Barnsidan - Pappaforskaren Roger Klinth
Meny

Intervju > Pappaforskaren Roger Klinth

Pappaforskaren Roger Klinth

Publicerad: 2004-08-27
I den här intervjun får du träffa den första manliga profilen jag intervjuat.

I den här intervjun får du träffa den första manliga profilen jag intervjuat. Roger Klinth, historiker och pedagog vid Linköpings Universitet skrev sin avhandling om pappor och pappaledighet. Roger är nyss 40 fyllda och "gift sen länge". Han har tre barn som är 13, 11 och 7 år, alla är pojkar. Med forskningen kom inte bara en insikt om hur samhällssynen på faderskap och föräldraledighet förändrats under åren utan också en personlig insikt om sin egen papparoll.

Vad är din bakgrund och hur blev du ”pappaforskare”?
Jag började min forskarutbildning på TEMA Barn (Linköpings universitet, reds. anm) och just då grubblade jag inte så mycket över varken genusfrågor eller pappaledighet. Men varefter utbildningen fortgick och vi diskuterade genus, barndomen och läste en del forskning om faderskap och manlighet så väcktes ett yrvaket intresse. Då i slutet på 90-talet fanns det inte så mycket forskning om pappor och pappaledighet, så när jag skulle börja arbeta med min avhandling kändes faderskap och pappaledighet intressant.

Jag är historiker också och jag ville försöka hitta historiska kopplingar till hur vi ser och har sett på faderskapsrollen. Från början ville jag börja på 40-talet, men det visade sig snart att det inte fanns någon politisk diskussion om faderskapet då. Alls. Vilket i sig är intressant historiskt...

Barn och familj var en kvinnofråga. Men det var inte förrän på slutet på 60-talet som faderskap diskuterades politiskt i det som kallades jämställdhetsdebatten som bland annat fördes av Eva Moberg och andra unga liberaler. De menade att det är odemokratiskt att kategoriskt och predestinerat tilldela människor olika roller på grund av deras kön. Istället ville man att var och en skulle få utveckla det man var bäst på eller hade intresse för, utan att ha några förutbestämda mallar som sa vad en människa kunde och fick vara bra på. Och det politiska etablissemanget tog åt sig och flera system och idéer gjordes om efter ett mer könsneutralt tankesätt. Till exempel heter det inte längre moderskapspeng. Och 1973 kom beslut om pappaledigheten, 1974 infördes den.

Vad tyckte pappor då?
De var nog lyckligt ovetande. Det var ett stort glapp mellan den politiska ambitionen och vad folket ansåg. Pappadagar togs ut i liten utsträckning, bara någon promille av föräldraledigheten togs ut av pappor. Och stort glapp är det ju fortfarande...

Berätta om ditt arbete och dina böcker
Mitt dagliga arbete är som universitetslärare, men jag skriver också en del artiklar. Men mest som bisyssla och oftast kopplat till min avhandling "Göra pappa med barn". Till exempel har jag nyligen skrivit en artikel om kvotering som HTF ska publicera, men jag har också skrivit mer provokativt om män som feminister och så. Men nån mer bok än "Göra pappa med barn" har jag inte skrivit.

Men då pratar vi om den. Vem tycker du ska läsa den?
Politiker, såna som sysslar med de här frågorna på myndigheter. Journalister. Och varför ska man läsa den? Ja, för att få en djupare förståelse för de politiska strukturer som lett fram till det vi har idag. Så man kan säga att boken både är en historisk sammanfattning och ett politiskt inlägg. Samtidigt är det en akademisk avhandling som i grund och botten är ett gesällprov för att visa den övriga akademiska världen att man kan sitt hantverk. Men jag försökte göra den lättillgänglig och det fick jag också eloge för.

Till de utanför den akademiska världen brukar jag rekommendera att läsa de tre-fyra första sidorna där jag förklarar varför jag skrivit boken och sen hoppa över de nästkommande femtio sidorna som beskriver hur och varför vissa metoder använts. Det är efter de femtio sidorna som det intressanta kommer, historisk genomgång, slutsater med mer. Läser man boken så är den nog inte svårare än någon annan bok.

Så hur ser din drömmodell av föräldraförsäkringen ut?
För det första är det viktigt med en lång ledighet och i Sverige är den relativt lång. Men den ska vara knuten till individen och uttaget av dagar ska vara lika. Kanske måste man fundera på om en komplicerad förlossning och amning ska ge plustid till mamman, så att det inte känns orättvist. Systemet måste spegla att det faktiskt är ett individuellt ansvar att bli förälder, det ska inte gå att förhandla bort föräldraansvaret. Och det är viktigt för mäns kontakt med sina barn, för kvinnors förutsättningar på arbetsmarknaden men framförallt för barnen som får tillgång till båda sina föräldrar. Och kanske ska man byta namn så att det heter "ersättning för..." nånting istället för föräldraledighet...

Behöver vi en lagändring eller kan det finnas mindre och enklare medel?
Ja, jag tror det. Vi har hållt på och opinionsbildat och jobbat med olika lösningar i 30 år nu. Och det går så långsamt! Sker ökningen av uttaget av pappadagar i samma takt som nu så dröjer det 30-40-50 år till innan det blir mer jämt. Man kanske kan tycka att 30 år inte är så mycket när det handlar om att ändra tusenåriga traditioner och tankesätt, och att det historiskt sett är revolution det som sker nu. Men det är så mycket som står på spel!

Samtidigt får det ju inte drabba familjer för hårt, men jag tycker att det är viktigt att ha en politisk plan för hur uppdelningen av föräldraledigheten ska bli mer jämt fördelad. Som jag skrev på DN Debatt tillsammans med JämO Claes Borgström och HTFs Holger Eriksson så kanske ett första steg kan vara en tredjedelsmodell där en pott går till mamman, en till pappan och den sista tredjedelen får de fördela som de vill. Det skulle ge en tydlig signal.

Det finns många som hävdar att en lagändring inskränker på de enskilda familjernas valfrihet. Vad har du för kommentar till det?
Ja, det kan väl mycket väl vara så det upplevs och det är ett opinionsproblem. Man behöver styra opinionen mer aktivt som man till exempel gjorde i barnagafrågan. Det finns väl ingen idag som skulle vilja gå tillbaka till det tankesätt som föregick den lagändringen?

Är du säker på att samhället i stort blir mer jämställt bara för att uttaget av föräldrapenningsdagar blir mer jämt fördelat?
Ja, det tror jag. Framförallt kommer kvinnor få större chanser på arbetsmarknaden. Men jag tror inte att det kommer leda till mer jämställda familjer, arbetsplatser eller större samhällsstrukturer med automatik. Men det är en förutsättning - ett rimligt nästa steg för att öka den totala jämställdheten. Men i enskilda fall kommer det ju alltid finnas undantag.

I debattartiklar och så verkar det ju som att en lagändring är den enda och rätta vägen som kommer leda till guld och gröna skogar..
Det är nog den enda och rätta vägen, men att utlova guld och gröna skogar är fel. Det kan man ju inte veta, och vägen är kantad av en del svårigheter och risker. Det skulle det faktiskt kunna bli en ny kvinnofälla.

Hur menar du då?
Jo, om pappan inte tar ut sina dagar så kommer mamman tvingas till det. Om inte för egen skull så för barnens skull. Så stark tror jag att traditionen är. Det kommer tillbaka till det här att föräldraansvaret inte är lika för män och kvinnor, män slipper lättare undan.

Är föräldrapenningsuttaget den enda måttstocken för den tid och det engagemang svenska pappor har med sina barn?
Nej, men det är en viktig måttstock. Det finns massor av andra arenor där papporna är med sina barn, i simhallen, på fotbollsplanen eller i verkstan. Men det sker aldrig på bekostnad av jobbet. Barn hör till fritiden, och är inte en anledning att avstå från jobbet. Det hör ihop med att den manliga identiteten är så starkt sammankopplad med arbetsliv, makt och försörjningsplikten.

Tror du att folk (både män och kvinnor) gömmer sig bakom argumentet att pappan tjänar mer och det ekonomiska bortfallet för stort?
Ja, men inte som medvetet hyckleri, utan för att man bara förutsätter att det är så. Man utgår från en schablonbild och räknar kanske inte ens igenom. Att skylla på ekonomin är ett legitimt skäl, det är inte moraliskt stigmatiserande att skylla på att man inte har råd såsom det skulle vara att säga att man inte har lust. Det är konstigt, för inte kan väl en familjs hela ekonomi stå och falla med de relativt små summor det ändå handlar om? Det är många familjer som drar ner sina levnadskostnader för att mamman ska kunna dra ut på ledigheten och vara mer med sina barn. De kanske bara tar två-tre dagar ersättning i veckan och det borde ju innebära ett större ekonomiskt bortfall än att pappan är hemma en eller två månader?

Vad har du själv för erfarenhet av papparollen, i din egen pappa och i dig själv?
Min egen pappa var nog en väldigt tidstypisk far. Han var familjeförsörjaren medan mamma var hemma med oss barn tills vi var lagom stora att klara oss själva. Själv var jag nog också en ganska typisk pappa med mina två första barn. Visst var jag pappaledig, men inte i någon större utsträckning. Den stora medvetenheten kom som sagt med mina forskningsstudier. Jag kunde se mig själv med andra ögon, se ordningen och förstod på ett annat sätt varför som vi hamnat i de djupa hjulspår som traditionen bjuder. Så när vårt tredje barn föddes -97 hade jag en helt annan inställning och var ledig 6 månader.

De här hjulspåren... Tror du att vi är extra känsliga eller mottagliga för att trilla ner i dem just när vi får barn och bildar familj?
Oh ja. Man är väldigt exponerad när man får ett litet ömtåligt barn att ta hand om och skydda. Man vet inte hur man gör och det man skapat är så värdefullt. Barnets bästa är det viktigaste och nyblivna föräldrar chansar inte då utan söker sig till trygga, invanda roller. Föräldratidningarna som vi läser visar och förstärker dessa roller, hur vi ska vara och vad vi ska göra med våra barn. Det finns en undersökning där man intervjuade blivande föräldrar innan barnet föddes, många hade ambitioner om att dela föräldraledigheten. Efter barnet kommit och föräldraledigheten började gå mot sitt slut såg de flesta att deras ursprungliga mål inte alls uppfyllts och de var ganska förvånade över hur lite de reflekterat över det själva.

Är det svårare att vara pappa idag än att vara mamma?
Nej det tror jag inte. Det är väldigt mycket lättare att vara en "god far" än en "god mor". Kvinnans roll och värde definieras i moderskapet så att vara mamma och samtidigt göra karriär ger minuspoäng. Pappan får plus i kanten bara han tar föräldraledigt nån månad, eller kan byta blöja...

Saknas det förebilder för dagens "nya" pappor?
Både och. Detta med pappaledighet finns ju med på den politiska dagordningen, det diskuteras och jag tror att det är lätt att gå in i faderskapet. Samtidigt är det få män som tar ut längre föräldraledighet och eftersom arbetsplatsen är den arena där männen och manligheten definieras så är det förstås synd att det inte finns fler förebilder inom näringslivet eller på arbetsplatser.

Kallar du dig själv feminist?
Ja, jag brukar faktiskt göra det lite provokativt. Många gånger måste försvara det inför andra feminister. En del feminister menar att man måste ha levt i den underordnade ställning som det innebär att vara kvinna för att kunna kalla sig feminist. Jag tror att ett jämställt samhälle är ett bättre samhälle, och att den könsordning vi lever i påverkar oss. För mig är det grundläggande i feminismen att man ser att det finns en könsordning i samhället. Hur man väljer att förhålla sig till det avgör inte om man är feminist eller ej. Jag tycker att de som menar att män inte kan vara feminister faller på eget grepp. Då blir vi dömda till evig könskamp. Det är superviktigt att få med männen också, och jobba tillsammans. Feminister måste öppna dörren för män. Men det är klart att jag förstår kvinnojourer och andra organisationer som jobbar med utsatta, misshandlade, förtryckta kvinnor. För dem är det nog svårt att se hur ett samarbete med männen ska ge något, de ser ju bara förövare i männen.

Tror du att Sverige kommer få något feministparti?
Jag skulle definitivt välkomna det. Det skulle vara positivt för det politiska samtalet. Jämställdhetskampen har inte riktigt fått plats, varken i de politiska blocken eller mellan dem. Blocken har å ena sidan kämpat för valfrihet och individualism och klasskamp och jämlikhet å den andra. Ett feministparti behöver ju inte ha något av dessa som utgångspunkt alls, och det skulle kunna bli intressant. Socialisterna har alltid hävdat att jämställdhet är något vi uppnår när klassklyftorna är borta och vi lever i ett jämlikt samhälle, men det tror inte jag stämmer. Det är så mycket mer än klasstillhörighet som avgör könsordningen.

En fråga som jag frågat flera andra. Vad, i ditt liv, är du mest stolt över?
Jaa, vilken fråga... men det är mina barn. Så säger väl alla? Men sist och slutligt är det barnen jag känner störst glädje och stolthet över. Se dem spela fotboll, höra dem spela trummor och ja...

Vilken fråga skulle du ställa till dig själv? Vilken tycker du att jag missat?
Vet inte. Men en intressant frågeställning som jag själv grubblat över på sistone är varför det är sånt konsensus, bland män och kvinnor, att behålla den könsordning som råder? Varför jobbar både män och kvinnor för att kvinnor ska ha kvar den underordnade rollen? Nu vet jag inte om jag ställt en fråga som jag kan besvara men detta är ett svårt dilemma för feminismen. Men svaret blir i alla fall att vi alla lever i och blir påverkade och formade av det genussystem vi lever i här och nu.

 


 

Det är alltid svårt att avrunda och summera en intervju, denna är inget undantag. Vad har sagts och vad tyckte jag om det? Vad är min egen tolkning? Jag kände flera gånger under intervjun att jag ville säga "jaa, är det ju" och "mhm, precis", samtidigt som jag gärna suckar lite över att förändringarnas vind inte blåser tillräckligt hårt eller fort.

Många pappor väljer fortfarande att ta ut en mindre del av föräldraförsäkringen än mammorna. Det är kanske lite av en revolution att hoppas och tro att vi kan ändra tusenåriga mönster under mindre än ett halvt sekel? Men den dagen fler pappor känner att det är värt något att avstå från jobb och försörjningsplikt för att få tillbringa tid med sina barn, den dagen har något revolutionerande hänt både för våra barn och för den könsordning vi lever i.

Läs mer om och köp "Göra Pappa med barn"

Diskutera i vårt forum "Föräldraledigheten"


Skrivet av: Mia Althoff
Född 1972, bor i villa med man och tre barn; Filippa -00, Felix -02 och Fredrika -07. Jag jobbar med webbutveckling på Mainloop och driver barnsidan.se på fritiden.


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sexton med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Anneli Kronholm (2004-08-27 16:01)
Betyg: 5
Intressant, tänkvärt och bra formulerat. Försökte lägga en del citat på minnet som tex "Barn hör till fritiden, och är inte en anledning att avstå från jobbet."