”Hur är det nu med den där väskan som tydligen JAG skall packa?”
Är jag ett osocialt fenomen eller kanske rent av ingen föreningsmänniska. Och min man är definitivt inget av dem.
Han kan sträcka sig så långt att han kallar människor för hårlösa apor.
De orden kommer muttrandes i vissa avseenden mer än andra. Typ på Gotlandsfärjan eller på Vingresors Hotell för hungriga småbarnsföräldrar på Mallis till exempel.
Han är de facto en mycket cynisk människa, som hyser agg åt hoptusseri och föräldragrupper, där annat löst folk skall hänga med varandra i någon slags konstgjord all- around – happy- family.
Jag som hade hört från andra hur fantastiskt bra det var med en föräldragrupp. Trivsel på hög nivå faktiskt och hur många underbara nya vänner man skulle få som ett litet paketpris tillsammans med det barn man skulle föda fram för att sedermera bli årsbarn med de andra, jippie!
”Vi kan väl gå dit snälla bara en gång!”, försökte jag.
Kanske var det just den enda gemensamma faktorn för alla oss hårlösa apor att vi alla väntade barn.
Min man och jag kom i vanligt ordning alldeles försent in till den första träffen och fick liksom tränga oss förbi ett par irriterade stolar med sura knäveck som snudd på la fällben på oss och motvilligt släppte fram oss.
Flåsandes presenterade vi oss för denna lilla amöba samling stirrade frånvarande på oss och gav egentligen ingen respons alls. En liten ynka nick kunde det väl bjuda på, men icke sa nicke.
Den rara barnmorskan hade gjort stora ansträngningen att köpa lite frukt och mineralvatten till oss och föreslog att vi skulle ta tag i en fika- lista, där varje par kanske kunde baka till träffarna, men så fort pausen kom rusade alla par iväg mot cafeterian istället. Någon lista syntes då rakt aldrig av.
Barnmorskan började förbereda oss med information inför den stora dagen. Och gick igenom det mesta som kunde vara bra att veta. Gruppen lyssnade noga var och en för sig.
Trots tappra försök med krystade små grupper som skulle penetrera olika ämnen förblev gruppen tyst och intetsägande.
Männen för sig och kvinnorna för sig skulle trevandes försöka samtala, bygga broar och öppna sig, men absolut ingenting hände.
Nu till ”the Big Bang.”
En kille i keps satt och små log för sig själv. Han förklarade för oss andra, att han bara skulle stå där och låtsas under förlossningen, för han förstod verkligen inte vad HAN hade där att göra. Bredvid honom satt hans blonda flickvän fnissade nervöst med de kommande tvillingarna i magen. Det var ju som man hade lust att säga lycka till efter att ha hört mannens uttalanden.
När barnmorskan fortsatte att prata om moderkakan och andra kvinnliga delar av kroppen gjorde en annan kille som var kock en fantastisk jämförelse med konsistensen från en fläskfilé som han griljerar på jobbet. Då kände han att han var med på tåget.
Träningsnarkomanen till vänster hade mest frågor kring hur mycket hon kunde träna yoga eller spinning för hon var ju bara tvungen att träna helst alla dagar i veckan och då är det viktigt att veta när hon snarast möjligt kunde haka på träningen igen efter förlossningen så man inte tappade muskler.
Hennes kille däremot tänkte proppa förlossningsresväskan med Nintendo spel och Whiskey för att ha något att fördriva tiden med.
Killen med kepsen avbröt barnmorskan åter igen, med att fråga sådant som verkligen berörde oss alla.
”Ursäkta mig! Vad det var för en cool dödskallering du har på dig?”
Barnmorskan tittade lite genant upp, men förstod inte riktigt var frågan hörde hemma, och förklarade att det inte var en dödskallering som hon bar på fingret, utan en ring med en gris på som hennes barn hade gett henne i femtio års present.
Ett par med svårare blick än Kurt Cobain hade fastnat för ämnet att mannen kanske i mån av plats inte kunde övernatta.
Mannens rynkveck i pannan såg oroväckande djupt ut att jag nästan hade lust att säga att Kafka faktiskt inte heller hade så kul, men det var inte läge då hans fru satt gnyendes bredvid.
”Jamen tänk om jag föder kl.19.00 då måste Hasse ta spårvagnen vid 20.00 och det kommer ju aldrig att gå och tänk om han glömmer liksom ta med sig busskortet och tänk… hur ska det gå för mig… hur ska det gå för mig!”
”Ja, vad gör vi nu rá?” suckade hennes kille och kliade sig bakom glasögonbågen.
Barnmorskan försökte lugna paret att det inte alls behövde bli så, men kvinnans ögon var oroliga, rädda och klamrade sig fast kvar vid ämnet för att snabbt bytas ut mot fikarast igen.
Nästa par var små likbleka skinn som satt som tysta demoner hoptryckta längst ner i lokalen för att sedan försvinna därifrån och aldrig mer komma tillbaka.
Rock- paret med The Ark frisyrer var så coola att de definitivt aldrig kommer att komma tillbaka tänkte jag. Det kommer heller aldrig någonsin berätta för någon levande varelse, att det deltagit i denna stimulerande sammanhållande länk.
Keps- killen fortsatte ställa intressanta frågor och det var väl tur att någon orkade hålla ångan upp bland gäspningar, titta på klockan- gänget eller mannen som satt med en stor tidning framför snoken och det bekom honom inte alla att tidningen oförskämt prasslade och störde.
”Hur är det nu med den där väskan som tydligen JAG skall packa?”
”Ja, det är ju bra att packa ner mycket dricka. Kanske någon energidryck eller så”, svarade barnmorskan vänligt.
”Energidryck, hähä jag tänkte ta med mig whiskey och cigarr”
”Jag menade då förstås till din fru som skall föda”
”Jaha, men jag kommer ju bara stå där och låtsas att man förstår något”, säger han igen för att sedan fortsätta ställa ÄNNU fler intressanta frågor.
”Men om jag är ute och åker till exempel med frugan då kan la vi ta in på något annat lasarett. Till exempel Kungälvs lasarett”
”Jag tycker nog inte att ni skall resa så långt i slutet av graviditeten, då din fru skall föda tvillingar på specialistsjukhus och ingen annanstans”
Nu började barnmorskan se riktigt bekymrad ut och sa att vid nästa tillfälle skulle hon tala om vad som händer med relationen efter att man fått barn.
En tjej gjorde ett tappert försökt och skickade runt en adresslista för framtida bruk. En lista som försvann ut i periferin innan den ens var fullständig.
Inga bullar, inga skratt inga nöjesaktiviteter.
Och ett par månader senare skulle vi alla återförenas för att se varandra med våra små nyfödda bebisar. Bygga nya broar och nätverk.
Nä, jag tänkte väl det. Den ebbade ut långt, långt innan den ens hade blivit av i den här otroligt synkade föräldragruppen.
Ingen verkar sörja eller vara ledsen för det. Inte ens barnmorskan om jag får gissa!
