Jenny medverkar ofta i TV, radio och tidningar som psykologexpert och tack vare sitt yrke har hon en unik insyn i frågor som engagerar barn och unga. Hennes böcker har prisats och hyllats ända sedan författardebuten 2006 och innehåller alltid en fin balans av hisnande humor och bråddjupt allvar.
Nu kommer boken "Min storslagna död" som är den andra boken i Skärblackatriologin som handlar om Sigge som flyttat från Stockholm till sin mormors pensionat i Skärblacka. Boken som är den efterlängtade fortsättningen på Augustnominerade "Mitt storslagna liv" släpps i slutet på mars och ljudboksversionen kommer 16 april.
Jenny Jägerfeld (foto: Hugo Thambert)
Tack Jenny för att jag får intervjua dig. Jag läser alltid din frågespalt i SvD och tycker du alltid svarar så bra, oavsett vad frågan eller vem frågeställaren är. Nu har jag också fått stifta bekantskap med dina böcker för barn och unga vuxna och slås av bredden i allt du gör - wow!
Åh, vad glad jag blir att du tycker så! Så fint att höra!
Finns det något ämnesområde eller åldersgrupp du håller extra varmt?
Jag tycker om att skriva för alla åldrar! Det är så mycket intressant som händer under olika delar av livet att det skulle vara svårt att välja en. Det som är härligt med att skriva för yngre är att många upplever saker för första gången. Första gången man blir kär, första gången man går på en fest, första gången man åker själv till en annan stad, första gången man pussar någon eller vad den nu kan vara. Det gör att känslorna blir extra starka.
Jag brinner nog lite extra för frågor som rör HBTQ+ och psykisk hälsa. Jag tänker att det är så viktigt att få läsa berättelser om människor man kan känna igen sig i. Därför är representation extra viktigt och att man är en medveten författare så att man inte råkar återproducera gamla trista normer utan att tänka på det.
Det känns som ett av dina signum är att blanda gapflabb med djupt allvar i dina böcker, berätta lite mer om det och varför det funkar?
Vad bra att du tycker det, för det är min ambition! Jag tänker att dels allvaret och skrattet förstärker varandra. Att det är härligt och förlösande att få skratta om något är tungt. Och att mörkret och det svåra blir uthärdligt då. Men också att mörkret det svåra kan bli tydligare och starkare om det också finns en strimma ljus. Som en mörk, kall, fuktig stenvägg som det ändå växer en liten ljusrosa blomranka på. Stenväggen ser mörkare och kallare ut med blomman som kontrast.
Berätta lite om Sigge och svårigheterna med kompisar. Är det ett vanligt ämne för barn i mellanstadieåldern att oroa sig kring?
Sigge har varit mobbad i sin gamla skola och de minnena sitter djupt. Både i hans tankar och som kroppsminnen. Om han får en knuff tänker han att det är med flit fastän det kanske bara var någon som råkade snubbla. Sigge kan känna att han inte riktigt vet vad han ska göra och säga och därför överanalysera varje situation och liksom tänka, ”gud vad korkat sagt”, eller ”nu måste jag snart säga något, annars blir det pinsamt!”
Frågor om vänskap, kompisar och ensamhet är de absolut vanligaste som jag får in till min frågespalt i SvD Junior och har varit det även när jag svarat på frågor på t ex BUP.nu eller Svt eller andra ställen. När man börjar bli lite mer självständig och hänga med folk utanför familjen fyller ju förstås kompisar en oerhört viktigt roll. Och har man ingen att vara med blir det ju väldigt svårt.
Min storslagna död är ju uppföljaren till Mitt storslagna liv som fick ett varmt mottagande och även nominerades till Augustpriset. Har det hela tiden varit en tanke att göra en serie om Sigge och Skärblacka?
Inte hela tiden! Men efter att jag nästan hade skrivit klart hela första så sa min skrivarkompis Carl (som jag ofta jobbar med) att jag borde göra en serie! Han var så övertygande att jag gick med på det, haha! Nej, men jag tyckte även själv att det var en rolig idé. Det passar bra med en bok på sommaren, en på hösten/vintern och en på våren. Då följer man Sigge ett helt år. Eftersom jag själv är uppvuxen i Skärblacka har jag ett försprång med miljön och jag hade etablerat många karaktärer som jag tycker mycket om i första boken vilket gjorde det lätt att återvända.
Jag såg på Storytel att ljudversionen av dina böcker är inlästa av dig själv. Personligen tycker jag författarinlästa böcker ger en intimare kontakt till berättelsen på nåt sätt. På gott och ont - men oftast på gott. Hur kommer det sig att du valt att läsa in böckerna själv?
Roligt att du frågar! Det är något av en slump. Men när Här ligger jag och blöder skulle komma som ljudbok så hade ljudboksförlaget en tävling om vem som skulle läsa in. Folk fick provläsa och så kunde man lyssna på dessa och rösta. Jag tyckte inte att någon fångade de uttryck som jag ville att uppläsaren skulle ha och bestämde mig för att själv anmäla mig. Och då vann jag! Så jag fick läsa in den boken. Sedan har mina förlag tyckt att jag läst in så pass bra att jag fått fortsätta göra det. Skådisar är ju i regel bättre inläsare, men det finns som du säger en fördel med författarinläsning. Närheten, att man vet hur saker ska betonas och läsas. Så att någon inte gör en supertöntig röst på en karaktär som man själv tycker ska låta cool, eller vad det nu kan vara!
Jag såg också nånstans att du tycker läsning är viktigt för att kunna utveckla sin empati och hantera svåra känslor och psykisk ohälsa. Eftersom jag själv alltid läst mycket så är jag helt med på det, men har själv har jag aldrig kunna sätta ord på det där. Har du lust att utveckla lite eller ge nåt exempel?
När man läser så blir man ju tvungen att leva sig in i en annan persons känslor och tankar. Då börjar man reflektera. Man kanske känner igen sig och plötsligt får ord på vad man själv har tänkt. Eller så tänker man istället: ”Jaha, är det så det kan kännas? Så känner inte jag.” Men man kan då plötsligt förstå motiven eller skälet till att någon annan kan tänka/känna på ett sätt som man själv inte gör.
Läsningen kan även göra att man får syn på saker hos sig själv och sin omgivning, att man får distans till saker, att man får fundera över olika lösningar på problem, utveckla sin moral (är det rätt el fel att karaktären Nisse Gunnarsson gör si eller så), man kan även få hjälp att bearbeta sina känslor, för att någon plötsligt skriver om sorg på ett sätt som slår an något i en själv. Elller så kan skönlitteraturen få en att våga. En sak jag läste i boken Giovannis rum om att våga, och ta steget ut, fick mig till exempel att våga ta beslutet att skaffa ett barn till fastän jag var livrädd för förlossningen pga första var svår.
Jag tycker skönlitteratur är helt magisk på det här sättet.
Sasha har en plan: Hon SKA bli en riktig comedy queen! Om hon bara lyckas få folk att skratta kanske det andra försvinner. Det som ligger bakom ögonen och bränner och hotar att trilla ner för kinderna i form av - jo faktiskt - livsfarlig gråt.
Läs mer och köpMåns bor egentligen i Stockholm, där är allt ganska trist och jobbigt. Men nu är han i en ny stad över sommaren. Sommaren i Malmö verkar bli den bästa i Måns elvaåriga liv. Men vad händer när ens nyvunna vän inte tycker att man varit ärlig med allt?
Läs mer och köpI den populära spalten Fråga Jenny i SvD Junior är ingen fråga för konstig eller svår. Psykologen Jenny Jägerfeld har under flera år svarat på barns frågor och funderingar om allt mellan himmel och jord.
Läs mer och köpEn bladvändare med gapskrattshumor och blodigt allvar, som tilldelades Augustpriset 2010. Ålder: 15+
Läs mer och köpLiksom i "Här ligger jag och blöder", som belönades med Augustpriset 2010, står en smart, verbal och inte helt socialt anpassad ung kvinna i händelsernas centrum. En roman för unga vuxna, full av svart humor, action och överraskande vändningar.
Läs mer och köpSigge och hans mamma och syskon har flyttat från Stockholm till Skärblacka, hem till mormor och hennes pensionat. Sigge tycker att det är toppen. Nu kan han reboota sig själv och bli en ny människa.
Läs mer och köp