Barnsidan - Att föda Marcus – en drömförlossning!
Meny

Förlossningsberättelser > Att föda Marcus – en drömförlossning!

Att föda Marcus – en drömförlossning!

Publicerad: 2012-01-04

Att föda Martina, Marcus storasyster, var ganska jobbigt. Hänvisar till den berättelsen istället för att återberätta den igen…

Så när det började dra ihop sig att föda barn igen, var det med STOR nervositet! Många tankar hade flugit genom huvudet, i stora drag hade jag väl tänkt mig att försöka hålla mig upprätt, köra med lustgas så långt det var möjligt, och gärna bada. Resten hade jag försökt hålla öppet.

Redan på morgonen den 19:e januari kände jag av de första sammandragningarna, som var helt annorlunda de förvärkar jag haft i flera veckor. Aha, det kanske BLIR bebis idag i alla fall, tänkte jag. Förmiddagen gick, och sammandragningarna fortsatte var 10:e minut ungefär. Inte alls särskilt smärtsamma, de bara fanns där. Men sen till lunch slutade de, till min besvikelse. Men sen vid sexsnåret började det igen, och jag ringde farmor och farfar och frågade om Martina fick komma till dem för säkerhets skull. Sen redan vid åtta var sammandragningarna rätt starka, och kom varannan – var tredje minut. Fast de höll inte på så särskilt länge. Vi ringde till förlossningen och de tyckte vi skulle komma in och bli tittade på. I bilen kom värkarna (nu började de kännas rätt bra, så jag bytte namn på dem! *skrattar*) varannan minut och började kännas rätt bra. , Men fortfarande långt ifrån det här outhärdliga jag mindes från Martinas förlossning. Nåväl, inne på förlossningsrummet var värkarna som bortblåsta! Inte en endaste en! Jag var öppen två centimeter och vi fick göra som vi ville, stanna kvar eller åka hem. Vi åkte hem. Det tar en halvtimme (i laglig fart) att köra till förlossningen, så det kändes ok. I bilen satte värkarna igång igen, såklart. Nu med klockrena fem minuter emellan.

Väl hemma ungefär vid kvart i tolv, la jag mig i ett bad, sen tog vi kort på magen så här i sista minuten, och tittade sedan på TV. Vi fattade ingenting av den underliga science fiction filmen som visades. Strax efter ett, vi hade alltså varit hemma i drygt en timme, kom en värk som gjorde ONT då den kulminerade, så då ville jag åka in igen. Jag hade nu starka värkar varannan minut ungefär. Jag kände att jag ville hålla koll på hur länge de höll på, dessutom behövde jag något att koncentrera mig på, så jag började räkna hur många gånger jag flåsade varje värk. Hemma var det ungefär 40 flås per värk, då vi kom fram var jag uppe i dryga 80 flås per värk! Jag konstaterade också att jag kände början på varje värk mycket bättre än då Martina föddes. Då blev jag överrumplad av varje värk, vilket gjorde det svårt för mig att använda lustgasen. Där jag satt och räknade flämtningar i bilen tänkte jag också att ”vad bra, då kommer jag säkert att fixa det här med lustgasen den här gången”.

När vi kom fram tio i två släppte Anders av mig, och skyndade sig att parkera bilen, medan jag tog mig in. Barnmorskan som hjälpte mig in på ett undersökningsrum frågade om jag ville krysta, men jag skakade på huvudet. Mellan varje värk var jag pratbar, och jag förklarade att vi varit där tidigare under kvällen, att jag ville bada NU och att min man var på väg. Jovisst skulle jag få bada, om jag hann, svarade hon. Barnmorskan förberedde sig för att känna hur pass öppen jag var, samtidigt kom Anders in. Han stegade fram till mig och beordrade mig att ANDAS och flåsade sig igenom värken med mig. Sen kände barnmorska efter och konstaterade att jag var öppen sex centimeter. ”men det här kommer nog att gå fort, sa hon”. Badet tappades upp. ”Sophia vill ha akupunktur” talade Anders om med myndig stämma, varpå nålar snabbt åkte fram. Vet ärligt talat inte om det gjorde så stor nytta i det här skedet, men jag hade ju önskat mig det, så jag var glad att jag fick nålarna ändå. Lite kanske de hjälpte mig att slappna av?

Det började nu bli riktigt jobbigt och jag ville ha LUSTGAS NU! Så de rullade in mig i badrummet där badet var klart. Varmt och gott, och en lustgasmask som jag kastade mig över. Personalen log och lämnade oss ensamma. Lustgasen hjälpte fint, Jag kunde prata mellan värkarna, och Anders filmade lite med videokameran. Vi pratade och skrattade lite. Klockan var ungefär kvart över två då jag klev ner i badet.

Snabbt började det dock gå i ett med värkar, och jag kände inte längre något mellanrum mellan dem. Släppte aldrig lustgasmasken och blev yr och jättehög, och tyckte det var obehagligt. ”EDA, fråga om jag kan få en EDA” väste jag till Anders. Barnmorskan kom in och sa att ”visst kan du få det”, men hon trodde inte det skulle hinnas med, nu var det nog dags att krysta istället. Hon ville känna hur pass öppen jag var, och vis av erfarenheten från förra förlossningen svarade jag att ”ja men jag vill INTE ligga ner”. Det behövde jag inte… *ler* Jag kände riktigt hur hon kunde vispa runt med i stort sett hela handen inuti mig, och jag förstod vad som gällde. ”Upp ur badet”, kommenderade barnmorskan, ”du måste upp och krysta”. NEJ!!!! Svarade jag och kastade mig bakåt i badet, så de inte skulle få tag på mig. JAG VILL INTE! Samtidigt kom en krystvärk och jag kunde ju knappast hålla emot. Nu var det bråttom upp! Anders tog tag i ena handen och undersköterskan i den andra, och jag blev uppdragen. Någon förlossningssäng hade det inte hunnits med, så det blev en vanlig säng som stod kvar på rummet jag blev uppslängd i. ”Jag ser huvudet nu, det är bara att krysta” sa barnmorskan. NEJ DET SÄGER DU BARA grät jag, helt övertygad om att nu var det värsta kvar, nämligen en timme av smärtsamt krystande. Barnmorskan tittade mig stint i ögonen och sa: , ”lyssna på mig, barnet står här nere, du kan känna huvudet om du vill” (vilket jag inte ville). ”Ta tag med händerna om låren, böj hakan mot bröstet och ta i när jag säger till, så hjälper jag dig!” Jag gjorde som hon sa, samtidigt som jag grät ”jag är JÄTTERÄDD”.

Enligt journalen började krystvärkarna klockan 02.30, och då var jag ju kvar i badet. Exakt 40 minuter efter vi anlänt till förlossningen. Bara för tidsperspektivet… I alla fall, jag tog i som jag blev tillsagd, och jag hörde barnmorskan säga att ”oj här ser jag en hand” och jag blev rädd igen. Men sen gick det så fort, barnmorskan sa till att jag skulle krysta, att jag skulle sluta, att jag skulle börja igen när det kom en värk och sen var det klart! Upp på magen formligen flög det upp en lila kluns, med en pung dinglande först. ”bebisen, bebisen”, hojtade jag, ”det är en pojke!”. Klockan var då 02.39…


Sen var det klart! Det spände och drog i magen, det visade sig att moderkakan låg på och ville ut, när den kom blev magen lugn igen. Förutom eftervärkarna som satte igång strax… *ler* Att bli sydd är ju aldrig roligt! Jag var återigen i det närmsta panikslagen, men barnmorskan pratade lugnande med mig, jag fick bedövningssalva först, sen bedövningsspruta och sen lustgas. Då barnmorskan bad mig känna efter GJORDE det faktiskt inte ont, men allt som var beröring var jag så otroligt rädd att det skulle göra ont, att jag verkligen trodde det GJORDE ont. Men det var faktiskt inte så farligt!

Det här var på ALLA sätt en helt fantastisk förlossning. Jag skulle inte vilja ändra på NÅGONTING! Jag vill inte att det skulle gått fortare, då hade jag inte hängt med. Ont gjorde det naturligtvis, men outhärdligt? Nej, jag tycker inte det! Det hade naturligtvis varit outhärdligt med den smärtan under en lång tid, men eftersom det gick så pass fort så var det helt ok!!! Skulle jag VETA att min förlossning skulle se ut på det här viset, skulle jag gärna göra om det!!!

Skrivet av: Sophia Johansson
Mamma till Martina och Marcus. Numera även återfått min identitet som yrkenskvinna också! *S* Är utbildad narkossköterska, men jobbar för närvarande natt i hemsjukvården och några särskilda boenden. Har svårt att hålla tyst om orättvisor, och kör på lite för hårt ibland. Privat så bor jag med min familj i en villa i ett "vanligt villaområde" i Mariestad. Eller ja vanlig och vanlig, för mig som är uppvuxen i lägenhet är den ett jä**a palats med 128kvm plus lika stor källare! :D Famlije bestö förutom barnen, maken och mig även av tre katter (Sune, Bamse och Frasse) och en hund (dvärgspetsen Tin-tin). Då barnen sover så surfar jag, eller pluggar; läser en kurs i medicinsk vetenskap på Uppsala Universitet, för närvarande är det anatomin som ger mig en extra genomkörare. Fråga gärna om du undrar nåt! :)


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet åttiofem med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-10-18 21:26)
Betyg: 5
det var en fin berättelse, tack för läsningen;)
* Linda * (2003-12-09 17:36)
Betyg: 5
Vilken fin förlossningsberättelse du har skrivit. Skönt när allting går bra och när man själv känner att man kan tänka sig att göra om det! :-)
Camilla * (2003-12-09 10:35)
Betyg: 4
Alltid underbart att läsa om förlossningar. Och extra trevligt är det ju när allt går bra o föräldrarna är nöjda med _allt_ vad gäller den. Tack för läsningen!


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook