Som arbetslös beteendevetare hamnade jag en tid i skolan.
Jag fick rätt mycket fria händer och uppmuntran och undervisade bl.a. religion och etik.
Letandes bland gamla dammiga hyllor i skolbiblioteket fann jag mest gammalt svartvitt 70-tals material om etik och moral med stark betoning på moral. Ganska svettigt att plocka fram något som var trist redan 1970.
Hur ska jag nu lära de små vetgiriga barnen om etik tänkte jag. Så de blir intresserade. Kanske borde göras på ett ”poppigare” sätt tänkte jag.
Så jag skapade mig en egen liten maskot ”Popcornmannen Poppe” som efter ett tag kom att bli även min favorit tillsammans med barnen.
Jag läste sagor och vi ritade, samtalade, masserade, reflekterade, sjung och tillslut fanns han med när vi bakade eller odlade solrosor. Säg vilket barn som inte gillar popcorn?
Ämnet blev inte så mycket etik kanske mer som Livskunskap.
Eftersom jag inte var skolad till pedagog lämnade jag skeppet och reste vidare på min resa i yrkeslivet och bort från skolans värld, men Poppe fanns kvar inom mig. Han, den lilla EQ maskoten lämnade mig ingen ro så efter att jag tryckt upp första boken gjorde jag en bok till och tryckte sedan upp den första boken igen i ännu fler exemplar.
Jag började sälja boken från min hemsida men insåg rätt snart att det var kostsamt att trycka små upplagor och gå back, back och åter back. Men att sälja nästan 500 exemplar av en bok från en glad amatör kändes ändå smickrande på något sätt, så när jag fick några återförsäljare till böckerna och stod på olika mässor fick jag dessutom chansen att vara sagotant på den underbara lilla barnbokshandeln Bokskåpet i Göteborg.
Sagotant det lät så mysigt. Tänk att få vara en sådan där ung-tant med stor blommig tunika och rött yvigt lockigt hår liksom Claire Wikholm och med mjuk härlig röst läsa om Majsan och Poppe.
Tyvärr tillhör jag den impulsiva typen som hellre säger ja istället för nej. Så den glada amatören traskade trallandes in tidigt en lördagsmorgon på den lilla pittoreska butiken Bokskåpet, då jag till min stora fasa började botanisera mig vart jag befann mig. I kulturfolkets mecka.
På varje fönsterruta ut från butiken stod det sagostund med Popcornmannen Poppe av barnboksförfattaren Charlotta Lagerberg- Thunes, Yeah rights!
Jag gick in med darrandes knän till de två underbara ägarinnorna till butiken. Återigen fick jag fria händer. Jag hängde upp en massa ballonger och satte upp Poppe planscher och hade stora popcornskålar med popcorn i. I de andra skålarna låg det massa sötsliskiga marschmalloows. (Allt för att barnen skulle gilla mig!)
På golvet la jag ut massa gröna filtar med drakhuvuden på. Det är då jag börjar inse när jag hör barnvagnar som rullades in och jag hörde hur pappor frågade ägarna vem jag var. Det är då man inte längre kan låtsas som ingenting.
Jag känner mig patetiskt och önskar att jag vore någon annan, kanske inte nödvändigtvis Astrid Lindgren, men åtminstone Catarina Kruusval eller Pernilla Stalfeldt eller varför inte Claire… äh… skitsamma jag hade nog helst av allt önskat att en stor drake kom för att sluka hela mig, för nu hade jag ingen lust alls längre och inte heller kunde jag lättvindigt krångla mig ur det här. För hur hade det sett ut om jag sprungit därifrån?
Inte nog med att jag väntade barn och spydde ändå. Nu ville jag rycka ut tarmarna och tacka för kaffet och gå hem.
Lilla S och stora L var där som stöd liksom min syster.
Men vem är det han står och pratar med min man? Hans vän J med familj måste det vara tänker jag. Doktorerar inte han? Och hon är väl både pedagog och bibliotekarie. Känns tryggt.
Japp då var det inte sagostund för barn nu då, för halva rummet bestod av föräldrar. Kritiska föräldrar? Vet man aldrig!
Tiden tickar jag måste ta kommandot, Jag måste börja, fast jag vet inte hur man gör. Jag hissnar och börjar inleda lite lättsamt med att försöka säga att böckerna är för barn i 5-9 års ålder och att det blir svårt för de allra minsta att orka sitta kvar och lyssna så länge. Se där, hon med svart hår och isdubbar till ögon hugger direkt som en kobra. Jaja, det kanske inte var hennes barn jag syftade på.
Jag försöker vara pedagogisk och dela ut godis och popcorn. Genast säger en mamma att hennes barn inte gillar marschmallows. Sedan ropar två 6-åringar som jag snabbt fångar upp för de är i rätt ålder och kan vara bra för mig att fokusera på vid frågor.
”Får man ingen saft. Det blir så torrt med bara popcorn? Får man verkligen ingen saft? Jag hade behövt det i alla fall!”
”Jag med”, säger den andra 6-åringen.
Jag försöker att inte hamna i en över emotionell chock utan samlar ihop mig och tänker att barn är allt bra bortskämda idag och de borde vara tacksamma istället. Sedan börjar jag läsa första sagan, för det sitter två små söta barn med en gullig pappa och väntar snällt.
Han ler åtminstone, fast bredvid sitter hans fru och små blänger. Jag blir ännu mera nervös av det och vet inte vilken saga jag skall välja vidare, inte heller hur många jag skall läsa.
Pedagogiskt bygger jag tillsammans med barnen upp en liten Popcorndal av en av skålarna. Alla verkar förväntansfulla och jag vill bara skrika det är inte jag som hittat på det här tramset.
Jag börjar trevandes läsa och där sitter visst en gammal dam och ler och så våra vänner förstås. Han medieforskare och hon med dubbla examen. Bara de inte ber om att få titta i böckerna för bilderna är enkla och det så klart, jag har aldrig utgett mig för att vara illustratör, men ändå.
Jag läser om rädsla så passande i det här sammanhanget och när Poppe pruttar för den vet jag är skrattsäker.
Tiden står stilla och alla tittar på mig när jag läser. Jag skickar runt boken för att de skall få se på mina bilder. Bara de inte kikar på texten. Letar fel och kollar prepositioner. Jag står inte ut. Luften är kvav och jag vill spy. Jag ler vänligt och försöker avrunda då barnen är rörliga och de ligger popcornsmul i vartenda hörn.
Det är då jag skall berätta lite kort om sina tankar och fortsatta planer. Jag, amatören som bara har en önskan om att få packa ihop och gå hem. Bara de inte applåderar fånigt. Den gulliga pappan ler och tackar. Mamman med isdubbarna och frun som blängde surt går utan ett ord, medan alla barn hoppar upp å ner och vill ha med sig en ballong hem så klart.
”Jag vill ha en grön, en grön vill jag ha!”
Pang, de går sönder.
Jag blåser upp en ny. Det är ingen som säger att de kan blåsa upp ballongen hemma. Det bara stirrar och står och väntar.
Min syster blåser, knyter ballonger, blåser, knyter, blåser, knyter, blåser…
”JAG VILL HA EN ROSA!”
”JAG VILL HA EN BLÅ”
KAN MAN FÅ EN BLÅ? Eller jag vill ha en vit och en grön!”
Barnvagnar, barn, föräldrar försvinner ut genom det lilla rummet. Vi städar jag och min syster plockar undan allt smul. Jag går i trans och tänker puh, det är över.
En dam närmar sig mig och tackar väldigt artigt och korrekt för den fina sagostunden. Hon är snäll och fick mig för en sekund att glömma det otäcka nervpirret och alla fjärilar som drillade omkring inuti magen på mig. Hon fick mig att känna mig som en riktig sagotant.
Nu vill hon att jag skall hålla föredrag för henne och andra pensionärer som arbetar som sagotanter på förskolor. Hon den snälla, inte kan man väl avböja något sådant.
Jag känner mig hedrad. Då kan man förstås inte tacka nej. Kan ju inte heller å andra sidan vara så farligt. Gamla människor är hyggliga och hyvens. Man får säkert saft och bulle- kram innan man går därifrån med ett tjola-hoppsan- leende. Jag tackar ja till erbjudandet bums och har för en kort sekund glömt bort mitt nuvarande trauma.
Aldrig mer sagotant tänkte jag bara i förbifarten.
Några veckor gick och allt snart sitter jag bland femton förväntansfulla pensionärer och skall ta mig ton igen. Jag skall leka seriös och tala om EQ, Livskunskap och Etik.
Damen från Bokskåpets sagostund får inte tyst på dem.
Hon ropar hallå och höjer rösten, men de har fullt upp med att fylla på olika sorters skålar med frukt och godis i.
De tjattrar som rumpnissarna i Ronja och någon pratar oavbrutet om torkad frukt som hon envist vill att alla skall smaka på. Damen längst fram hojtar till ber om min uppmärksamhet. Men det tycks inte hjälpa. Det är som en upprorisk obs-klass.
Det tar en kvart innan de kommit överens om det skall fika innan, efter eller under tiden jag talar.
Det tar fem minuter till innan jag kan börja och pantertanterna bestämmer sig för att fika under tiden.
Jag harklar mig och börjar tala ganska lågt. Det funkar inte för då hör ingen.
Samtidigt startar värsta skyttetrafiken. Det seglar förbi diverse skålar. Och tanterna ser till att alla får. De är väldigt rättvist för de ser verkligen till att alla får ta del av alla drickor och av alla skålar.
Det skickas skålar, muggar, godis liksom frukt. Jag börjar känna mig frustrerad. Är de heller inte intresserad av Poppe, min Poppe?
Någon som vill ha kaffe säger en ljushårig kvinna. När jag öppnat munnen igen och hunnit säga tre nya ord om Poppe får jag skickat en ny skål med nötter framför mig med en mumlandes beskrivning om hur speciellt goda de är för att sedan få en Ramlösa citrus, Ramlösa kaktus och slutligen Ramlösa hallon skickat till mig.
Jag börjar om igen för jag kom av mig lite och damen längst fram tittar strängt,
”Nä hörrni nu får allt ta och lyssna på vad Charlotta har att säga!”
Gråskallarna är fruktansvärt moderna också. Deras mobiltelefoner ringer i tid och otid. Det är bara det att 80 % verkar lida av gråstarr, så de ser så rysligt dåligt och måste ta upp glasögonen för att trycka av på rätt knapp.
Oj, oj då ringer en annan telefon, så damen längst fram ber alla omgående stänga av deras telefoner ögonblickligen.
Hon ber vänligt men strängt att alla skall kolla sina telefoner att de är avstängda. Det tar en stund för de rasslas och de prasslas i rummet. Jag börjar känna av min onda rygg för stolen är hård och graviditeter påfrestar stundtals.
Äntligen då börjar jag mitt lilla föredrag om igen och alla tanter verkar nöjda där de sitter med kaffe, nötter, frukt och bullar.
Då ringer porttelefonen. Jaha, då kommer eftersläntrarna in. Skramlar och skrapar med stolarna. Jag harklar mig och kommer av mig igen. Har helt tappat lusten faktiskt.
De nya måste också få fika så då börjar de om med skyttetrafiken.
Jag skyndar mig igenom min text och hoppar över de jag tänkt säga och mitt upp i allt ihop tar sig en tant ton.
Hon sjunger under mitt föredrag och skickar runt ett papper med hundra verser och några sjunger med henne. Det är en gammal skolvisa från 1800 kallt. Ingen frukt skickas, ingen telefon ringer inte ens en viskning hörs. Det är knäpp tyst och de lyssnar på sången och några till stämmer in.
Jag tackar för frukten eftersom ingen har något mer att fråga om Poppe. Reser jag mig och går därifrån.
Poppe fick vakna till liv igen i min egen lilla skrivstuga. Några har hittat honom på nätet och beställer en bok när andan faller på.
Det är där han får befinna sig just nu, utan större publicitet. Poppe poppar vidare hos dem som redan gillar honom.
Kanske borde jag skriva något om pensionärshyffs och sagostunds disciplin istället.
Inte visste jag att pensionärer var som tonåringar?
