Barnsidan - summasumarum sommar tvåtusenfyra
Meny

Runda arkivet > Krönika > summasumarum sommar tvåtusenfyra

summasumarum sommar tvåtusenfyra

Publicerad: 2004-08-13
Vad hände och vad kände jag, sommarn som aldrig började och ännu inte slutat.

Jag vet inte riktigt när den här sommaren började. Kanske var det redan i april när solen sken och det var varmt ute. Eller kom den först sista veckan i juli då det från grått småregn enligt SMHI blev "högtrycksbetonat" med 30 gradig värme? Ja, jag vet inte - bäst att gå efter kalendern. Mellan juni och augusti är det sommar, och nu ska den summeras.

Fittstim och Skugge
I mitten av juni förberedde jag mig för intervjun med Linda Skugge, arg krönikör och författare. Jag läste återigen boken Fittstim som jag tyckte var helt ok då när den kom, pre kids. När jag nu läste den igen, med föräldraglasögonen på, blev jag förbannad.

Allt blir så mycket mer personligt när man har barn - man vill ju skydda dem mot allt. Utseendefixering, mobbning, problemtonår och allt det där som man själv redan gått igenom och överlevt. Jag brann och funderade över hur jag skulle prata med förskolan om det här, könsstereotyperna som man redan så tydligt ser hos barnen. Rensade i lekrummet, ut for Sudda, Sudda-visan och leksakssmink. Pratade om kompisar, alla är lika mycket värda även fast nån har en ful tröja. Alla är bra och alla får vara med (känns 70-talstongångarna igen?).

Jag tog också intryck från Anna Wahlgrens prat i fyrans "Curlingsföräldrar" om att få ungarna delaktiga för att få en trevligare matsituation - och visst blev det trevligare och mindre problematiskt. Mina nojor om en tonårsdotter med matproblem slash anorexi försvann.

Jag kände också att jag måste bli bättre på att se och uppmärksamma mina barn, för vilka de är och vad de gör. Plussa på det positiva och inte bara se allt det där negativa, tjatet, gnället och tristrutinerna. Så när min dotter målade Lilla My för fyrtioelfte gången och gungade alldeles av sig själv såg jag henne, och sa inte förstrött "va fint", "vad duktig du e". Och det kändes bra - bye gone med dåligt samvete.

Under det rosa täcket
Så jag fortsatte läsa böcker från bibliotekets feministhylla - valde Nina Björks 'Under det rosa täcket' som jag hört så mycket bra om. Ursmart i både språk och resonemang. Jag vill ropa - "jag håller med" och "preciiiis" men samtidigt är det urtrist och ogenomträngligt - boken ligger fortfarande inte genomläst och nu har andra omlåningsperioden snart gått ut. Ska jag ge den en andra chans eller läsa nåt mer lättsamt som Två nötcreme och en moviebox?

Rymlingar i sommaridyll
Och sen, som på film, rymde farliga förbrytare ut ur våra fängelser. Nästan skrattratande hur enkelt de kom ut och hur enkelt de fångades in. Hur kan man göra något så välplanerat och vältajmat som att fly från ett rymningssäkert fängelse utan att ta reda på om någon av kumpanerna kan läsa karta och kompass när man väl är ute? Strax efter första rymningen skrev några före detta och intagna en debattartikel om hur de skärpa reglerna på fängelsena skapar desperation bland fångarna - och enda utvägen är just att fly. En vecka senare rymde en av debattskribenterna från Norrtäljeanstalten, och var i frihet i några dygn - för vad? Hur kan några dygns frihet bli så mycket värt att man riskerar strafftillägg på flera år (som det ofta blir eftersom rymningen och tiden i frihet innebär nya brott)? För dumma är de nog inte - de vet ju att de förr snarare än senare fångas.

Extreme Makeover och Helt Ärligt
Desperata är även de som söker till dokusåporna, menar i alla fall debattören och krönikören Christer Sturmark och talar om förnedringsteve. Jag tror att en hel del i min generation håller med, även om flera av oss samtidigt kittlas av extrema utseendeomvandlingar, inmundigande av jästa bäckfiskar och koppleriverksamhet på hög nivå. Det är i min mening, framförallt förnedrande för deltagarna i dessa program - de personer som ska representera "reality" i det overkliga som sen visas upp i teve. För jag tvivlar på att man verkligen "frivilligt" har sex i teve eller "frivilligt" ligger i en låst låda tillsammans med hundra råttor. Men det är också förnedrande för oss som väljer att titta. Men å andra sidan vad finns det att välja på? Paradise Hotel och Fear Factory - i väntan på Farmen.

SVTs tillträdande chef för SVT fiktion (Eva Hamilton) menar att realityteve även måste finnas med i public service - för att hålla upp nivån. Tack för det. Tack för att vi (så länge väljer svt) inte får se några BigBrother-Lindor beklaga sig över den att den bild som media visar upp av henne som blåst blond bimbo inte stämmer. Klart att den inte stämmer, men kan man förvänta sig att folk ska få någon annan uppfattning när utseende och sex-appeal var det enda (enligt Linda själv) som fick castingpersonalen på kanal5 att välja henne?

Femman satsar vidare på realityteve och utseendefixering - med en svensk version av Extreme Makeover. Omfattande plastikoperationer (4-8 styckern) ska erbjudas deltagarna, och antalet intresserade har såklart varit högt. Vilka tackar för det? De fattiga som aldrig skulle ha råd att ändra den där stora höknäsan eller de av sjukdom stympade får en chans att förändra sitt utseende och därmed må bättre? Så femman har börjat med välgörenhet nu? Självklart inte, för hundra år sen kallades det "freakshows" när folks udda utseende blev något att slå mynt av. Förmodligen får tevepubliken även följa med till det psykologsamtal patienten måste genomgå innan operation så vi kan få snaskiga detaljer även från insidan.

I nån soffdebatt såg jag Louise Hallin (legitimerad psykonånting) säga något i stil med att dagens ungdomar har svårt med närhet och att öppna upp och släppa in andra i sitt inre - däremot verkar de ju inte ha några som helst spärrar över hur mycket hud eller bröstvårtor de visar. Ytan är inte längre en del av personen utan snarare en yta på ett objekt som ständigt granskas och poängsätts. Men det kan ju inte vara vilken yta som helst, porer och kroppsbehåring är inte ok. Fram med airbrushen och rakhyveln. Eller så gör man som Linda Skugge och visar upp sig helt au naturel, i starkt blixtljus, morgontrött och oretuscherad. Modigt, men fortfarande ett rop efter "se på mig". Nåväl ett politiskt budskap men även sälj för nya boken.

summa
Allt handlar alltså om att få uppmärksamhet? Blir inte våra barn sedda? Måste de provocera eller nakenchocka oss för att få den uppmärksamhet de behöver?

Jag vet inte, men att se barnet som det verkligen är måste väl vara en bra början, och sen vara lyhörd och ständigt förbättra sig? Och så på med lite grillkol så man kan brinna och stå upp för de värderingar man tycker är bra? Borde inte det vara en ganska bra plan?

Men det är svårt och vips så står jag här igen och velar mellan barbiedockor och my little pony, hotar med köttbullar och uteblivna glassar och utan att ens titta upp säger "vilka fina färger!" om en teckning i kulspets. När barnen sover ser jag teckningen - en prinsessa med silverskor, långt hår och kjol. "Mamma Mia" står det överst.

Förlåt för att jag inte kan skydda er mot allt, jag orkar inte brinna för fullt jämt. Och tack för teckningen...

Skrivet av: Barnsidan



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiofyra med siffror i fältet här

Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook