Barnsidan - Tobias och Pontus, 845 respektive 690 gram
Meny

Intervju > Tobias och Pontus, 845 respektive 690 gram

Tobias och Pontus, 845 respektive 690 gram

Publicerad: 2005-10-25

I den här intervjun kan vi läsa om Hanna som blev mamma till Tobias och Pontus, 845 respektive 690 gram.

Berätta om graviditeten, hur du mådde, förhoppningarna, omgivningens reaktioner

Graviditeten blev till efter hormonbehandling med tabletterna Pergotime, och det blev tvillingar. Första fyra månaderna (drygt) mådde jag illa nästan hela tiden och var väldigt trött, men väldigt glad och positiv.

Omgivningens reaktioner var blandade, vänner och bekanta blev givetvis glada, men av ngn anledning så är det tydligen så att om man väntar tvillingar så är första reaktionen ”ååå va jobbigt”. Det enda jag hade som svar var att ”visst blir det säkert dubbelt så jobbigt när båda är sjuka, men även dubbelt så kul när de lär sig skratta, krypa, gå, prata osv.”.

Mina föräldrar (blivande mormor och morfar med deras nya respektive) blev glada över att få bli morföräldrar. De blivande farföräldrarna däremot var inte alls lika entusiastiska… dels beroende på saker som låg och gnagde i bakgrunden sedan tidigare. Farfar var väl den som var mest ”positiv” i den bemärkelsen att han inte strödde elakheter omkring sig.

I femte månaden så började illamåendet släppa och jag kunde leva mer normalt. Förutom att jag nu började känna av fosterrörelser så började jag även känna sammandragningar ganska ofta, men de gick över om jag bara stannade upp och tog det lite lugnt.

Fanns det några tecken på att du skulle föda dina barn för tidigt?

Några tecken innan första tillväxtkontrollen fanns inte. Kanske hade sammandragningarna räknats om man hade undersökt dem lite mer?

Det vanliga ultraljudet i v.17 visade inga tecken på att de skulle må dåligt eller vara för små på ngt sätt.

Sen på första tillväxtkontrollen i v.27+4 så upptäcktes det att barnen var alldeles för små, speciellt den ena av de två. (Den ena låg 25% under förväntad vikt och den andra 44% under.)

Jag fick då lämna urinprov och det visade att jag släppte igenom lite äggvita. En cortisonspruta gav de mig och sedan skickades vi till Uppsala för att läggas in där och bevakas.

Fanns det några fysiska orsaker till att förlossningen kom igång för tidigt?

Förlossningen kom inte igång för tidigt. De föddes med kejsarsnitt i v. 28+0 efter att jag hade fått en till cortisonspruta och legat inlagt för observation några dagar (lades in torsdag och födde på söndagen).

Anledningen var att båda två var för små, men den ena tydligt för liten för sin ”ålder”. Att nr.2 var så väldigt mkt mindre berodde på att flödet i navelsträngen inte var bra, och på söndagen den 9:e maj så stod det stilla i flödet och då valde man att utföra snitt och förlösa barnen.

Hur var förlossningen?

Förlossningen gick snabbt. Jag var på den ”vanliga” kontrollen med ultraljud vid lunch och kl. 14.07 och 14.08 är pojkarna födda. När väl beslutet togs att snitta så gick det fort. Narkosläkaren satt redan på min säng på mitt rum när jag kom tillbaka från undersökningen.

Hur kände du dig direkt efter snittet? Hur mådde du? Dröjde det länge innan du fick träffa dina pojkar?

När jag vaknade på uppvaket så kom pojkarnas pappa tillbaka (han hade följt med pojkarna till barnkliniken) och hade med sig två bilder på pojkarna som tagits precis när de plockats ut ur mig. Sedan rullade man mig via neo till kvinnokliniken så att jag skulle få se pojkarna. De var så små så små… och låg där i sina kuvöser. Det blev en kort visit i deras rum innan jag rullades tillbaka till mitt rum på kvinnokliniken.

Jag mådde bra efter snittet, törstig var jag och efter en stund hungrig. Men jag fick inte äta för personalen eftersom jag då kunde bli illamående. Pojkarnas pappa smugglade dock med lite smörgåsar in till rummet när han var och tog sista kvällsfikat, så jag slapp iaf somna hungrig. Jag fick upp och stå på golvet samma dag som jag snittades, för att minska risken för blodpropp, även sprutor mot det fick jag de följande fem dagarna. Samma dag som jag snittades hade jag inte ont alls i snittet, förmodligen pga all smärtstillande jag fick.

Morgonen efter så ville jag kliva upp och duscha själv och en snäll barnmorska erbjöd mig morfin för att jag skulle slippa ha ont när jag rörde mig. Men det fick mig att nästan svimma när jag reste mig upp ut sängen (fick lägga mig igen och sköterskan fick tippa sängen så mina ben och fötter kom upp i luften) och var tvungen att vara bevakad inne i duschen hela tiden. Det gjorde att jag därefter nöjde mig med de smärtstillande tabletter jag fick, alvedon och diklofenak.

Jag minns att jag när jag flyttats till patienthotellet fick gå i långa kulvertar för att komma till barnkliniken. En gång ”råkade” jag nysa, och det gjorde ONT. Småsprang till hissen och var där tvungen att kolla om snittet gått upp…det kändes så nämligen. Efter det tog det LÅÅÅNG tid innan jag släppte fram någon nysning eller hostade.

Vad hände med barnen just efter de kommit ut ur din mage?

De lades i kuvös och inom ett dygn hade båda fått respirator kopplade till sig. Respiratorn kopplades dock bort efter bara ett drygt dygn och de fick därefter CPAP som andningshjälp.

Behövde de extra hjälp i början?

Ja, de behövde massor av hjälp. Tobias som var störst vägde bara 845gram och var 36cm lång när han föddes. Pontus var lite mindre med 690gram och 33 cm.

Vad var det de behövde hjälp med?

Båda matades via sond första månaderna bl.a. Första månaden låg de dessutom i kuvöser med CPAP.

Tobias fick medicin för att komma ihåg att andas, och båda behövde extra syrgas.

Sen skulle de lära sig att amma och dricka på flaska, mot slutet av vår sjukhusvistelse. Hittills hade jag nästintill bott bredvid bröstpumpar och tyckte att det faktiskt kunde bli skönt att de lärde sig att amma. Dock valde jag när vi kom hem att fortsätta pumpa istället och mata dem med flaska med den urpumpade bröstmjölken. Jag ”producerade” t.o.m så mkt mjölk att vi kunde frysa in och ge pojkarna även en tid efter att jag bestämt mig för att sluta pumpa.

På olika ställen i landet har man byggt ut möjligheterna till neonatalvård i hemmet. Hade ni valt att själva vårda era bebisar i hemmet om det varit möjligt?

De två sista veckorna som pojkarna var inskrivna på sjukhuset fick de vara hemma på det som kallades ”tidig hemgång”. Någon speciell vård var det inte hemma, förutom att de båda hade sina sondslangar kvar första veckan hemma. Vi fick åka in till sjukhuset två gånger i veckan ungefär för vägning och kontroll av pojkarna under våra två veckor med ”tidig hemgång”.

Pojkarna låg ju på sjukhuset under sommartid och med semestrarna så hade man inte lika stor möjlighet att låta skötseln ske i hemmet.

Hur bestämde ni/du er för namnen Tobias och Pontus?

Vi gjorde faktiskt så att jag och deras pappa valde ett namn var. Jag valde Tobias, eftersom det var ett namn jag länge haft som önskemål om jag någon gång skulle få en son. Deras andranamn (Nils och Gustav) gjorde vi så att vi letade på båda sidor av släkten för att hitta två namn som fanns på båda sidor.

Hur tänkte och funderade ni den närmsta tiden efter födelsen? Var ni oroliga för eventuella bestående skador eller framtida svårigheter?

Med tanke på all information som vi fick av sjukhuspersonalen, läkare, sköterskor och vårdare så oroade jag mig inte speciellt mycket. Jag vet att de har lite större tendens att behöva glasögon när de blir äldre t.ex. Men det är inget som bekymrar mig.

Det stora var att det var så skönt att få komma hem med pojkarna och vara själva efter nästan tre månader på sjukhuset.

När fick ni åka hem från BB/neonatalen?

Pojkarna är födda den 9 maj 2004 på UAS i Uppsala, och den 14 maj fick de flytta till Gävle Sjukhus – som är/var vårt sjukhus – och den 26 juli 2004 skrevs de ut från neonatalen i Gävle.

Om förlossningen och första tiden var dramatisk och annorlunda än ni föreställt er - när kändes det som att ni var som en "vanlig" bebisfamilj?

Ja, jag skulle nog säga att vi var en vanlig bebisfamilj när vi väl kom hem. Och bland alla andra föräldrar på neo så var vi ju en vanlig bebisfamilj bland dem.

Visst hade jag föreställt mig att vara gravid i alla fall i två och en halv månad till, innan de föddes. Men det blev inte så, och det var bara att acceptera då och sen sköta pojkarna på bästa möjliga sätt på det förutsättningar som fanns.

Har de kommit ikapp fysiskt och på andra plan?

Jag vet inte om mina har kommit ikapp riktigt ännu. De är idag knappa 17 månader (14 i korrigerad ålder) och Tobias går för fullt, men inte Pontus även om jag inte tror att det är så långt borta från första stegen även för honom.

Vad skulle du vilja säga till andra föräldrar som är i den situation ni befann er i? Råd eller tips eller vad man ska tänka på.

Jag tror inte man kan ge några råd eller tips. Det hela är ju så beroende på hur barnen mår. Jag hade förmånen att mina barn mådde hyfsat bra trots att de var så små och föddes så pass tidigt. Men de råd jag kan ge är väl att lyssna på personalen som jobbar på neo, de är guld värda

Har dina erfarenheter påverkat dig i tankarna på föräldraskap eller hur många barn ni vill ha?

Det är klart att det har påverkat mig. Men inte på det sättet att jag inte vill ha fler barn. Jag kan mycket väl tänka mig fler barn, men än så länge är pojkarna ganska små (17mån) och jag ska studera klart innan. Sen får vi se vad som händer.

Jag och pojkarna lever inte längre med deras far, utan vi lever med en ”extra pappa” (dock bor vi inte ihop med ”extra pappan” ännu) i Norrköping, drygt 30 mil ifrån Sandviken. Men de träffar sin pappa varannan helg.

Är det stor skillnad på dina barn? Utseendemässigt, personlighetsmässigt, utvecklingsmässigt? Är de tajta som man föreställer sig (fördomsfullt kanske?) att tvillingar ska vara?

Stor och stor… de är antagligen som vilka syskon som helst. De ser inte lika ut, men så är de ju tvåäggstvillingar vilket vi vet mer säkerhet eftersom Pontus plockades ur mig som en liten ballong med hinnor och allt. Personlighetsmässigt är de inte heller speciellt lika, lite olika humör och tålamod är väl dock det som skiljer dem mest åt.

Visst uppskattar de varandra och leker med varandra väldigt mycket, men jag upplever dem inte så tajta. De kan säras på en liten stund och de kan leka på olika håll. På dagis leker de med olika kompisar (givetvis tillsammans också) och är inte alltid på samma ställe och leker. De säras på på dagis också för att vara i olika aktivitetsgrupper och det funkar hur bra som helst. Jag hoppas det ger dem möjlighet att utveckla egna personligheter och kunskaper i att skapa egna kontakter, istället för att hela tiden ”lita på” att brorsan alltid finns bredvid.

Utvecklingsmässigt har Tobias legat lite före hela tiden. Han vände sig först, ålade först, kröp först och gick först. Fick tänder först osv. Däremot har Tobias varit den som tränat och tränat och tränat för att lära sig vända sig, åla, krypa och gå. Pontus däremot ser mer ut att bara invänta den dagen han vet sig kunna. Han låg helt stilla på rygg och var jättenöjd tills han helt plötsligt en dag vände sig om. Lika med resten av sakerna. Just nu håller han på och lär sig gå. Han ställer sig upp och tar ett steg eller två, men sen är det krypandet som tar över. Men jag antar att det är lika här som med allt annat, han går när han kan.

Man kan ju livligt föreställa sig att det blir mycket jobb med att ha tvillingar som dessutom kanske behöver extra skötsel och vård...? Hur orkar man? Hade du/ni hjälp att tillgå om något blev "för mycket"?

Jag vet inte riktigt om jag kan säga att jag har haft mycket jobb med de här två pojkarna. Båda har sovit hela nätterna från början så jag har alltid fått sova jag med och har aldrig behövt känna mig trött och sliten som mamma. Sen de skrevs ut från sjukhuset har det inte varit mer skötsel med dem än vad jag kan tro att det är med andra nyfödda barn. De har inte varit sjuka speciellt mkt, bara ngn förkylning förutom den magsjuka Pontus drabbades av i våras.

Jag har inte haft några problem med att orka med mina två juveler och min hund (Rottweiler) hittills. Visst hade det säkert funnits hjälp om jag hade behövt, vi hade ju mormor väldigt nära och morfar var inte så långt bort heller.

Idag bor ju jag och pojkarna själva (med en ”extra pappa” som särbo) med vår hund nere i Norrköping. De är hos sin pappa i Sandviken varannan helg. Men än idag sover de hela nätterna och är små änglar (för det mesta iaf ;-)) på dagarna. Allt flyter på som det ska med dagis för deras del och skola för min del, och vi trivs väldigt bra och har väldigt roligt nästan jämt. :-)


När Hanna kontaktade mig och sa att hon ville ställa upp och berätta om sina för tidigt födda tvillingpojkar var jag inställd på en berättelse med mycket blod, svett och tårar. Jag hade föreställt mig nonstop-amningar, oändliga vaknätter, blöjbyten på löpande band, frustration över att inte räcka till toppat med stor oro för barnens liv och hälsa. Hannas historia besannade inga av mina förutfattade meningar, och det känns faktiskt uppfriskande och lite överraskande.

Tack Hanna och fortsatt lycka till med dina fina pojkar!

 

 


Skrivet av: Mia Althoff
Född 1972, bor i villa med man och tre barn; Filippa -00, Felix -02 och Fredrika -07. Jag jobbar med webbutveckling på Mainloop och driver barnsidan.se på fritiden.


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sextiotre med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Annelie (2012-11-03 14:31)
Sitter just nu på övervakning i vecka 26+3 för att den ena tvillingen har lite för dåligt flöde. Jag hoppas de kan stanna ett tag till, stabilt just nu ialla fall. En bra artikel om Tobias & Pontus, kändes bra att läsa den. Tack för det! Annelie