Mamma till en ängel
Publicerad: 2004-08-18
Loke föddes, levde och dog - allt på 3 dygn. "En ängel kom, log och vände om." som det brukar stå i dödsrunorna. Nu ska vi få höra hur livet kan bli efter att man varit med om det värsta tänkbara.
Loke föddes, levde och dog - allt på 3 dygn. "En ängel kom, log och vände om." som det brukar stå i dödsrunorna. Nu ska vi få höra hur livet kan bli efter att man varit med om det värsta tänkbara.
Berätta lite mer om avskedet och begravningen. Känner ni att allt blev som ni ville?Det kändes ju jättehemskt och komma in i kapellet där han låg i sin lilla balja på hjul. Han hade då obducerats så han hade ett långt ihopsytt sår över magen och bröstet samt ett i bakhuvudet. Han kändes slapp jämfört med sist vi höll i honom (då var han frusen och nu var han helt upptinad), jag har för mig att de sa nåt om att de använder nån sorts vätska som gör att de blir slappare i kroppen så det blir lättare med obduceringen. När vi lyfte på honom låg det blod och vätska på kudden från såret i bakhuvudet som runnit ut.. .Det var så otäckt och inget jag egentligen ville se. Sköterskan och kuratorn som var med oss där satte en tejpbit så det inte skulle rinna ut nåt på mössan som vi ville han skulle ha på sig i kistan. Det kändes bättre.
Vi fick klä på honom, sätta på han halsbandet jag köpt till honom. Jag och Tova har likadana halsband, en liten nalle som håller i ett hjärta... Jag graverade in hans namn i mitt halsband. Vi fick hålla honom och bära honom, ta kort, sen lade vi honom i kistan precis så som vi ville han skulle ligga. Vi lade kramdjur som han fått av släkt samt nån Tova haft som liten m.m Vi lade ner några av Tovas leksaker och så en filt jag köpte under graviditeten som jag lade på honom så han inte skulle "frysa". En ros jag köpt på vägen dit lade jag ovanpå.
Sen ville jag han skulle ha sin napp som jag köpt nån dag innan han föddes. Jag lade den i hans hand så han alltid kunde ha den tillgänglig. Vi fick en stund för oss själv med honom. Sköterskan och kuratorn gick ut ur rummet. Vi lade locket på kistan och skruvade i skruvarna. Tårarna vällde fram i ögonen, det gjorde så ont i hela mig och sätta på locket. Det var liksom det sista vi fick se av honom i verkligheten. Det var en så enormt smärtsam upplevelse som är svår och beskriva med ord. Jag ville bara dö kändes det som, ville inte vara med längre, jag ville följa med Loke till andra sidan, ville vara hos honom. Jag ville inte alls lämna honom där ensam i en kista där i kapellet...
Kuratorn hade sagt innan att själva kistläggningen är det värsta av allt - klarar man det så klarar man det mesta. Vi stod sen i en liten ring runt kistan och tittade ner på den med Loke i. Kuratorn lade sin arm på min axel och sa "ja han var så fin er lille Loke och det känns så orättvist" Då grät jag som aldrig förr...
Begravningsdagen en vecka senare kom vi en timme innan de andra efter kuratorns råd... så vi skulle hinna vänja sig vid den lilla kistan där framme innan alla andra kom. Det gick rysningar i hela kroppen på mig när jag såg den lilla söta vita kistan framme vid altaret på ett bord. Fullt av blommor runtomkring, det gick liksom inte att hålla tårarna tillbaka hur man än försökte. Allt kändes så fruktansvärt fel.
Vi fick sen sitta längst fram med Tova och våra föräldrar. Det kändes bra att alla satt bakom mig så de slapp se mig när jag grät där framme. Tova sprang runt och lekte i mittgången, hon kunde ju inte vara stilla. Det lättade ju upp stämmningen lite och jag kunde till och med skratta fast det bar emot att skratta på en dag som denna. Jag fick skuldkänslor. Hur kunde jag sitta och le och skratta åt min dotter när min son låg död där framme i den vita kistan...?
Min sambos systers man och dotter sjöng och spelade piano och gitarr. De sjöng barnvisor som vi valt, bland annat sjöng de "Tryggare kan ingen vara", "Sov du lilla videung" och Carolas underbara vaggvisa (Brahms vaggvisa). Sen stod prästen och pratade om Loke och hans död, alla satt och snyftade i kyrkan och jag är glad att jag slapp se alla andras tårar för själv satt jag och kämpade med och inte gråta. Ville liksom inte bryta ihop där i kyrkan. Jag gillar inte gråta inför andra människor men vid en sån här händelse så går det knappt och hindra tårarna... det är jättesvårt.
Vi ville inte bära kistan själva till graven efteråt, det kändes för hemskt. Jag hade aldrig orkat det. Begravningsentreprenören och kyrkvaktmästaren gjorde det åt oss. Prästen sa några ord vid graven och sen fick vi gå fram och lägga ner lite blommor.
Efteråt åkte vi för och ha en minnestund samt äta middag på ett pensionat. När vi sen kom tillbaka till graven hade de grävt igen den och lagt på gräset så det knappt syntes att han nyss blivit begraven...
Det jag kan ångra i efterhand efter att ha hört andra berätta hur de gjort, det är att jag ville tagit hem honom och ha honom hemma en kväll och sen åkt tillbaka med han. Men det gick inte pga att vi valde att obducera honom. Sen ville jag även köra honom till kyrkan i vår egen bil, sitta med honom i knäet i baksätet eller sätta han fint i bagaget... Men det ville inte Nichlas och hans föräldrar - Loke skulle få en värdig färd från sjukhuset med en fin begravningsbil. Jag hade ingen talan där kändes det som.
Lokes grav är verkligen fin och det är rörande att se hur ni firar hans födelsedagar och gör fint med blommor och andra prydnader. Hur orkar man ens tänka på hur man vill ha det på sitt barns grav?Ja, man vill ju göra fint för honom... pyssla om honom precis som man skulle gjort om han levt... visa honom att vi fortfarande bryr oss om honom och tänker på honom trots att han inte finns här ibland oss... visa att vi inte glömmer. Utan alltid tänker på honom.
Vill att andra ska se vår kärlek och saknad till vår son... att de som går förbi ska stanna upp och tänka lite på honom, sörja honom - trots att de inte känner honom. Vill att det ska vara den finaste platsen på hela kyrkogården... nåt att vila sina ögon på.
Man har ju inget annat val liksom... man
måste ju pyssla om och göra fint vid graven. Såklart hade jag ju hellre velat ha honom hemma och pysslat om honom och inte hans grav. Men det valet har vi ju inte... man gör bara det man måste. Det finns inget annat sätt.
Fick ni något besked om varför Loke dog? Finns det risk att det är något<ärftligt, eller var det bara den hemska slumpen?Läkarna trodde ju när han levde att han hade omogna lungor bara trots att han var fullgången...ovanligt men det händer sa de.
Men obduktionen visade nåt allvarligare, hans lungor var missbildade på nåt sätt. Luftblåsorna fylldes inte med luft som de skulle och han hade för högt tryck i lungcirkulationen (pulmonell hypertension). Han hade mycket slem i lungorna och luftrören, vilket förmodligen försvårade andningen för honom. De ville inte suga honom heller för mycket och störa honom. Han balanserade ju hela tiden mellan liv och död och minsta rubbning kunde göra att det tippade över och göra att han dog... vilket han gjorde ändå tillslut.
Det är inget ärftligt utan det var bara ren otur att det drabbade just honom/oss. Det kändes ändå bra att höra, då är ju chansen att det händer oss igen rätt liten. Men man är ju ändå orolig... för helt skonad är man ju inte bara för att man redan mist ett barn.
När under all denna tid tycker du att det varit mörkast och jobbigast?Det var jobbigast direkt efteråt, att komma hem till lägenheten utan bebis. Alla sakerna och kläderna som fanns kvar och påminnde mig om att det skulle varit en bebis där. Brösten som spände och läckte med hans mjölk. Hela sommaren kände jag mig jättenere., kunde inte njuta alls av sommaren, inte glädjas åt nåt. Minns att vid midsommar så var jag i blomsteraffären och skulle köpa midsommarkransar till Tova och till Loke för att lägga på hans grav. Jag mötte en mamma från föräldrargruppen då jag väntade Tova, vi brukade mötas ibland då vi bodde rätt nära. Hon vände sig om och jag såg bara en enorm mage. Jag mådde dåligt. Jag låtsades som att jag inte såg henne och tittade bort... orkade inte se magen. Hela den midsommardagen sen mådde jag bara dåligt - tänkte på henne och henns bebis i magen, hur lyckliga de var över ett syskon till sin son. Och hur olyckliga vi var över vårt barn som inte fick leva.
Många gånger när jag körde till graven satt jag i bilen och grät och bad till gud. Jag är inte ett dugg troende men ändå bad jag. Jag tänkte att
om han finns så kanske han hör mig, hur jag sörjer och saknar. Kanske han
en gång iallafall kunde göra ett mirakel - ett under och ge någon sitt barn tillbaka? Någon som verkligen bad om det...? Men inget mirakel hände - allt var som vanligt.
Jag har aldrig trott på en gud eller högre makt, och efter Lokes död så tror jag än mindre på det. Jag tror verkligen inte på nånting alls - isåfall skulle gud hört mina böner och gett mig mitt barn tillbaka. Han måste ju sett hur jag led...?
Har det kommit någon vändning?Det var först när hösten kom samma år han dog som det kändes lite lättare... jag började acceptera mer och mer att han faktiskt var död och inte skulle komma tillbaka.
Ju längre tiden gått ju lättare har det känts... sorgen blir avlägsen på nåt sätt... det finns bara saknaden och minnena kvar nu. Ibland kommer en och annan tår, t.ex när jag berättar om det som jag gjort här - då kommer allt upp till ytan igen.
Om det går, kan du jämföra sorgen och saknaden nu med hur det kändes precis efter att han dog? Vad är den mest påtagliga skillnaden?
Då kände jag ju sorgen och döden på lite närmre håll på nått sätt... det hade precis hänt. Jag bad och önskade honom tillbaka...önskade mig själv död..eller att jag skulle byta plats med honom. Jag grät varje dag och mådde dåligt. En gång låtsades jag att en av Tovas bebisdockor var Loke...satt och gungade och vyssjade "honom". Ville känna hur det skulle varit om han fått leva. Jag kände mig nästan lite sjuk som satt med en docka i famnen och låtsades...men man blir nog rätt sjuk i huvudet ett tag efteråt när man är med om nåt så här traumatiskt.
Nu 2 år efteråt...gråter jag knappt längre. Känns som att jag knappt har några tårar kvar och gråta för honom. Man vänjer sig på nåt sätt vid tanken att han är död och inte finns mer. Det känns inte lika chockartat längre som det gjorde i början...Det känns mer som vardag att gå till hans grav emellanåt och vattna blommorna, plantera nåt, prata med honom eller liknande. Det hör liksom till vardagen på nåt sätt...det är nåt man får lära sig att vänja sig vid...för det kommer alltid och vara så.
Jag har accepterat att jag inte kan skrika och be honom tillbaka. Det gör ingen nytta... för inget kommer att hända. Det finns inga såna mirakel.
Sorgen brukar ju beskrivas enligt tre faser 1. inledningsskede med chock och förnekelse, 2. ett skede med ångest, depression, svårt att planera framåt och slutligen 3. Nyorienteringsfas där man försöker finna sin nya "roll". Tycker du att den schabloniserade bilden av sorg stämmer överens med din/er sorgeprocess?
Chockad var jag definitivt... men jag förnekade aldrig... jag visste hela tiden vad som hänt och att det hade hänt... Ångest har jag faktiskt aldrig haft tror jag... vet inte riktigt hur det känns? Kanske har haft utan och veta om det isåfall. Men deprimerad var jag helt klart. Jag var verkligen nere på botten länge efteråt. Jag vågade knappt ha roligt eller skratta, jag kände skuld om jag blev glad över något. Hur kunde jag sitta här och skratta liksom när min son ligger död och begraven...? Då skrattar man inte. Då mådde jag dåligt över det.
Men planera framåt det ville jag. Vi ville ha ett nytt barn så fort som möjligt, mycket för och döva sorgen tror jag... Men framförallt för att vi ville ha ett barn till, och vi ville inte vänta för länge med det. Vi ville känna lyckan och glädjen igen. Det tog lite längre tid än de andra två och jag började nästan bli desperat till slut - trodde aldrig jag skulle bli gravid igen. Mådde dåligt för det...men så tillslut äntligen blev jag gravid - 5 månader efter hans död testade jag positivt...jag var överlycklig!
Och jag kan säga att i vårt fall hjälpte det och skaffa ett syskon snabbt efteråt. Jag tror jag mått ännu sämre om vi inte gjort det så snabbt. Det läkte mina sår lite, att kunna glädjas åt nåt nytt.
Vilket tycker du har varit det största stödet under de här 2 åren?Jag gick ju hos kurator några gånger efteråt och hon hjälpte mig igenom den svåraste biten efter hans död. Mina föräldrar och sambons föräldrar har varit ett enormt stöd. De sörjde ju de med, men trots det så orkade de stötta oss samtidigt.
Jag har även fått enormt stöd av andra drabbade på internet....jag surfade runt på massor av sidor och stötte på mammor som varit med om samma sak. På ett forum finns även ett snack för drabbade så där var ju många som man kunde dela sina tankar och sorg med. Det hjälpte även och skriva om allting på en minnessida tillägnad vår son... så folk runt om i världen kunde läsa om det som hänt oss.
Finns det något "råd" eller så som du skulle vilja förmedla till andra som mist sina barn?Om det nyligen hänt - ta kort. Ta massor med kort ur olika vinklar - på barnets händer, fötter, öron, ja minsta lilla hårstrå. För det kommer aldrig tillbaka. Aldrig mer. Man kommer bara ha bilderna kvar att titta på. Kanske vill man en dag tänka tillbaka och minnas barnets små knubbiga söta händer eller den lilla virvlen i det tjocka svarta långa håret....då kan man gå tillbaka och titta på bilderna. Klipp av en bit hår, ta fot- och handavtryck... Allt som man vill ha kvar som minne i framtiden...
I kistan kan man lägga nästan vad som helst man vill att barnet ska ha med sig. Jag har hört de som stoppat ner en nappflaska med urpumpad bröstmjölk till barnets färd. Släktingar och vänner kan skriva brev, hälsningar eller skicka med en liten sak som ni lägger ner till barnet i kistan. Ni kan lägga ner bilder på er själva, ja precis vad ni själva känner för.
Ett annat råd jag kan ge är att det känns bättre med tiden - tiden läker såren. Fast man inte kan tro det just då så kommer det kännas bättre - man lär sig leva med det. Vårda varandra och kärleken. Glöm inte bort varandra som vi tyvärr har gjort. Bråka inte, rikta inte er ilska mot varandra. Det hade inte ert döda barn velat att ni ska. Res bort... skäm bort er själva. Tänk på nåt annat, sitt inte hemma, stäng inte in er hemma och bara älta det som hänt. Försök ta er ut och tänka på nåt trevligare - fast det känns motigt. Och man
får skratta och vara glad trots att ert barn dött. Ha inte skuldkänslor för att ni vågar leva livet igen.
Vad ska man som anhörig eller vän göra för att stötta och hjälpa föräldrar som förlorat sitt barn? Vad ska man inte göra eller säga?Skicka kort, tänka på barnet när det fyller år, skicka en blomma eller lägga en blomma på barnets grav med en hälsning. Visa att ni tänker på dem. Det gör åtminstone mig glad att de tänker på barnet och inte har glömt. I början kan man hjälpa till med och passa syskonen till det döda barnet så föräldrarna kan sörja ifred. Praktisk hjälp - städning, matlagning...kom gärna hem till dem med mat du lagat...
Man ska undvika och säga att "det var bäst det som hände" om barnet var skadat eller handikappat på nåt sätt. "Ni kan få fler barn ni är unga" ( är också hemskt att höra för ett barn kan aldrig ersätta det andra. Nåt som också gör ont att höra, speciellt när man är nydrabbad, är "åh vad jag är glad att jag har mina levande barn, ska pussa på dem extra mycket nu", man vill ju inget hellre än att det ska vara så med ens eget barn. Såna ord kan göra mer skada än nytta. Försök tänk igenom innan vad man man ska säga så det inte blir fel. Försök tänka ur deras synvinkel och hur ni själva skulle känna om någon sa så till er om ni mist ert älskade lilla barn.
Vad jag förstår så är förlusten av ett barn något som kan tära mycket på förhållandet (mellan mamman och pappan). Har du och Nichlas kunnat stötta varandra? Kunnat prata och förstå varandra?Vi pratar inte om våra känslor öppet om det som hänt. Vi håller mest sånt för oss själva, sörjer på var sitt håll i vår ensamhet. Jag vill ha det så och jag tror han vill det med. Vi vill inte visa vår sorg och ledsamhet inför varandra... jag är sån att jag vill inte gråta inför andra... har aldrig gillat det. Men det tär verkligen på förhållandet en sån här händelse. Vi har blivit mer sura och arga på nåt sätt, hugger lätt mot varandra, vi riktar vår ilska på fel håll känns det som. Vi bråkar mycket, retar oss på saker som den andre gör och jag blir så ledsen att det är så. Jag vill inget mer än att vi ska kunna vara bästa vänner och livskamrater...
Vi har pratat om det via mail, ibland är det lättare att förstå varandra om man skriver till varandra istället för och prata när det gäller såna här jobbiga saker...att det är pga hans död som vi bråkar och vi har sagt att vi ska bättra oss... men det gör vi inte trots att jag verkligen försöker. Varje dag försöker jag att inte trampa på hans tår. Jag kämpar med och inte göra honom arg. Jag hoppas dock att det ska bli bättre. Jag lever på hoppet och framtiden. Jag har hoppet om oss kvar... för jag vill inte ha nåt annat liv än denna familjen. Vi ska hålla ihop för alltid.
Hur har Tova tagit det? Förstod hon då?Hon var ju rätt liten då, bara 2 år gammal. Men den kvällen samma dag Loke dött så kom ju våra föräldrar hit och ville se honom och ta avsked av honom. De hade ju Tova med sig och på vägen till sjukhuset hade ju de gråtit i bilen allihopa och Tova tog väldigt illa vid sig och började gråta hon med.
Sen när de kom fram till sjukhuset och såg även att vi - hennes mamma och pappa grät... Ja, då blev hon helt förtvivlad. Så vi försökte skärpa till oss lite för hennes skull... och försöka att inte gråta när hon såg det. Hon tittade väldigt förundrat på honom, tror inte riktigt hon förstod att det ens var hennes lillebror, att han skulle följt med oss hem om han fått leva. Men vi försökte få henne att ta hans hand och det gjorde hon. Hon klappade även honom på huvudet lite.
Vad förstår hon idag?Idag förstår hon att lillebror är i himlen hos änglarna men ändå samtidigt ligger på kyrkogården under stenen i sin kista. Hon tittar upp i himlen ibland och säger att där uppe är Loke. Hon sa även en gång att hon skulle gunga upp till himlen för att ta ner Loke.
Hon hade en period där hon sa att hon ville simma ner under vattnet och fiskarna så hon kom till Loke - som om hon ville dö. Det skrämde oss lite och vi fick försöka prata med henne om det att vi vill att hon ska stanna här hos oss och att vi finns ju inte där Loke är. Hon har nog glömt detta nu för hon har inte nämnt det nu på ett år.
Ibland när jag varit ledsen och pratat om Loke med Tova så tittar hon ledset på mig och pratar med ledsen röst att det är sååå synd om Loke som inte fick vara här med oss och så. Vi har även pratat om att när man dör så slutar hjärtat att slå. Hon har känt ibland att det slår i bröstet på henne, och vet att det är hjärtat som slår därinne. Och att det slutar och slå när man är död. Man får försöka förklara för henne så gott det går, men hon förstår säkert mer än vad man tror.
Hur var det att bli gravid igen? Var det självklart? Hur mådde du?Ja, det var nåt vi bara skulle ha...så var det ett barn till. Hade det gått så hade jag gärna fött ett nytt barn redan samma kväll Loke dog. Jag ville ha ett barn så fort det bara gick. Men vi fick vänta 14 månader innan han kom, vår lille pojke.
Graviditeten var jobbig...oroligt och tungt. 2 graviditeter så tätt inpå varandra, det tärde på min kropp. Jag var stor och tung med båda och jag gick upp hela 24 kilo med Viggo! Jag hann ju inte gå ner till ursprungsvikten som jag hade innan Loke.... Jag hade ont i rygg, knän och bäckenet. Fick akupunktur och det hjälpte lite...
Kan du känna att du med Viggo kan få uppleva lite av det du aldrig fick uppleva med Loke? Inte för att ett barn kan ersätta ett annat, men ja, du förstår kanske hur jag tänker?Ja, jag tänker ofta på det... tänkt att det skulle varit Loke jag fått se lära sig gå och prata och så - egentligen för Viggo hade säkerligen inte funnits om Loke fått leva.
Sen tänker jag ofta på att Viggo är väldigt lik Loke...iallafall då när han var nyfödd. Jag vet ju inte om han skulle varit lik även nu som 1 åring? Men jag inbillar mig hela tiden att Loke skulle sett likadan ut som Viggo. Många syskon är ju väldigt lika varandra. Men de är ju klart inte på pricken lika...men jag inbillar mig det... Jag har även tänkt att det kanske är Loke som blivit återfödd i Viggo. Vi vet ju inte så mycket om vad som händer efter döden. Det finns ju inga bevis... Så jag känner att han kanske finns i Viggo på nåt sätt. Men å andra sidan vet jag ju att det är inte Loke utan hans bror Viggo....
När du tänker på Loke, hur har han det då? Är han i himlen?Tyvärr, så tror jag inte på nån himmel...har inga bevis för att det finns varken himmel eller änglar. Jag kan bara inte tro på nån gud efter att alla mina böner att få Loke tillbaka inte blev hörda. Jag tror ledsamt nog att han bara ligger där i sin kista och tynar bort - att det inte finns något efter döden. Men jag
hoppas och
önskar att det verkligen finns nåt efter. En plats där vi kan mötas en dag han och jag. Önskar att han är en ängel som flyger fritt omkring dit han själv vill. Önskar också att någon är där och tar hand om honom, kanske min mormor, farmor eller nån annan jag känner som dött. Vill inte att han ska vara ensam, han är ju så liten. Jag hoppas och önskar verkligen att han har det bra var han än är.
Och att jag har fel i det jag inte tror på. Jag är ateist....och har nog alltid varit det. Jag kan inte tro på nåt jag aldrig sett - men hoppet och önskan kan man ju alltid ha.
Finns det någonting i allt detta hemska och sorgliga som varit bra, som du känt att du lärt dig något av eller vunnit något på?Jag har lärt mig att inte ta livet för givet - försöka njuta av varje minut jag får med mina barn. Man vet aldrig vad som kan hända. Döden kan komma så snabbt... jag har blivit mer rädd. Jag är så orolig att nåt ska hända barnen. Ser framför mig hela tiden att de blir påkörda eller liknande. Har lärt mig att när jag är gravid - att inte planera för mycket och inte tro att "sånt händer inte oss utan bara andra".
Vad skulle du vilja säga eller göra för Loke om du fick en eftermiddag med honom?Åhh, jag skulle överösa honom med min kärlek. Krama och pussa honom, leka med honom, läsa för honom. Bada honom, mata honom - ja allt det jag missade med honom.
Jag skulle låta honom träffa sina syskon och alla vi känner. Och så skulle vi ordna ett stort kalas för honom - ett jättekalas för de två födelsedagarna han inte fick fira med oss. Med massa paket och tårta, glass...
Och så skulle jag säga att jag önskar han vore hos oss och att vi saknar honom. Sen skulle jag fråga honom hur han har det och om någon tagit hand om honom... - Tror jag hade behövt mer än en eftermiddag *s*.
Intervjun är slut. Vet inte hur jag ska börja det här slutet. Det känns som det mesta man kan säga blir platt och inte nog uttrycksfullt. En familj har förlorat en son och en bror - jag vet bara att jag är väldigt tacksam som fått ta del av Linda berättelse. Jag vet att livet hänger på en skör tråd, och att vi behöver påminnas om det varje dag. Men det är inte därför jag är tacksam - utan för att jag fått en lära känna en liten ängel och hans jordfamilj.
Till vårt forum 'Att förlora barn'Familjens hemsida där du kan se fler bilder och läsa mer.
Skrivet av: Barnsidan
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
Tidigare kommentarer/betyg
C (2016-07-15 22:38)
Betyg: 5
Oändligt fint beskrivet utan att värja för de allra svåraste en sekund. Vackert och starkt och hoppfullt på samma gång.
Barnsidan (
2016-05-17 00:42)
Vad sorgligt det är med alla kommentarer om barn som inte fått vara kvar hos sina föräldrar. Jag lider med er och önskar er allt gott i framtiden! Det är fint att se att den här gamla texten fortfarande kan trösta och få personer i sorg att känna igen sig. <3 <3 <3
Linda Renhult (2016-05-09 08:49)
Betyg: 5
Tyckte att denna berättelse var mycket lärorikt.förlorade nyligen en son för två dagar sedan.känner igen mig i detta.varför skall livet vara så orättvist. Vår son blev bara 8 år gammal och somnade bara in i sin säng.han hade också diagnosen epilepsi och autism som aldrig hann att bli utrett.det är en enorm saknad utav vår son.Vår sons epilepsi hann att bli utrett men inte detta tilläggssymtomen autism som han hade också,detta hann aldrig att bli riktigt utrett.Man fick tjata på läkarna i fyra år om detta symtom med autism.Vår son fick epilepsi för fyra år sedan och ända sedan han fick sitt första anfall så har man fått åka fram och tillbaka till sjukhus. Begravningen har vi inte hunnit att få ett datum ännu, så allt är en Berg och dalbana så denna artikel hjälper oss att bearbeta vår sorg och denna artikel var jätte bra och mycket givande.Hoppas att vår egna historia kan hjälpa fler föräldrar att kunna gå genom samma dilemma som en annan gör just nu.Tusen tack för denna artikel.tack! Linda Renhult m familj och vår bortgångna son som gick bort för hastigt för oss: Rasmus
Annika (2015-01-16 21:12)
Betyg: 5
Blir både ledsen o känner tröst... Vi förlorade vår lille son för 9 dagar sen och jag känner igen mig i allt. Saknar honom så enormt, inga ord kan beskriva min sorg. Begravningen är om 5 dagar. Fasar över att se min lille prins ligga i en kista. Att aldrig mer få se. Vi har haft honom hemma i 1 vecka. Fotat, kramar, pussat...
Skulle så gärna oxå vilja ha ett barn till. Så innerligt gärna. Hoppas o ber av hela mitt hjärta. Men ingen kan ersätta min lille Henrich. Vårt eget lilla Änglabarn.
(2014-11-15 14:21)
Tårarna rinner när jag läser det här. Vi förlorade vår son i vecka 35 för en månad sen och saknaden är så stor❤️
(2014-11-15 14:20)
Tårarna rinner när jag läser det här. Vi förlorade vår son i vecka 35 för en månad sen och saknaden är så stor.
Sussi (2014-02-03 23:05)
Betyg: 5
Läste detta och känner igen mej i mycket. Vi födde en liten flicka 2014-01-07 som tyvärr hjärtat stanna och jag var fullgången, va beräknat att bebis skulle komma 2014-01-07 men inte skulle det va på detta sätt. Livet känns så orättvist. Men hoppas jag kan bli gravid igen.
Ulrika (2013-04-01 09:23)
Betyg: 5
Tårarna rinner när ja läser denna historia.. Men jag får oxå hopp mitt uppe i vår sorg.. I vecka 34 dog vår dotter i min mage, vårt första barn! Som vi längtat o planerat... Det har gått snart 5v sedan jag födde vårt livlösa vackra dotter! Saknaden är enorm hjärtat blöder.. Efter ja läst detta känner ja liten gnutta hopp o längtan efter en ny graviditet.. <3
Lotta Johnsson (
2012-08-05 22:18)
Betyg: 5
Hej!
Får börja med att beklaga sorgen=(
Vi har precis mist vår flicka =( tyvärr...=(
Skriv gärna om du/ vill!
Lotta (2012-08-05 22:08)
Hej!
Får börja med att beklaga sorgen=(
Vi har precis mist vår flicka =( tyvärr...=(
Skriv gärna om du/ vill!
Jenna (2011-11-27 21:53)
Betyg: 5
Vet inte hur det känns att förlora ett barn men jag förlorade min lillebror. Han dog vid födsel.
Tankarna går till er! KRAM
Pernilla (2008-11-11 00:42)
Betyg: 5
Att tårar får rinna kärlek är guld det gör er tilsammans starkare tror jag skickar en tanke och mitt stöd till er.
Cecilia Lundgren (
2005-04-25 18:13)
Betyg: 5
Mitt hjärta flödar över. Allt mitt varma stöd till denna familj som fått vara med om något så svårt.
Kram från en Cecilia i tårar
*~~Lillith76~~* (
2004-09-29 19:05)
Tack alla för era fina ord....kram tillbaka
Hälsningar Linda med Ängeln Loke
Linda Olsson (
2004-09-29 16:03)
Betyg: 5
Tårarna rinner, hjärtat sväller. Skänker en tanke till alla som har gått igen något sådant.
Anna Tillander (
2004-09-09 15:58)
Betyg: 5
helt ofattbart, man känner med o smärtan. skickar många kramar till er!
Anna-Karin Alfredsson (
2004-09-08 08:26)
Betyg: 5
En helt otrolig berättelse. Mycket bra skrivet. Gråten sitter i halsen. Kram på dig och din familj. Tänker på er!!!!
Jessica (
2004-09-06 09:19)
Betyg: 5
Du och de dina är otroligt starka och all min värme skickar jag till er alla...
Malin Samuelson (
2004-08-22 23:15)
Helt ofattbart... Grymt! Man känner smärtan...
Elisabeth med ängeln Vendela (
2004-08-22 16:44)
Betyg: 5
Det är så bra skrivet Linda. Genom att dela med dig av dina erfarenheter, så hjälper du så många andra... Många kramar till hela familjen!
Eva-Lena Sjöberg (
2004-08-19 16:04)
Betyg: 5
Våra tankar finns med er,,kram kram eva-lena med ängel Michaela..971129-980430
Linda Birgersson (
2004-08-18 23:44)
Jag gråter så jag knappt kan andas längre. Fy fan va livet är grymt och orättvist ibland. Önskar jag fick hålla om och krama er trots att jag inte känner er det minsta och ni nog inte behöver mina kramar heller, men ändå. Jag känner verkligen med er.
Béatrice Karjalainen (
2004-08-18 21:45)
Trots att jag läst ganska mycket av Linda om Loke förut så sitter jag här och snyftar. Det berör så mycket för man vet hur mycket barnen betyder och att då ens tänka sig att ett av dem inte skulle finnas med en gör ont hur skall det då inte kännas att faktiskt ha en ängel.
Rebecca Crichton (
2004-08-18 17:42)
Tack för att jag fick läsa lite mer om era tankar & känslor, och om er Loke, tack för att du ville berätta.
Stor kram till er alla!
//Becka
* Linda * (
2004-08-18 16:06)
Sitter här med tårar i ögonen... är så ledsen för att er lille Loke inte fick stanna hos er! Att förlora ett barn måste vara det värsta man kan vara med om. Förlorade själv min lillasyster (hon blev bara en dag gammal) då jag var fem år.