Det som påverkar våra barns flerspråkighet mest är VI och vår syn på den. Hur ser du på ditt barns flerspåkighet? Ser du det som en naturlig sak? Ser du eventuella problem med flerspråkigheten?
Först tar vi upp lite ”problem” som ofta kommer upp i flerspråkighetsdiskussioner.
Vi lämnar ”problemen” en stund och går till definitionen av flerspråkighet samt tittar lite på kriterierna för språkinlärning.
Vi pratar alltså här om naturlig tvåspråkighet där man förutom sitt modersmål på ett naturligt sätt lär sig ett andraspråk. Andraspråket kan tillägnas i hemmet eller på dagis och i skola eller i ett nytt land. Dessa två olika sätt att tillägna sig ett andraspråk resulterar i två slags tvåspråkighet:
• Om båda språken lärs i hemmet kallas det simultan tvåspråkighet. Man brukar lägga gränsen för simultan tvåspråkighet vid tre års ålder.
• Om barnet tillägnar sitt andraspråk senare än det första, t.ex. på daghem eller i skola talar man om successiv tvåspråkighet.
Forskare anser att det är fullt möjligt för barn att utveckla två språk parallellt – förutsatt att barnet är normalbegåvat och får tillräcklig språklig stimulans. Vissa anser t.o.m att förståndshandikapade barn också kan tillägna sig två eller fler spårk simultant utan problem om behovet finns.
Barnet får då i praktiken två modersmål eftersom de i den simultana metoden utvecklar båda språken på samma sätt som enspråkiga barn utvecklar sitt modersmål.
Barnen som vi pratar om här tillägnar sig alltså språken naturligt och har två modersmål eller ett modersmål och ett andra språk. Dessa kan sedan delas upp i majoritesspåk och minoritetsspråk. Majoritetsspråket är det som majoriteten av befolkningen i landet de bor i talar och minoritetsspråket är oftast det eller de språk som talas i familjen.
Tänk på orden ”lära” och ”tillägna.” Håll dem i minnet!
Vi skall nu titta på ett par exempel:
1) Frida , född 2003, av två svenska föräldrar i Sverige
2) Cloe, född 2003, av två franska föräldrar i Frankrike.
Frida är nu 2,5 år och pratar (svenska) som en normal två och ett halvtåring.
Cloe är nu också 2,5 och pratar (franska) som en normal två och ett halvtåring.
Skulle du säga att Frida och Cloes föräldrar i stora drag LÄRT dem svenska respektive franska? Eller skulle du säga att flickorna har tillägnat sej sina respektive språk?
3) Linnea, född 2003, av en svensk mamma och en amerikansk pappa i USA.
Linnea är nu också 2,5 och pratar (svenska och engelska) som en normal två och ett halvtåring.
I exemplet med Linnea, skulle du här säga att hennes föräldrar har LÄRT henne svenska och amerikanska eller skulle du säga att Linnea har tillägnat sig språken? Eftersom de bor i USA kanske du tycker att Linnea har tillägnat sig engelska och lärt sej svenska?
Fundera på detta en stund. Varför tycker 88% av de vi frågade* om detta att Frida och Cloe tillägnat sej sina språk medans, i samma undersökning, 29.4% tycker att Linneas mamma LÄRT henne svenska?
Detta betyder alltså att de flesta inte ser på flerspråkighet som något ”normalt” utan ser det som något som är extra för ett barn. De inser inte att ett barn har förmågan att lära sej fler språk simultant.
Så skapar vår, som vuxnas, syn på flerspråkighet i verkligheten de s.k. problemen för barnet i fråga? Är det vår syn som begränsar barnet? Känner barnet av detta och gör det som vi förväntar av det?
Gunilla Ladberg säger i sina tips till föräldrar med flerspråkiga barn:
”Du talar ditt språk, men barnet svarar dig på majoritetsspråket. Beror INTE på att barnet inte skulle klara att tala två språk, utan (vanligen) på att omgivningen omedvetet förväntar sig enspråkighet av barnet. Barn lär sig mycket tidigt vad som förväntas av dem!” Så frågan vi föräldrar till flerspråkiga barn bör ställa oss är inte kommer mitt barn att klara detta? Utan vad är mina förväntningar på mitt barn?
Tillbaks till Frida, Cloe och Linneas. Varför tar vi för givet att en frisk 2,5 åring skall prata sitt modersmål utan problem och utan att föräldrarna medvetet lär dem det när vi i samma andetag förväntar oss att så fort samma barn har mer än ett språk så behövs inlärning och att det skulle vara något svårt? Och varför tror saker som att ett eventuellt sent tal hos ett flerspråkigt barn skulle bero på att barnet har fler spårk runt omkring sej?
Med detta i tankarna. Gå tillbaks och svara på frågorna om Frida, Cloe och Linnea igen. Ta dig sedan högst upp på sidan där vi skrev ner ”problem” som kunde uppstå hos ett barn som har fler än ett språk. Är dessa ”problemen” förväntningar som vi har? Om så är fallet är ju dessa problemen inte ens relevanta längre.
Vi måste se på våra barns språkinlärning som en helt naturlig sak. Vi måste sudda bort vårt enspråkiga tänkande och öppna oss för våra barns syn på detta. Vi måste programera om oss. Nollställa oss! Vi måste tänka på att för våra barn är flerspråkighet en normal sak (förutsett att vi ger dem möjligheten att bli flerspråkiga) – lika normalt som att vilket friskt barn som helst lär sig ett språk.
Om vi är öppna för detta tänkande så kommer våra barn att ha en helt annan plattform för sin flerspråkighet.
Vart tar detta oss?
Nu kan vi lära oss lite mer om vad vi kan förvänta av våra flerspråkiga barn och hur vi kan bemöta olika faser i deras liv. Detta kommer i nästa artikel.
*de flesta av de tillfrågade är själva föräldrar till flerspråkiga barn.
