Barnsidan - Profilen Anna Wahlgren
Meny

Intervju > Profilen Anna Wahlgren

Profilen Anna Wahlgren

Publicerad: 2004-06-02
Anna Wahlgren. Barnaboksförfattare och 9-barnsmamma - vem är hon? Anna svarar själv öppenhjärtigt på en lång lista frågor jag tillsammans med mina närmaste mammakollegor sammanställt.

När Anna tackade ja till att ställa upp på en intervju blev jag glad, överväldigad, rodnade nästan. Samtidigt livrädd. Vad kan jag ställa för frågor till en sån expert, en känd profil som Anna Wahlgren?

Men tillsammans med några av mina mammakollegor fick jag ihop en diger lista frågor. Att vi skulle få svar på alla hade vi nog inte räknat med. :)

Berätta lite om dig själv och din egen uppväxt. Jag har förstått att du haft en ganska rotlös barndom, hur tror du att det påverkat dig?

Jag blev ensam tidigt – pappa och mamma skildes när jag var sju år, och med det försvann alla mina halvsyskon, samtidigt som min lillasyster sattes i förvaring någonstans; hon var hjärnskadad av syrebrist vid förlossningen. Henne såg jag i princip aldrig mer. När jag var nio år försvann även mamma, min ende helbror och själva hemmet. Det var naturligtvis traumatiskt, jag var så liten och fullständigt ensam i världen, även om bekantas bekanta tog hand om mig av och till, tills jag var gammal nog att sättas på internatskola. Men dit kom aldrig mina föräldrar, och något ”hem” att resa till på loven fanns fortfarande inte. Mamma hade tjänstebostad där inga barn fick vara. Jag lärde mig av min längtan, inte bara efter familjen utan också efter hemmet, en fast punkt på jorden med rätt att kalla MIN, vad som var viktigast här i världen. Jag förstod vad ett barn behövde och inte kunde leva utan, i alla fall inte särskilt bra. Jag fick med mig mycket ångest ut i livet. Det är det övergivna barnets ensamhet. Det önskar jag ingen, men jag kunde göra som föräldrar gjort i alla tider: minnas, och göra annorlunda mot mina egna barn en gång. 

Du framstår (i Barnaboken, i TV, när du skriver krönikor mm) som väldigt säker på din sak - jordnära och rak. Har det alltid varit så eller är det någon visdom som kommit med erfarenheten?

Det har verkligen inte alltid varit så. Men jag har ägnat fyrtio år, hela mitt vuxna liv, åt att leva och verka med barn, och jag har alltid hållit barnet inom mig själv i handen, så gott jag kunnat. Det har gett mig inlevelseförmåga och förståelse, och mycket sorg förstås över hur långt det ändå är mellan människor, även dem som står varandra nära. Jag vet att utan kärlek och tillhörighet överlever ingen människa mentalt. Jag har fått betala högt för att någorlunda klara av mitt eget liv, men jag kunde ge kärlek utifrån min egen barndoms brist på den. Min ”tvärsäkerhet” är välgrundad. Jag vet vad ett barn behöver. Liksom jag själv och alla människor. 

Berätta lite mer om din Barnaboken. Hur fick du idén och hur genomförde du den? 

Jag hade så många barn, särskilt döttrar. Jag tänkte mig att det skulle finnas en bok, den bok jag själv skulle ha behövt, så att de kunde se och lära av den, när de behövde, i stället för att jag skulle stå och hänga över axeln på dem allihop när de fick barn … Så när första barnbarnet kom och min dotter, mamman, frågade mig en massa saker, sa jag: ”Men älskling, jag har ju skrivit en hel bok om allt det där!”. Hon svarade: ”Men det är så mycket enklare att fråga dig.” 
 
Idén till Barnaboken var från början min förste makes, Lars Danius, som var trettiofem äldre än jag och min trognaste vän och mentor livet ut, även efter vårt fyra är korta äktenskap (två barn). Han tjatade i tio år. ”Du ska skriva en bok om barn.” Jag stönade: ”Jag lever med barn, jag arbetar med barn, jag har inte arbetat en dag utanför hemmet, barn är mitt liv, dag och natt – ska jag nu skriva om dem också?” – ”Ja, det ska du”, sa han. ”Du är en skicklig författare, och du är en utomordentlig mamma. Den kombinationen är oslagbar.” Avgörande blev två faktorer: min äldsta dotter, då 17, kom till mig och sa: ”När jag får barn, vill jag att de ska bli som jag. Hur gör man?” Vid den tiden föddes det barn som jag visste skulle bli det sista, och jag bestämde mig för att sätta igång, medan hon, min Lillan, påminde mig om allt man ju så fort glömmer, fastän man inte tror det.´

Blev din medverkan i tv4:s Curlingföräldrar som du tänkt dig? 

Programmet var kort (23 min plus reklam) och det kan bara bli ett skummande på ytan. Som vanligt gapar man gärna över lite väl mycket: fyra soffpratare, kändis, publik som ska ställa frågor… Men det var roligt, och jag tror det ger mersmak. Ämnet är ju minst sagt angeläget.  

Vad tycker du om begreppet Curlingföräldrar? Är det samma curlingföräldrar vi diskuterar här i Sverige som Bent Hougaard ursprungligen beskrev?

Det som är bra med begreppet curlingföräldrar, och som gett det så stor genomslagskraft, är att det inte är negativt laddat. Folk behöver inte gå i försvar eller känna sig trampade på tårna utan kan t o m kokettera med att de ”curlar” och mena att det betyder att de bryr sig. Hougaard talar bl a skuld och skam, som han tycker det är nyttigt att barn får känna, och det tycker inte jag. Alls. Så begreppet är tänjbart och en utmärkt utgångspunkt för diskussion just för att det är så pass luddigt och inte vare sig negativt eller positivt färgat, per definition. 

Finns det ingen risk att man problematiserar saker som egentligen är naturliga och enkla när det skrivs böcker och utarbetas metoder?

Jo visst. Jag frågar mig ofta: ”Hur svårt kan det bli?!” Men förutsättningen för det ”naturliga och enkla” är att vi faktiskt lever och verkar ihop, vuxna med barnen, familjen, ”flocken”, i en gemensam kamp för tillvaron. Industrialismen skilde generationerna åt, och det blev vattentäta skott mellan de vuxna produktiva, och barnen respektive de gamla (och sjuka), dvs de improduktiva. Resultatet är snuttar av en vardag där barnen blir fritidsartiklar och de vuxna serviceinrättningar. Då kommer problemen galopperande. Så var det nog inte tänkt i en gudomlig (”naturlig”) ordning att människorna skulle leva, lika lite som djuren gör det!  

Är det inte lite paradoxalt att man säger att föräldrarna är de riktiga experterna på sina barn, men samtidigt vimlar det av "experter", barnhandböcker, sömnmetoder och förlossningskurser?

Visst sägs det att föräldrarna är de riktiga experterna på sina barn, men jag är inte så säker på att det går att bli ”expert” på människor vars tillvaro, vardag, liv, man delar så ”snuttifierat” som vi gör nu.  

Vilken är det största föräldrafällan idag? Är det att bli en curlingförälder?

Att vi tror att Storebror ska lösa våra problem. Han tog föräldraansvaret ifrån oss tillsammans med självkänslan. Det skedde redan på 50-talet, när kvinnorna absolut skulle ut på arbetsmarknaden, och på männens villkor. Han lät oss tro att han kunde ta hand om barnen åt oss, men det kunde – och kan – han inte. Samhället har aldrig varit någon särskilt bra mamma. Men vi trodde honom och överlät våra barn åt honom. Dagis ska fostra, skolan ska lära, familjen ska upplösas (skilsmässostatiken står högst bland småbarnsöräldrar). Men hur bra fungerar det? Storebror fick oss att abdikera och ge upp vårt ledande vuxenansvar. Den verkliga föräldrafällan är att vi låter oss avhändas vårt personliga ansvar, som föräldrar, som i livet, i allt. Vi försöker lägga det på 1. samhället, 2. barnen själva. Det går inte. 

Vad tycker du om att förslaget att individualisera föräldraförsäkringen? Du brukar ju säga att du agerar språkrör för barnen, så svara gärna vad du tror om detta ur barnens perspektiv.

Små barn behöver ett mänskligt centrum i ett tillgängligt hem. Om det är pappa eller mamma som utgör detta centrum och finns tillgänglig i ”flocken” är inte det viktigaste för barnet. Någon som vill barnet väl måste finnas där som just pålitligt, tillgängligt centrum att operera utifrån.  

Många föräldrar skiljer sig och separerar idag. Finns det lyckliga skilsmässor, i barnens ögon?

Nej, inget barn vill i sitt hjärta mista någon av sina föräldrar. Det är ett underbetyg åt oss föräldrar och vår oförmåga att lösa våra egna inbördes konflikter, att småbarnsåren kallas ”tuffa” och så ofta leder till skilsmässa. Jag respekterar det inte. Vi firar orgier i vuxenegoism i dessa dagar. Och det säger jag väl vetande att också jag brutit upp just i småbarnsåren – men banne mig, det var inte för att BARNEN var jobbiga! 

Jag har själv två barn, rätt nöjd med det. Men det finns alltid en liten tanke och längtan efter fler gosiga bebisar. Min mamma sa efter hon fått mig och min bror att hon kände sig "färdig" med barnafödandet. Har du känt så nångång?

Nej, jag fick blodad tand, jag hade gärna fött nio barn till om jag hunnit. Men min kropp orkade inte mer. Man kan inte tänja ett gummiband hur många gånger som helst utan att det till slut förlorar sin elasticitet, eller rentav brister. Jag kunde inte gå upprätt sista graviditeten och steriliserade mig därför, men jag sörjde! 

Du har sagt att barn inte ska gå till förskolan förrän de är 3år. Har du lust att förklara lite om hur du resonerar? Varför just 3år? Varför inte ända till skolstarten?

Det finns hur mycket forskning som helst sedan evigheten, som visar att små barn inte kan interagera med andra barn före tre års ålder. De är inte mogna för allt det där vi kräver av dem, hänsyn, empati, turordning… Gud vet allt. Lika lite som vi ger barn utan kindtänder biff att tugga, borde vi fatta att de är för små för djungelns lag före genomgången trotsålder. I fyraårsåldern emellertid är t o m ett uselt dagis bättre än inget alls. Då kräver utvecklingens imperativ en social samvaro och en socialisation som bara andra ”flockar” och livet på egen hand (tre timmar om dagen, om fyraåringen fick bestämma!) utanför den egna ”flocken” och utan medföljande flockmedlem, kan erbjuda.  

Om man ändå måste sätta barnen på dagis tidigt (runt 1-1½år) finns det något du tycker att man ska tänka på?

För tidig dagisplacering ska till varje pris undvikas. Det är vad man ska tänka på och försöka omprioritera sitt liv efter, dessa första tre år. 

På vilken/vilka av dessa aktiviteter skulle du själv ha valt att gå med dina egna barn, om du haft möjlighet. Babysim? Babyrytmik? Mamma-barngympa? Öppna Förskolan? Babybio?

Inget. Jag förla alla dessa ”aktiviteter” till hemmet, naturligen. Dagens aktivitetshysteri går ut på att man ska hemifrån, ut och bort, och det ska kosta pengar. Barnen tränas in i en konsumism som jag tycker är förfärlig. Dessutom stressas de små barnen till galenskap De behöver lugn och ro. De bombarderas av tusen intryck varenda dag redan hemma. En enda ”aktivitet” utom hemmet bedrev jag systematiskt, i alla väder: barnen skulle ut, och de skulle få röra sig i frihet, utan min styrning. 

Du har ju din sova-hela-natten skola och, efter vad jag förstått, så tycker du att det är bäst för vuxna och barn att sova i egna sängar, äta på regelbundna tider, sova hela nätter mm. Tror du att de som ammar mycket, fritt och länge och dessutom samsover med sina barn skadar sina barn på något sätt? Eller gör dem en björntjänst?

Barnen överlever nog. Barn går alltid med på det som är nödvändigt för oss vuxna – på gott och ont. Men de vuxna gör sig själva en björntjänst. Förr eller senare står de och klagar över sin sömnbrist och sitt ”helvete”. DET är ett svek mot barnen, som inte bett om att få vara till besvär. De vill bara lära sig hur det går till här i världen för att på bästa vis kunna överleva på egen hand en dag. Visst kan man amma hur länge som helst, det är underbart att amma och högst naturligt, men inte till priset av nattsömnen som ingen människa klarar sig utan särskilt länge, och inte till priset av ett ”helvete” med smärta och sår och outhärdlig plåga. Jag är emot dagens amningshysteri, som naturligtvis slår särskilt hårt mot dem vars mjölk faktiskt sinar – sådant händer, och då ska vi bara vara glada över att det finns modersmjölksersättning. Det gör det inte överallt i världen. Rutiner använder vi vuxna oss av vareviga dag, och hur skulle vår tillvaro se ut utan minsta struktur? Ska våra barn leva i kaos dygnet om, borde vi först pröva på det själva några veckor. 

Tror inte du att en del av oss föräldrar känner att vi behöver kompensera, inte bara våra barn utan också oss själva genom att ha barnen nära om nätterna och den tiden vi ändå är vakna tillsammans för att värja oss mot den snuttifiering som du beskriver? Ser du något fel i det så länge vi föräldrar orkar med? Kanske vi måste samsova och "gulla" med våra barn just för att orka med?

Visst, nätterna får kompensera. Men jag kan inte tycka det är rätt, för barnens sömn blir förr eller senare lidande, och de behöver den desperat. Sover barnen fint i samsovningen så visst - men då försvinner ju "gullandet" ändå. Det tycker jag man ska förlägga till dag- och vakentid, gullandet är ju både livsviktigt och underbart! Kanske förstår du vad jag menar om du tänker att vi skulle försöka ersätta barnets måltider med gosande. Ingen skulle ifrågasätta små barns behov av mat. Sömnen är lika livsviktig. Så det är en balansgång. Barn är inga gosedjur. De är små människor av kött och blod. Som vi. Med allmänmänskliga behov, som vi.  

Har du sett något mönster bland de föräldrar som kommer och behöver din hjälp med barn med sömnproblem? Finns det något "fel" som de flesta gör? Är det mest förstagångsföräldrar?

Ja, mönstret har alltid varit detsamma. De har lyssnat på dumheter från expertisen som att ”små barn tar sig själva den sömn de behöver”, ”så här är det att ha barn”, ”han är bara social”, etc etc. De har fått gå till psykolog och höra om sina egna (mammans, i regel), förmenta problem, och de har slutligen fått ”hjälp” i form av ett recept på neuroleptika, nervmedicin som det hette förr, Theralen som däckar t ex heroinister som behöver avgiftas. Då har de slagit bakut och kommit till mig. Det är inte alltid förstagångsföräldrar; andra eller tredje barnet kan ofta ställa allt på huvudet som föräldrarna trodde att de hade koll på. 

Hur har du orkat lägga ner all den energi det måste ha kostat dig? Och offra din egen sömn?

Jag orkar inte på samma sätt längre, eftersom jag är en gammal dam och vill göra lite annat också, men anledningen till att jag la ut sova-hela-natten-kuren på hemsidan är framför allt att jag då, visserligen indirekt, kunde hjälpa många fler. När jag tog hem barn hit klarade jag max fyra i månaden. Nu handlar det om hundratals varje månad. Det är härligt. Barnen härhemma kostade mig ju inte bara fyra nätter utan också en vecka till att vända på steken och bli som folk, och sedan var det dags för nästa… Men belöningen att se de små barnen slå ut som blommor tredje dagen med rosor på kinderna, höra dem sluta gnälla, se dem bli glada, sunt sömniga och hungriga… Det var värt det! 

Vilka justeringar behöver man göra i din metod för att det ska funka även för större barn, säg 3-4-5år gamla barn som har svårt att somna och dessutom vaknar och behöver mamma/pappa för att somna om?

De behöver inte mamma/pappa, de behöver bli av med rädslan för vargen (som i grund och botten är fruktan för livhanken). De ska lugnas i sängen och utanför rummet, inte ”räddas” med mammas/pappas fysiska beskydd, som bara förstärker deras hjälplöshet.

Du har ju många barn själv, kan du dra några slutsatser på hur dina egna barn har reagerat och betett sig när de fått syskon? Tror du att det finns någon "optimal" ålder för att få syskon? 

Det viktigaste för mig var att mina barn skulle ha varandra, för livet, oavsett vad de så att säga tyckte om mig. Och de ”har” verkligen varandra. Så ett nytt syskon i familjen var alltid en stor glädjehappening! Vi hade ”babystädning” och stor fest när mamma kom hem från BB. Ur barnens synpunkt är det utan tvivel roligast och bäst med så liten åldersskillnad som möjligt. Jag fick tre barn (mellankullen) på mindre än två år… Tre barn tätt vill jag rekommendera, om man får önska. Blir det glapp mellan dem, är två kullar att föredra och med åtta-tio-tolv år emellan.  

Många pratar ju om att den största omställningen kommer med första barnet, men jag tycker att det varit helt tvärtom. Med andra barnet kom allt det dåliga samvetet och att behöva dela sin uppmärksamhet på två små barn som verkligen behöver en vuxen upplevde jag som stressande. Kände du dig aldrig splittrad när du hade så många barn så tätt?

Och visst igen. Jag fick höra att det ju var synd om mina barn, "vart och ett av dem skulle ju behöva HELA hennes uppmärksamhet!!". Men barnen var - och förblev -varandras stora lycka. Jag stod ofta och såg på dem med tårar i ögonen och tänkte: "Det enda jag behöver göra är att hålla dem hela och rena och se till att de kommer ut varje dag. Resten sköter de själva." Jag tror inte så mycket på den här stora relationstrenden, som råder nu, att allt handlar om relationer barn/vuxen. Utvecklingen tvingar sig fram och vi vuxna borde stå tillbaka mycket mer. Men vi förstår inte ens att vi faktiskt STÖR våra barn. Som Maria Montessori sa så riktigt: "All onödig hjälp hindrar barnen i deras utveckling." Detsamma gäller inblandning, styrning, påträngande egna behov. Vi ska finnas i bakgrunden, men tillgängliga - när DE behöver oss. Vi ska vara deras redskap och guider, men vi ska inte "gifta" oss med dem. Vår främsta uppgift som föräldrar är att på bästa sätt förbereda våra barn för ett liv utan föräldrar.

Så nej, jag kände mig aldrig splittrad av barnen eftersom vi alla hjälptes åt, i kampen för tillvaron som var vår gemensamma. (Karlarna däremot... DE kunde splittra!!! ) Barnen var inga fritidsartiklar, och jag var ingen serviceinrättning. Jag har skrivit väldigt mycket om den sociala delaktigheten i Barnaboken och den är ett verkligt sesam-öppna-dig. Det märker man vid första försök. Vi levde så, systematiserat. Ingen kände sig någonsin försummad. 

Vad gör du nuförtiden? Har du nya böcker eller tv-framträdanden inplanerade?

Barnaboken lanseras nu utomlands och är en storsäljare i Tyskland, Das KinderBuch. Det är stort! Den ”internationella” versionen kommer på svenska i höst. Jag korresponderar flitigt med föräldrar över hela världen via denna underbara uppfinning som heter mail. Jag kommer att föreläsa i Tyskland i höst och i Finland och även här hemma. I vinter blir det USA, där jag redan föreläst vid ett par tillfällen. Boken finns inte på engelska ännu eftersom översättningen behöver ses över. I Indien senare i vinter kommer jag att arbeta på en bok som inte så mycket handlar om barn utan mer om det mänskliga förtrycket överhuvud (som ju också drabbar barnen, i och för sig). I mitt hjärta är jag fortfarande författare. Jag har skrivit 26 böcker, och bara tre av dem handlar om barn. 

Vad är du mest stolt över att du åstadkommit i ditt liv?

Jag har inte förstört mina barn. Jag säger inte att det är tack vare mig som de är sådana livskraftiga, goda, ansvarskännande, kreativa och kärleksfulla människor alla - utan ett enda ”svart får” i syskonskaran. Men jag säger att jag inte har förstört den livsglädje, den syskonkärlek, den humor, den goda vilja och den massiva livslust alla små barn föds med. Jag är också stolt över Barnaboken, som är till hjälp och inspiration för så många föräldrar och därmed deras barn, ”mina” barn. Och jag är stolt över att jag aldrig lät mig köpas in i etablissemanget och inte sålde min själ. Jag står för allt, inklusive mina bittra personliga misstag. Jag fick kanske ingen kärlek för egen del – tillhörighet, familj som jag så att säga inte gjorde själv – men mitt liv fick en av kärlek genomsyrad mening, ändå och trots allt. Det är jag innerligen tacksam för. Jag gjorde det utan hjälp. Jag kan inte skylla på någon och jag behöver heller inte tacka någon. Jag är inget offer, jag betalade vad det kostade att få leva fri.

 

Anna Wahlgrens hemsida där hon månatligen skriver krönikor, ger råd mm


Skrivet av: Barnsidan



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugotvå med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Mia (2010-04-09 09:01)
Betyg: 5
Roligt å tänkvärt! Jag har fem barn å en på väg, bor själv och känner att jag har fått det bästa liv jag kan tänka mej. Brukar tänka på Anna W, när jag är mitt uppe i min ibland hektiska dag. Kram! /Mia.
Helene Birknert (2004-06-08 23:13)
Betyg: 5
Toppenartikel !!! Jag slukade den med god "aptit". Bra skrivet !!!!


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook