Småbarnsåren sträcker sig från det att barnet fyllt ett år och lämnar spädbarnsstadiet bakom sig och tar slut ungefär när barnet är 2½ år och går in i förskoleåldern. Småbarnsåren kan sammanfattas som en period fylld med motsatser blandat med upptäckarlusta.
Intellektuellt är småbarnet både upptäckare och vetenskapsman/kvinna. De testar, pillrar, smakar, känner och dissekerar allt intressant som kommer i dess väg. De lever här och nu, visar inte mycket tecken på att kunna tänka abstrakt eller fantisera. Världen öppnar sig och barnet visar en stor räcka nya känslor, sinnesstämningar och beteenden som alla är en del av att växa upp. Känslor som tillgivenhet, frustration, ilska, oberoende, envishet, ångest och ledsamhet blandas dagligen.
Barnet håller på att växa ifrån det totala beroendet av den närmaste vårdgivaren (använder härifrån ordet "förälder" eller "mamma/pappa" som begrepp för barnets närmaste vårdgivare) och blir mer och mer en egen individ som tar egna beslut. Det är också en tid av stor vilja. Den starka viljan förbyts dock lätt i frustration (ibland kombinerat med aggressivitet) över att inte kunna vissa saker, och samtidigt inse just att man inte kan fast man vill så mycket.
Många småbarnsföräldrar med mig upplever sina ettåringar och småbarn som otroligt viljestarka personer, som även i avsaknad av ett verbalt språk otroligt uttrycksfullt kan visa exakt vad de vill och vad de inte vill. Viljestyrka är något man som förälder gärna uppmuntrar, så länge den går att styra över vill säga. När barnet visar sin viljestyrka när det t.ex. INTE vill åka vagn genom att spänna kroppen i båge och skrika som det blev slaget, är det ibland svårt att tycka om viljestyrkan i sitt barn. Men faktum är att barnet behöver få känna sig delaktig och få förtroendet att fatta egna beslut. Fast självklart måste man som förälder välja sina strider (för strider lär det bli) för barnet ska inte ges så mycket frihet att det tar över hela familjens tillvaro, gör sig illa eller skadar något.
En sak som man kan tänka på när ens barn beter sig "oönskat" är att det ännu är för litet för att kunna välja ett beteende av ren illvilja. Just nu uttrycker de bara vad de känner, vill och behöver. Dessutom har de ännu inga medel att uttrycka sina känslor, eftersom de inte har något språk annat än kroppsspråket (som dock kan vara nog så talande). Successivt kommer språket att utvecklas och när barnet är ca 2 år gammalt kan det, åtminstone förstå, ca 200 ord vilket motsvarar ungefär hälften av de ord som en vanlig vardaglig vuxenkonversation bygger på. När barnet är 3 år kan det närmare 1000 ord och runt 2000 när barnet är 4-5 år. Självklart är det mycket frustrerande att inte kunna berätta hur något känns eller vad man vill - att alltid vara föremål för folks gissningar. Denna frustration kan t.ex visa sig i att barnet blir rasande, bits, slåss eller rent generellt visar upp ett aggressivt eller destruktivt beteende. Det bör också i detta sammanhang påpekas att speciellt bitning och kanske när barnet drar dig i håret inte behöver vara uttryck för aggression eller frustration utan kanske bara är uttryck för sin kärlek till dig. Det är inte så lätt för en ettåring att skilja på en puss och en bitning. Det kan också vara uttryck för att barnet vill påkalla uppmärksamhet eller bara är rastlöst.
Barn lever i nuet och kan inte förstå vad "sen" eller "snart" betyder. Så när barnet gnäller efter vällingflaskan som snurrar i mikron tjänar det inget till att berätta att den snart, snart är klar (utom att du visar att du bryr dig och vet vad barnet vill). Detta hör också ihop med att de vare sig kan tänka framåt eller har speciellt långt minne. Så den ivriga utforskaren som klättrar upp för hela trappan tänker inte alls på hur (eller ens att) man ska komma ner. Det korta minnet märker du som förälder också då ditt barn sällan kommer ihåg vilka saker som är förbjudna eller att tröskeln är lätt att snubbla på.
Barnet har som ettåring insett att det inte är ett med föräldern och med denna nyvunna frihet visar barnet att det inte vill ha styrning från mamma eller pappa jämt. T.ex "rymmer" din ettåring gärna när det släpps löst. Det springer långt bort från, dels för att testa vart gränserna går men också för att få känna på sin nyvunna frihet. Samtidigt kommer stunder då barnet helt vill ha din styrning, gärna blir matad och beter sig mer spädbarnsaktigt. Barnet är ännu för litet för att helt ha släppt den nära kontakten med föräldern.
Under denna tid utvecklas barnets personlighet samtidigt som det gärna ser sig själv som sin förälders "egendom". Ettåringen älskar att härmas, "klär" sig när mamma eler pappa gör det, sopar golv, härmar ansiktsuttryck och leker mer "vuxna"lekar (stoppa dockan i säng, mata nallen, prata i leksakstelefonen etc). Dessa beteenden kan ibland få barnet verka större och mognare än vad det är och som förälder är det en ständig balans mellan att ställa krav ibland och behandla barnet som ett spädbarn ibland. Ena stunden leker barnet helt självständigt för att stunden senare sitta i mammas knä och gosa.
Steget från spädbarnsåldern innebär också att barnet kommer i kontakt med sina känslor. Dessa känslor kan ibland vara skrämmande. Ett raseriutbrott kan vara jobbigt för dig, men nästan outhärdligt för ditt barn. Låt bli att försöka få barnets uppmärksamhet genom att skrika tillbaka åt för det fungerar sällan utan gör det ofta värre. Prova istället att kramas, prata mjukt och förklara att det är ok att bli arg och att det är bra att visa sina känslor. Man kan också visa att man förstår vad det var som utlöste raseriet (vilket inte alltid är enkelt).
Frustration verkar vara ett genomgående tema inför de stora utvecklingsstegen likaså nu inför t.ex svårigheterna att lära sig prata, äta själv eller klä sig själv. Men här kan man hjälpa sitt barn att bli mer kompetent och mer nöjd med sig själv genom att öva på enkla uppgifter och sedan bygga på färdigheter och självförtroende med svårare uppgifter.
Livet med en viljestark person som lätt blir frustrerad kan ju tyckas ganska besvärligt (även om man vet att barnet inte väljer att bete sig elakt eller besvärligt), en del av lösningen till en roligare och mindre konfliktfylld vardag är att göra dina önskemål eller befallningar till en lek eller utmaning för ditt barn. Du kan välja att utmana ditt barn genom att slå vad om att "jag hinner nog skala potatisen innan du hinner plocka upp alla leksakerna och lägga dem i lådan" istället för att be eller efter ett tags lirkande befalla ditt barn att "genast plocka upp alla leksaker som ligger och skräpar överallt!".
Du undviker på detta sätt liknande situationer som annars skapar dålig stämning mellan er. Barnet känner att det får bestämma, göra sina egna val. Det känner sig aldrig tvingat att göra något och detta kan leda till att det känner sig mer delaktig. Barnet kommer gå ur detta utvecklingsstadium med en känsla av att du i grunden är kärleksfull och tycker att du står på dess sida och kommer det även fortsättningsvis vara villigt att göra dig till viljes/göra dig glad. Är det för mycket "nej" och befallningar följt av bestraffningar som barnet inte förstår sig på känner barnet att det inte spelar någon roll hur det beter sig, du kommer förmodligen vara arg ändå. Det vågar kanske inte heller visa dig sin kärlek eftersom den inte verkar vara besvarad. Så de stunder du känner, eller får höra, att du är för snäll, skämmer bort eller är alltför eftergiven i dina krav på ditt barn - tänk framåt! Ett småbarn som trivs med sig själv och sin tillvaro är lätthanterligt och kommer förmodligen även vara så i framtiden när det lär sig mer om vad som är rätt och fel och aktivt kan välja att bete sig på ett visst sätt.
Tillägg 2013: Texten bygger på delar ur Penelope Leach bok Barn de första fem åren
Tillägg 2016: Texten delvis omarbetad vad gäller ordet "mamma" som på några ställen bytts ut mot "förälder", "mamma/pappa" el liknande. Är du mer intresserad av anknytning och psykologin bakom så läs gärna här
