Barnsidan - Så föddes en liten Martina…
Meny

Förlossningsberättelser > Så föddes en liten Martina…

Så föddes en liten Martina…

Publicerad: 2012-01-04

Klockan tjugo över tre på natten vaknade jag. Magen var hård som en golfboll, det gjorde lite ont i ryggen och jag tänkte WOW, idag blir det bebis! Gick på toa, man passar ju på då man ändå är vaken… Då jag reste mig från toastolen rann det lite utmed benet. Undrar om det var lite fostervatten eller om jag helt enkelt kissade på mig…?

Nåväl, satt på mig TNS´en och gick och la mig igen. Värkarna kom ungefär var tjugonde minut, gjorde inte så jätteont, men jag tryckte på knappen på TNS´en, så det kändes nästan inte alls. Somna om var det inte tal om, detta var ju jättespännande!

Gick upp för att inte väcka Anders, satt och läste och bläddrade i tidningar tills Anders vakande vid sex. Sa att jag tyckte inte han behövde åka till jobbet om han inte ville, det blir nog idag…

Vid åtta ringde jag förlossningen och talade om att vi skulle komma in senare ”då det blev jobbigt”. Än så länge kom värkarna bara varje kvart ungefär, och gjorde inte speciellt ont. Men se det tyckte inte barnmorskan! Hon ville vi skulle komma in under förmiddagen för att kolla om det VAR lite vatten som sipprat.

Sagt och gjort, vi åkte in, i bilen började värkarna kännas lite mer, men fortfarande inga större problem. Var på KSS vid 10 ganska så prick. CTG såg bra ut, inte så starka med relativt regelbundna värkar var femte minut ungefär.

11.10 gjordes en steril gynundersökning. Vattnet hade INTE gått (jag hade alltså kissat på mig! Hoppsansa…). Livmodertappen var helt omogen och tillbakatippad. Vi fick åka hem om vi ville… Nja… tyckte vi. Ett rum och ut på stan en sväng kanske? Fick ett rum, och DÅ minsann började värkarna komma i ett kändes det som, och det gjorde JÄTTEONT! Fick panik. Om DETTA var förvärkar, hur skulle då inte RIKTIGA värkar kännas? Storgrät och ville åka hem. Hur klassiskt är inte det…?

12.00 En barnmorska kom in i den vevan (Annika Walstersson, jätterar!!!) och tyckte att visst fick jag åka hem, men skulle jag verkligen göra det så jag hade så ont? Fick hon känna på mig? Visst… Det gjorde hon, och meddelade att jag var öppen FYRA CENTIMETER! Redan… Inte så konstigt jag hade ont, med andra ord, då jag gått från omogen till fyra centimeter på 50 minuter… Nu grät jag igen, av lättnad… Anders åkte till McDonalds för att köpa oss varsin hamburgare, jag fick akupunktur och somnade nästan! Inte fel…

13.00 CTG igen, nu är det ”fart” i värkarna, kraftiga sådana var fjärde minut, sitter i ca. 45 sekunder. Kliver sen in i duschen, det var skönt…

14.15 Kliver ner i ett bad i stället, det var SUPERSKÖNT!!! Nu började jag få lustgas också, det var lite knepigt att hitta rätt teknik, och slutade lite för tidigt med den, var rädd att bli berusad. Men än så länge tyckte jag att det här med att föda barn var väl rätt ok… Ända tills man kände igen vid 15.00, var då öppen bara 5cm! Det gick så fort i början, så jag trodde det skulle fortsätta gå fort, blev besviken!

15.30 blev jag erbjuden ett lavemang. Det innebar släppa lustgasen, och in på ett undersökningsrum. Det blev inte alls så bra, tappade kontrollen totalt. Fick akupunktur, men tyckte inte det hjälpte så mycket. Tyckte det började bli rätt jobbigt, och allt gjorde bara ont.

16.20 bad jag att få en EDA, och de började förbereda för det. Jag koncentrerade mig på lustgasen…

17.00 kom en narkosläkare, han trodde jag var helt nerknarkad på lustgas då jag inte orkade presentera mig, men jag var så koncentrerad på att överleva, att jag lät honom tro det. EDAN las, och vilken befrielse!!! Anders trodde inte det var sant när jag helt plötsligt kunde båda prata, skratta och till och med be om att få ta en promenad! Vi gick en sväng, bland annat till toa, det var skönt!

18.10 tog man hål på fosterhinnorna för att kunna sätta en skalpelektrod. Mådde fortfarande jättebra, promenerade lite till och läste sedan tidningen en sväng.

19.20. Öppen nio centimeter, men nu funkade inte EDA´n längre! Talade om att den inte funkade, men personalen protesterade, de såg minsann på pumpen att den pumpade! Jag jobbar ju med såna saker, men orkade mig inte på nån föreläsning om att man kanske ska kolla vart det som pumpas tar vägen… Efter förlossningen när man tog bort slangen ur ryggen, såg man att det låg massor med bedövningsvätska mellan min rygg och tejpen som slangen satt fast med…

Fick i alla fall lustgas, och försökte mig på det igen. Blev erbjuden en extrados med EDA´n, men vill inte, det verkade onödigt då det i alla fall inte funkade. Anders hjälpte mig att tajma lustgasen, gick hyfsat, men fy f****n vad ont det gjorde!

20.00 Barnmorskan vill att jag ska kissa, det ville inte jag. Hade inte TID med det just då! *ler vid tanken* De tappade mig på 250ml istället, det var bättre än bäcken tyckte jag! Står nu på knä mot en saccosäck, vrålar in i lustgasmasken vid varje värk. Mellan varje värk försöker jag övertyga Anders om att det inte var så farligt som det såg ut, samt bad om ursäkt till alla för att jag skrek. Detta kommer jag inte ihåg, men det gör Anders… *skrattar* Börjar smygkrysta lite, kan inte hålla emot. Då går sängen sönder! Vid varje värk tar jag spjärn, och då glider sängen isär. Inte kul! Det tog mig ungefär fyra isärsparkningar innan personalen gick med på att sängen nog var trasig, så jag fick en ny!

21.00 blir jag ombedd att lägga mig på rygg, så de kan känna hur öppen jag är. Jag protesterar, står bra där jag står, är rädd att inte orka upp till knästående igen och vill att de ska känna då jag står upp. Det vill inte barnmorskan, så jag blir övertalad att lägga mig ner. ARG på det än idag! För inte orkade jag upp igen inte! Jag var helt slut! Nu står det i mina papper att det ska gälla liv och död innan de tvingar ner mig på rygg för att känna hur öppen jag är, det GÅR att göra när man står upp, kan inte den barnmorskan som jag har göra det själv så får de hämta en annan! I alla fall var jag öppen tio centimeter och fick börja krysta. Men nu var jag rejält trött och började ge upp. Det gjorde inte lika ont längre. Men varje gång jag krystade kände jag hur bebisen åkte ner en bit, och då jag slappnade av gled den tillbaka. Nu ville jag inte mer!!!

21.30 ber jag att få hjälp med sugklocka. Läkare tillkallas, han tycker jag får krysta ett tag till och bara går igen. Har ganska långt mellan krystvärkarna, men är rätt nöjd med det, får jag inte hjälp så kan jag åtminstone vila mellan krystningarna. Men det tyckte inte barnmorskan! De kopplade värkstimulerande dropp, trots mina protester, och nu blev det fart. Jag fick panik igen, och tappade kontrollen över allt.

22.06 forsar det ut en bebis, ojsan säger barnmorskan som inte riktigt hängde med. Hela bebben kom på en enda krystning. Anders konstaterar glädjestrålande att ”det är en tjej” och jag konstaterar trött att ”nu är det äntligen över”. Moderkakan levererades 22.14, det var inga större problem. Sen gick Anders och ringde föräldrar och kompisar. Barnmorska börjar undersöka den stora bristningen, och jag skriker i högan sky om bedövning. Det fick jag ingen. Bristningen var stor, läkare tillkallas. Undersökning påbörjas igen. Jag vrålar fortfarande om bedövning, men får bara till svar att ”det är strax klart”. Vet inte hur lång tid ”strax” tog, men det kändes som timmar… Tillslut bestämmer de att doktorn ska sy, och jag får min bedövning. Då är jag helt utom mig och bedövningen tog inte alls. Jag fick lustgas och försökte suga mig hög på den, med det gick inte. Doktorn syr, omilt tycker jag, och det enda jag tänkte var att ”jag får inte glömma vad han heter så jag kan anmäla honom sen”.

Bebben, eller grodan som varit arbetsnamnet under hela graviditeten, fick genast namnet Martina, hon var 52cm lång och vägde 3735gram. Fantastiskt söt! Vi stannade på förlossningen över natten, åkte upp på BB morgonen efter (Onsdagen) och åkte hem på torsdag förmiddag. Det var skönt att komma hem igen!!!


Så här efteråt så tycker jag förlossningen gick bra, fram tills att EDA´n slutade fungera. Sen blev allt bara fel, och det var jättejobbigt i flera månader efteråt. Jag kände mig så totalt överkörd och förnedrad och misshandlad, att det tog lång tid innan jag kom över det någorlunda. Anders var jätteledsen, han hade ju inte varit inne när jag blev sydd, och hade alltså inte märkt vad som hänt. Men inför nästa förlossning är vi mer förberedda, jag har pratat med förlossningen om det som hänt flera gånger, och det finns antecknat i min journal, plus att jag skrivit flera brev om vad jag vill och framför allt vad jag inte vill. Ser inte fram emot smärtan, men känner mig fullt och fast övertygad om att det kommer att gå bra, och är övertygad om att jag inte blir bemött på samma sätt igen. Ser fram emot ”en revansch” på nåt vis! Jag ska minsann visa hur man föder barn! *ler*

Skrivet av: Sophia Johansson
Mamma till Martina och Marcus. Numera även återfått min identitet som yrkenskvinna också! *S* Är utbildad narkossköterska, men jobbar för närvarande natt i hemsjukvården och några särskilda boenden. Har svårt att hålla tyst om orättvisor, och kör på lite för hårt ibland. Privat så bor jag med min familj i en villa i ett "vanligt villaområde" i Mariestad. Eller ja vanlig och vanlig, för mig som är uppvuxen i lägenhet är den ett jä**a palats med 128kvm plus lika stor källare! :D Famlije bestö förutom barnen, maken och mig även av tre katter (Sune, Bamse och Frasse) och en hund (dvärgspetsen Tin-tin). Då barnen sover så surfar jag, eller pluggar; läser en kurs i medicinsk vetenskap på Uppsala Universitet, för närvarande är det anatomin som ger mig en extra genomkörare. Fråga gärna om du undrar nåt! :)


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttioett med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-10-18 21:49)
Betyg: 5
bra skrivet, trisst bara att det blev så fel..


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook