Sen var det bara att vänta. Ett akutfall kom emellan och 10.10 rullades jag in på operationssalen.
Narkospersonalen var superbra och man kände sig verkligen trygg hela tiden. Spinalbedövningen kändes knappt men jag var så spänd också så jag hade nog inte känt om den verkligen gjort ont *ler*
Sen låg man där som om man var korsfäst, så koncentrerad på monitorn för att inte börja lipa av spänning... Thomas var tuff och det syntes inte alls om han tyckte att det var obehagligt, han gillar ju inte blod och sånt. Narkos läkaren frågade om jag kunde röra tårna och det kunde jag, kunde jag lyfta benen, jo det kunde jag också men de kändes liksom inte. Som om de sov eller nåt. De väntade ett par minuter till sen kände jag hur de började. Det kändes men ändå inte. Det var en sån superhärlig känsla. Thomas frågade efter ett tag om de hade börjat ännu men då hade de redan kommit ner till bukhinnan för jag hörde hur de klippte.
Och väntan... det var så spännande. Narkosläkaren sa att när vi hör ett sörplande tar de ut barnet.. Jag gav Thomas en sista chans att ändra sig angående vilket kön barnet skulle ha. Han ville inte ge sig, det var en son. Sörplandet kom och Thomas reste sig upp och filmade när de lyfte ut barnet ur min mage. Jag kan titta på det tusen gånger om nu för det ser så häftigt ut. Jag frågar honom flera gånger om han kan se vad det är. Det kan han inte. Narkosläkaren ler och säger att hon inte tänker säga någonting..
De lyfter över barnet till mig men innan de lägger henne mot min kind särar de på hennes ben så att jag kan se att det är en liten flicka...! Jag är så lycklig i det ögonblicket att jag nästan gråter. Sen tar de min dotter och går iväg med henne. Thomas följer med. De börjar sy ihop mig och det tar ca 45 minuter. Det tar nästan ½ timme innan Thomas och bebisen kommer in igen. Då är hon färdigklädd och så söt. Min lilla Nicolina. Thomas håller henne så försiktigt och lägger henne mot min kind.
Medan de gör mig färdig tar Thomas bort Nicolina till vårt rum dit jag också körs. Narkospersonalen är superhäftiga och lyckas köra in i väggar och dörrar på den korta biten. De berömmer mig för att jag hjälper till så mycket själv vid flytten och är förvånade över hur pigg jag är.
Väl inne på rummet får jag äntligen hålla min dotter för första gången. Hon är så fin och liknar sin stora syster på pricken. Barnmorskan tycker att hon andas lite konstigt och jag håller med så barnläkaren vill titta på henne. Han kom efter ca ½ timme och Thomas följde med dem. De beslutar att Nicolina ska läggas in på BIBA och personalen kommer för att hämta henne. Det accepterar inte jag utan jag ska följa med. I rullstol om det så ska behövas. Personalen på förlossningen skakar på huvudet men låter mig åka. Jag tar mig själv men stöd över till rullstolen. Jag lämnar inte min unge!
På BIBA kopplade de henne till en massa apparater som mätte syresättningen av blodet andingsrytm osv. Allt såg bra ut men hon fick stanna där. Thomas åkte hem vid tretiden och då rullade jag tillbaka till rummet på förlossningen som vi fick behålla. Det kändes så overkligt att jag hade ett barn. Jag hade inte ont och jag hade inte ungen... Det onda i magen kom ett par timmar senare. Undersköterskan kom för att dra katetern och tvätta av mig men det ville inte jag, jag skulle duscha.... Hon tyckte att jag var knäpp men såg inget medicinsk hinder så jag fick duscha. Så skönt det var!
Skrivet av: Pernilla Lagerquist
Pigg glad och ett enormt tålamod... Fast inte med mig själv ... eller min man... barnen ibland... kompisar...oftast..... Eller lite tålamod *ler*
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
Tidigare kommentarer/betyg
Therese (2009-09-08 16:20)
Betyg: 5
vilken härlig berättelse! Jag gjorde ett vändningsförsök idag men det misslyckades och jag blev helt förstörd då jag fått datum för ks...men denna berättelse lugnade mig en hel del och man kan även känna lite glädje för mitt blivande ingrepp.
loppan05 (
2005-10-30 19:21)
Betyg: 5
bra berättat:)
