Plötsligt märker jag att det inte är själva melodifestivalen som intresserar mig längre. Det är den där söta parveln med blonda lockar i nacken som roar helt enkelt. Tar emot att erkänna gör det också, för han har skapat RUBRIKER hemma vid köksbordet. Fast det kan inte hjälpas att det är så man snudd på blir kär på kuppen bara av hans uppenbarelse.
Tänk om jag hade varit tjugo år igen, suck!
Inget man som småbarnsmamma gärna ljudar högt om för omgivningen att det är den där pausfågeln, humorspolingen eller rent av det lilla kuttersmycket som behagar mest.
Istället får jag pröva mig fram att kamoflera lite genom att låtsas vara road av spektaklet, så jag skrattar fånigt åt I love Europé och påfågeldansen och fortsätter konversationen med att diskutera myndigt om Charlotte Perellis nya klänning och glittermick eller varför inte om Nordmans omskrivna häxbränning. I själva verket struntar jag fullständigt i exakt allt. Jag är ledsen Håkan Hemlin. Det är only, only BJÖRN jag vill se!
Han som sjunger om Carina Berg så man kiknar av skratt för att i andra vändan halsa glögg som en infantil suput och dansar med sina små sprattlande fågelben och vevar med armarna som en sladdrig överkokt spaghettisträng. Jag storknar. Han är så söt den där Björn och så tokrolig.
”Så rolig är han väl ändå inte!” svarar min L
”Joooooooooooooooooooo!”
”Men han är inte bättre än de andra”
”Jooooooooooooooooooooooooooooooooooo!”
”Aha”
Jag lovar på heder och samvete att jag aldrig varit en sådan där tjej med idolplanscher på halvnakna Rob Lowe typer på väggen inte heller har jag burit omkring på idolkort från tidningen OKEJ med Joey Tempest eller George Michael på. Jag svär på allvar, men alltså Björn Gustafsson. Kan inte hjälpas jag blir förtrollad. Är det hans ögon eller hans enkla puerila komik som gör det?
Min L verkar i alla fall snudd på lite avundsjuk och misstänksam över min beundran över STORARTADE Björn.
När tredje avsnittet av Melodifestivalen rullar igång har jag lust att säga högt och ljudligt flytta på dig Kristian Luuk eller sluta tjata åtminstone och skicka fram Björn istället.
Då förstår ni börjar min L kalla mig för tant Raffa. Var inte det oförskämt så säg!
Skulle jag plötsligt vara en sådan där kladdig typ med långa äckliga röda naglar och ett stort söligt glas röd vin i handen som sätter sig för tok för nära unga pojkar i soffan på en bar och slickar sig runt munnen. Nej tack! Jag har en helt annan självbild.
Jag gillade ju bara Björns uppträdande försöker jag. Jag tyckte killen var lite söt. Förlåt då så VÄLDIGT mycket för det. Får man inte ens tycka det vid trettiofem års ålder eller? Är allting försent nu helt plötsligt. Har sista färjan gått eller vaddå?
Melodifestivalen avslutades och det var förstås inte Carola och Andreas som jag saknade. Utan Björn Gustafsson, så när han dyker upp i nya skämtprogrammet tillsammans med Batra där solen lyser visst jämt och ständigt satt jag där fastklistrad igen.
”Han är med i Parlamentet också!”
”Vem då?”
”Björn så klart!”
”Björn who?”
”Björn Gustavsson”
Högljutt protesterar han igen.
”Han är bra men så j-vla bra är han inte!”
”Jooooooooooooooooooooooooo!”
”Asså är han!”
Vi släppte ämnet Björn innan L blev sur på riktigt.
Vi talar faktiskt aldrig om Björn vid frukostbordet längre. För Björn verkar ställa till med problem hemma hos oss.
Så plötsligt när det gått flera dagar och veckor kommer L hem från jobbet med gamnacke och nedsänkt huvud.
Vi satte om för att äta fredagsmiddagen lite mysigt och först då säger L att den där Björn Gustavsson har dykt upp igen på fredagsfikan på jobbet.
”Det var ett fruktansvärt tjat om den där Björn”
”Va nu då?”
”Visst, han är kul den där Björn Gustafsson men så j-vla kul är han inte. Och nu har han tråcklat sig in i vartenda program bland stor komikerna. Vad är det som är så märkvärdigt med Björn? ”
”Han är underbar! Söt och tokrolig och ja han har glimten i ögat och ja….”
Jag kan liksom höra hur han har raljerat på jobbet men inte ens där har han fått medhåll.
För hoppsan där fanns visst mina medsystrar och fler tant Raffor som trånande och suckade över Björn.
Så där gav han upp maken, för visst längtar jag efter att se mer av rangliga Björn. Denna självklara uppenbarelse från Skepplanda med eller utan långbyxor får han gärna hälsa på i teverutan!
Det är bara det att medelåldersmän i har fattat hur cool han är, parveln från Skepplanda. Så det så, än är inte Björn-febern över, inte för mig i alla fall?
Gillar du Björn? Akta dig för du kan bli kallad tant Raffa Grrr…
