Barnsidan - Två promenader mellan dagis och Konsum
Meny

Intervju > Två promenader mellan dagis och Konsum

Två promenader mellan dagis och Konsum

Publicerad: 2004-06-28
Hon har noll tid, men med lite pusslande och en mobiltelefon, har jag fått en personlig intervju med tvåbarnsmamman, krönikören, författaren och feministen Linda Skugge.


Foto: Peter Knutson
Linda Skugge har noll tid, men vill ändå svara på mina frågor och medverka i en intervju. Vi pusslar och pratar i telefon på den fritid hon har, promenaden mellan dagis och Konsum.


Berätta lite om dig och din bakgrund. Varför blev du skribent/författare?
Jag har skrivit ganska mycket om det i min nya bok som kommer i höst. Den utgår från mina dagboksanteckningar från 1991-1993. Kort kan jag väl säga att jag var en rätt vanlig tjej i förorten – men jag ville därifrån. Jag skrev ett brev till en tidning som sen ville publicera mig och efter det har det bara rullat på. Jag har haft sån fantastisk tur! Tänk bara att Expressen ringde hem till mig och ville ha mig som skribent. Haha.

När jag läser dina texter får jag en bild av dig som som både förbannad och självsäker, tycker du att det stämmer?
Ja, när jag skriver eldar jag upp mig och så bara rinner det ur mig. Privat är jag mer nyanserad – jag kan föra mig i sociala sammanhang. Haha. I vissa situationer är jag mer tillbakalutad, på dagismöten och så ställer jag mig inte upp och säger rakt ut vad jag tycker. Men visst finns situationer även privat då jag eldar upp mig och bara öser ur mig. Jag måste tänka mycket på mitt språk nu när vi har barn, det kan bli mycket jävla och uppeldade tongångar.

Vilken bild tror du att den stora massan i Sverige har av dig?
Det är nog det där förbannade och kanske även gnälliga. Men jag tycker att jag har blivit mycket positivare och framförallt gladare sen jag fick barn, men det verkar inte lysa igenom i mina krönikor. Alla gör ju sin egen tolkning, men jag tycker att jag är en gladare person nu. Men sen är det ju också så att det är lättare att skriva förbannat eller gnälligt. Jag tycker t.ex det är lättare att skriva recensioner på dåliga böcker än på bra böcker.

Jag brukar inte ställa upp i TV så ofta, och det har jag fått lite kritik för, men jag har svårt att sitta och vara rapp i käften på beställning. Dels för att jag inte är det, men också för att jag blir rätt hämmad med en TV-kamera i ansiktet.

Är det svårt att skilja på mediapersonen Linda och privatpersonen Linda? Är det någon skillnad?
Visst kan det verka vara skillnad, men det finns ingen uttänkt plan att ha olika roller – jag har ingen personlig PR-konsult direkt. Haha.

Om skrivande
Du skriver böcker också, hur är det jämfört med att skriva krönikor?
Att skriva krönikor är lite mer slit och släng verksamhet. En krönika skriver jag ihop en lördag och handlar något ämne som känns aktuellt just då – en vecka senare är det glömt liksom. En bok är mycket mer bestående. Och jag tycker det är svårt att hålla ordning på alla sidor, det blir så mycket längre än de 3000 tecken en krönika består av. Helt plötsligt har nån huvudperson bytt yrke utan att jag nämnt det och sånt kan vara lite svårt att överblicka och hålla koll på.

Får du ingen hjälp av förlaget med sånt?
Nja, de läser och kommenterar stavfel och syftningsfel och så. Bedömer om det går att publicera. Men jag tror inte jag vill ha någon som lägger sig i heller, jag har ganska svårt att ta kritik konstruktivt. Så det är ändå ganska skönt att vara ensam, eftersom jag ofta skriver utifrån mina egna erfarenheter.

Vilken bok är enligt dig din bästa bok? Varför?
Helt klart min första bok, ”Lindas samlade” som är är ett urval av mina krönikor i Expressen 1993-1995. Det som är skrivet där är så himla respektlöst och speglar det liv jag levde då, med fester och högt tempo.

Sen tycker jag att min kommande bok ("Men mest av allt vill jag hångla med nån", reds anm) är bra också, kanske för att det är den som ligger närmast. Den handlar ju om den här förvandlingen från vanlig förortstjej till den jag är idag. Nu när jag står lite utanför så kan jag ju se hur otroligt allting faktiskt var. Och boken är jättespännande!

Hur fick du idén och vem hoppas du ska läsa den?
Den är skriven utifrån mina dagboksanteckningar från tidigt 90-tal då jag var 17-18, hur jag fick börja skriva för Ultra Magazine och hur det sen rullade på. Jag var så himla målmedveten och det hoppas jag att alla som läser tar med sig det och inser att det går att ta sig dit man vill – bara man är målmedveten. Så, vem har jag skrivit den för? Ja, kanske de som sitter på sina flick- och pojkrum och känner att de vill bort, nånannanstans. Det betyder ju inte att alla måste bli kända krönikörer, men att alla kan uppfylla sina drömmar om man vill.

Den är ju också ett dokument över det tidiga 90-talet, så alla som är ungefär jämngamla med mig kommer nog känna igen sin egen gymnasietid. Du vet, ta studenten, körkort och alla de där tankarna de där sista tonåren, popmusiken och tidningarna man läste. Och jag skulle tro att alla som gick i min gymnasieskola kommer läsa den och se vilka jag skriver om. Haha!

Om Feminism och jämställdhet
Vilken är den största anledningen för dig att kalla dig feminist?
Lätt fråga. Jag är feminist på grund av det faktum att kvinnor värderas lägre i nästan alla sammanhang. Egentligen borde alla vara feminister, men det ordet verkar vara så laddat och många missuppfattar det och tror att man hatar män för att man är feminist. Som att man måste välja sida.

Har din inställning i den frågan förändrats sedan du fick barn?
Ja, om det finns en skala så är jag ännu mer feminist nu. Jag tycker nästan att det borde finnas en lag som sa att alla män ska få åtminstone en dotter så att de kan se hur det känns när ens elvaåriga dotter blir tafsad på i skolan.

Vilka ämnen tycker du att skulle finnas med på den feministiska dagordningen, om det fanns någon?
Först en delad föräldraförsäkring.

Sen tycker jag också att alla kommunala förskolor och även skolor måste ha en jämställdhetsplan som verkligen funkar och gör skillnad. De har ju jämställdhetsplaner även idag, men jag vill att de ska jobba mer som den där förskolan på Island där man delat upp flickor och pojkar och tränat dem på olika sätt. Flickorna har t.ex fått hålla på med teknik, grovmotorik, lära sig att våga höja rösten och skilja sig från gruppen. Pojkarna fick hjälpa småbarnen, lära sig närhet och omsorg, gemenskap, likhet och finmotorik. Resultatet har blivit att varje barn får pröva mer än tidigare och att de personliga möjligheterna vidgas.

Så, du tycker att man ska dela upp flickor och pojkar för att belysa att de är lika? Kan inte det bli lite paradoxalt?
Jag tror att det behövs. I alla fall är det så på vår förskola att det är sån tydlig skillnad i hur pojkarna och flickorna leker och klär sig, prinsessor vs. Batman. På Björntomtens förskola i Gävle har man ju lyckats väldigt bra, jag tror att de jobbar en del i könssegregerade grupper men självklart även i blandade grupper.

Har du hört om delegationen för jämställdhet i förskolan där Jenny Östergren bland annat ingår?
Nej, men det låter intressant. Hoppas de kommer fram till något bra.

För att återgå till ”dagordningen” så tycker jag att gubbväldet måste stoppas – så in med fler kvinnor i bolagsstyrelserna.

Menar du att platserna ska kvoteras?
Ja, men det där ordet ”kvoterad” verkar, precis som ”feminism”, ofta missuppfattas. Klart att jag inte menar att det till varje pris ska vara hälften kvinnor och hälften män. Inga kvinnor väl ha ett jobb just bara för att de är kvinnor? Vid lika erfarenheter och meriter tycker jag man kan premiera kvinnor. I dagens läge kanske det inte är praktiskt möjligt att få en exakt jämlik fördelning eftersom kvinnor inte har samma erfarenheter som män, på grund av att vi levt i underläge och haft hem och barn att ta hand om i första hand. Och jag menar också att gubbarna ska bytas ut, det räcker inte med att det kommer in fler kvinnor, kommer en kvinna in ska en gubbe ut.

Att få barn och bli förälder
Hur tycker du att föräldraskapet har förändrat dig?
Jättemycket! Som många andra känner jag mig säkrare på mig själv. Mer självsäker och känner mer meningen med livet på nåt sätt. Nu för tiden har jag inte tid att sitta och älta massa skitsaker och jag känner att jag har blivit en bättre människa av det. För det första har jag inte tid att prata timvis i telefon men sen har jag också märkt att jag mår bättre av att inte älta. Det är synd att många manliga chefer inte inser att man blir bättre arbetskraft när man har blivit förälder – man blir mer fokuserad och ser meningen i allt.

Någon slags mening med ”ekorrhjulet”?
Ja, nu känns jobbet mer meningsfyllt. Man jobbar för att tjäna pengar så man kan göra roliga saker med barnen.

Var det självklart för dig/er att försöka få barn?
Ja, absolut! Jag har aldrig kunnat se mig själv utan barn. Och ärligt talat så förstår jag inte de som väntar för länge och bara ”väntar och ser”. För det första kan de ju inte veta om de får barn och så vips står de där och är 48 och måste inse att de kommer få leva utan barn. Jag var 27 när jag fick barn, och där vi bor är de flesta runt 35 när de får första barnet.

Så känner du dig som en ”ung” mamma? Tror du att det är nån skillnad jämfört att bli mamma sent?
Jag är ingen ung mamma i den bemärkelsen. Jag tycker att man är ”ung förälder” om man är sådär 19 och får barn. Och jag märker egentligen ingen skillnad på hur jag och de som är lite äldre är som föräldrar.

Vilken är den största föräldrafällan idag?
Ja, det är väl den här Curlingbiten, men samtidigt...jag måste fundera...det finns ju flera. T.ex det här med att jobba och ha barn. Om båda måste jobba heltid så är det jävligt svårt att få ihop det. Själv har jag ju verkligen noll tid, har min ettåring hemma och jobbar som vanligt. Det är därför jag får se även promenader mellan dagis och Konsum som fritid.

Jag tycker också att det här med ”duktiga mammor” kan vara en liten fälla, förstår du hur jag menar? Oavsett hur mycket tid man är med barnen så räcker inte det utan man blir en ”dålig mamma”. Förstår du hur jag menar?

Ja, oavsett hur mycket man syltar och saftar liksom?
Ja, precis.

Nånstans kanske det hör ihop med det här att vi inte fått lära oss att vara föräldrar och då blir vi mesiga och tror att vi måste vara kompisar med barnen. För att kompensera att vi känner oss som dåliga mammor.

Vilka är dina starka resp svaga sidor som förälder?
Mina starka sidor är att jag gillar rutiner och ordning och reda. Frågar man vilken barnexpert som helst så tror jag att de säger att rutiner är bra för barnen. Sen tror jag att det är lättare att överleva i kaoset som ofta blir med småbarn om man har någon slags struktur i vardagen, men nattningsrutiner och mattider. Så, jag är väldigt praktisk, och det gör vårt liv lättare att leva. Dåliga sidor...ja, det är väl kanske att jag är oroligt lagd. Ser faror i allt. Men jag är ganska medveten om det och försöker motarbeta det. Mycket av min orolighet har jag fått från min pappa, och han var nog inte alls medveten om hur han var.

Fungerar dina barns pappa som en motvikt till dig då?
Ja, han är bättre på att inte oroa sig, men han är ju inte korkad liksom. Jag har flera kompisar som till exempel låter fönstren i barnens rum stå öppna. ”vaddå, hon brukar ju aldrig gå dit” säger de. Ganska korkat tycker jag, för man kan inte lita på vare sig en tvååring eller femåring i det läget. Det är faktiskt rätt nonchigt att inte barnsäkra sitt hem.

Vilken föräldraroll tycker du att du har?
Det är väl den där hönsiga då, eller kanske snarare medvetna. Jag tänker alltid framåt och försöker styra undan för farliga situationer. Fast man måste ju inse att man inte kan styra över allt. Utan att det var mitt fel så krockade jag och bebisen med en lastbil och voltade på motorvägen. Man undrar ju då om det är för att man är så medveten om farorna?

Hur ska man kunna känna tillit till sina barn om man inte vågar släpa iväg dem så de får lära sig? Svårt dilemma tycker jag.
Kanske det blir lättare när barnen är äldre? Jag brukar tänka framåt och t.ex så får ju femåringar åka flygplan själv med sån där plastskylt där det står vad de heter och att farmor möter dem i Skåne. Sånt kan jag ta fasta på och tänka att ”jamen, då klarar de ju det”. Och när de börjar på sexårsverksamhet så måste man ju släppa iväg dem.

Ja, man vill ju inte bli nån pinsam mamma? hehe
Nää, precis. Det passar man ju sig för!

Hur tror du att dina barn ser på dig som mamma?
Ja, ettåringen fattar väl ingenting. Min fyraåring ser nog mycket att jag jobbar eftersom jag sitter och jobbar hemifrån och när jag inte gör det är det många andra måsten, laga mat, diska och sådär. Så det har jag väl lite dåligt samvete för.

Gillar hon att hjälpa till?
Ja, hon gillar att städa med mig, speciellt plaska med vattnet när vi skurar. Men annars tycker jag det är svårt att låta henne hjälpa till med hushållsbestyren eftersom ettåringen behöver passas också. Och det gör min fyraåring väldigt gärna, kallar lillasyster för sin lilla bebis och så. Och hon kan alla tricks, t.ex när Molly har något i munnen så säger Siri ”spotta nu” och håller handen under hakan på lillasyster – och ut trillar en liten pärla eller vad det är hon pillat i sig.

Tror du att du hade varit annorlunda om du haft två pojkar istället för två flickor?
Ja, absolut! Det hade nog varit annorlunda könsstereotypa lekar och leksaker. Jag har en kompis vars barn är lika gamla som mina, fast hennes minsting är pojke. De har inte köpt några nya leksaker, men ändå lyckades han leta fram bilarna ur den här jättehögen med leksaker från storasyster. Så nu brummar han runt i hela lägenheten med bilarna - hela dagarna! Det kan jag tycka är lite intressant, för hon har ju verkligen inte gjort något för att styra in honom i de banorna. Vad har du för sort på dina barn?

Jag har en av varje och jag känner tycker inte att jag ser några skillnader än. När de på dagis kommenterar min tvårige sons pinnlekar med att ”det är sååå typiskt killar att springa runt med pinnar” så tänker jag ”men det gjorde ju Filippa också när hon var 2...”

Vad skönt att höra att det kan vara olika. Fast rent generellt tycker jag nog att det är mer skillnad mellan olika individer än olika kön. Det kanske är ett bekvämt sätt att sortera på, och man tar fasta på de typiska tjejiga och killiga beteendena.

Finns det någon sk ”barnexpert” eller bok om barn som du gillar mer än någon annan?
Hur menar du?

Ja, kanske nån Anna Wahlgren eller så...?
Just Anna Wahlgren, nej. Jag tycker hon har skrivit mycket sunt, men det känns lite som hon håller på och ballar ur nu. Hon säger att hon aldrig tröttnar på barnen, men det tror jag hon gör. Hon säger ju ofta att hon är trött på oss föräldrar och inte fattar varför vi gör som vi gör.

Ja, hon verkar ju ganska tvärsäker...
Ja, när man har en sån självpåtagen barnexpertroll så tror jag att man måste vara mer ödmjuk och lyhörd.

Det känns som det behövs något nytt. Jag har en del privat kontakt med Katerina Janouch och hon håller på att skriva en ny ”Barnaboken”. Katerina gillar jag mycket, hon har en skön och avslappnad attityd. Inte så mycket hårda regler ”bara för att”. När jag har ångest för att jag går upp och kokar välling på nätterna så känns det skönt att höra ”jamen, när barnen gifter sig har de nog slutat” från Katerina. Då känner jag mig bekräftad och fortsätter koka välling.

Promenaden går mot sitt slut
Vad är du mest stolt över i ditt liv?
Mina barn, utan tvekan. Den här frågan ställs ju rätt ofta och när gubbar får den frågan svarar de nästan uteslutande något de har gjort i karriären eller att de fångat en stor gädda. Haha. Nästan ingen säger sina barn, men det tycker jag alla borde göra. Det är fan helt magiskt att ha barn!

Vem skulle få skriva dina memoarer/din biografi om det var aktuellt?
Det finns en 23-årig tjej på Expressens kultursidor, Natalia Kazmierska och hon är min nya idol tror jag. Gillar henne jättemycket.

Vad är det bästa med att vara Linda Skugge?
Vilken bra fråga. Eftersom du frågar om Linda Skugge och inte Linda så antar jag att du menar mig ”på jobbet” och då måste jag säga att jag är tacksam för att jag får ha ett så roligt jobb.

Vilken fråga skulle du ställa om du var jag och alltså intervjuade Linda Skugge?
Ha! Den frågan har jag aldrig fått förut. Jag vet inte, tycker att vi har pratat om många intressanta frågor, så jag vet inte om det behövs någon mer. Nä, vet du. Nu står jag här utanför Konsum, dags att handla. Hejdå, vi hörs!

Linda-trivia
Linda föddes 1973 och växte upp i Sollentuna, en förort till Stockholm. Hon gick Samhällsvetenskaplig linje och började under sitt sista gymnasieår frilansa på den nu nedlagda ungdomstidningen Ultra Magazine 1991. Hon blev senare redaktör där. 1993 gick hon på Poppius journalistskola och började skriva krönikor i Expressen i april 1993. Hon var med och gjorde om bilagan Nöje till Fredag, 1995. Linda har också jobbat på ZTV med olika program och även haft ett eget skivbolag.

Linda lever med sin man Johan Skugge samt döttrarna Siri (4år) och Molly (1år). Linda tog bort sitt flicknamn Norrman 1999 och heter numera alltså Linda Skugge.

Så vem är hon?
Efter att ha pratat med Linda i nästan en hel timme så är min bild av henne förändrad. Visst ser jag den där förbannade, svartsminkade Linda Skugge i hennes texter. I äldre krönikor ser jag råfeministen som är så duktig på att sätta ord på tonårsångesten. Men den samlade bilden i mitt huvud blir av Linda som en rätt vanlig småbarnsmamma, med nojor, dåliga samveten och framförallt en stor glädje över barnen.

"Det är fan helt magiskt att ha barn" - jag håller med Linda.



Läs mer:
Delegationen för jämställd förskola
Förskolan Björntomten
lindaskugge.seFler böcker av Linda Skugge

Fortsätt diskussionen i vårt forum "Feminism"


Skrivet av: Barnsidan



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet femtiotre med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
jessica wallner (2004-07-08 19:19)
Betyg: 5
Linda är cool :)


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook