Det är då jag blir riktigt äckligt vulgärt cyniskt!
Att strosa på Avenyn har för mig blivit en fasa. Det är ganska glest om folk så jag syns alltför väl då jag flanerar på Göteborgs paradgata.
Innan jag har hunnit nerför gatans första övergångsställe stoppas jag av någon slags trädkramande filur som är gullig som få. Och med huvudet lite på sned säger hon vänligt men bestämt att jag borde stödja Amnesty. Rösten är len, mjuk som sammet.
Hon har bestämt sig för att värva mig till medlem i Amnesty. Stolt förklarar jag att dottern minsann är med i Amnesty tills hon blir arton år. Jag sa inte att det var en doppresent. Lät ju trevligare om det hade varit hennes egna föräldrar som varit goda nog att betala in medlemskapet.
Hon ler glatt och nöjer sig med svaret och säger tack för ert stöd och går sin väg.
Jag fortsätter neråt gatan för att sedan mötas av en ny person som vill att jag skall stödja Naturskyddsföreningen. Det borde jag förstås göra. Det borde väl alla göra!
Det är då en dåres försvarstal rullar igång på riktigt. Jag förklarar vitt och brett om att jag stödjer BRIS och att jag skänker varje år till det hörselskadades riksförbund, bröstcancerfonden och alla möjliga ideella fonder. Det är sant!
Efter att ha rapat upp allt jag stödjer går jag lite fortare fram på gatan, för att tillslut tråckla mig förbi, ursäkta några välgörenhetssabotörer till.
Snart börjar jag bli listig och nöjd som få när SOS barnbyar missar mig och sedan missar även Rädda barnen mig. Tjoho!
Vad skönt tänker jag och pustar ut om bara för en sekund.
Väl nere på Kungsgatan är det väsentligt mer folk och därmed trängre och lite svårare att gömma sig. Det är nu det hela börjar med hide and seek på riktigt!
Jag stoppas igen av någon tele 2- snubbe som rapar upp något som lät som ett färdigskrivet manus samtidigt som en lång arm vänligt sträcker fram handen och vill bjuda på mig på Läkerol.
”Vá Läkerol” Jag börjar bli riktigt sjösjuk och helt förvirrad.
Sedan spelar någon mysig musikant några släpandes jullåtar på gnällig fiol och tittar bedjande för en slant. Det tjuter liksom ringer i mina öron som snart börjar få vingar för att flyga sin kos och aldrig mer återvända.
Jag står inte ut för snart har jag tragglat, trålat och tråcklat mig igenom alla hjälporganisationer som finns i hela världen.
Tydligen inte, för vips så har Green Peace fått syn på mig och är efter mig med blåslampan och det är som sagt förstås viktigt att tänka på miljön. Fy fan inte nog med att jag känner mig paranoid, jag har så dåligt samvete att jag nästan spyr. Jag som källsorterar, äter ekologiskt och nästan aldrig kör bil och funderar starkt på att köpa en soda streamer är redan eko-rätt. Fast det förstås några tygblöjor har jag inte och det där PET-flaskorna som jag ständigt köper hem fastän jag alltid tänker att det här får bli den sista Ramlösan gör ju mig till en miljöbov emellanåt precis som alla andra.
Nu börjar jag få bråttom och småspringer fram med vagnen, för jag går inte där för skoj skull. Jag hade faktiskt ett ärende precis som alla andra även om det inte ser ut så. Fladdrandes förbi funderar jag på vad jag skall möta härnäst. Nu är jag förberedd.
Bara jag inte möter en skolklass med rara barn också som säljer småkakor till någon skolresa som de drömmer om tänker jag. Man vill ju inte vara tanten som gjorde att de aldrig kom iväg på resan. För tänk om just min kakburk är den avgörande för att resan skall bli av.
Väl framme tänker jag slugt men taktiskt att på vägen hem tar jag en annan väg, men tanken hinner tyvärr inte landa förrän det kommer en tjej fram till mig för att småprata om mina barn och om min dubbelbarnvagn och det är då jag blir riktigt äckligt vulgärt cyniskt!
”Kom igen dra ditt säljsnack så jag kan nocka dig ordentligt”, tänker jag.
”Vad ringer du ifrån för telefon? För hur mycket ringer du för? Herre gud, så mycket! Då har jag ett erbjudande till dig”, säger hon med en mekanisk säljröst.
”ERBJUDANDE!” VARNINGSKLOCKA PLING!
Jag klipper av bestämt och svamlar om tidsbrist och att jag inte är intresserad. ”DET RYCKER I MINA BEN SER DU VÄL SÅ BRÅTTOM SOM JAG HAR!”
Hon blir sur på riktigt och tappar fullkomligt försäljarmasken även om jag bara morrade litegrann.
”Hallå jag skall bara presentera dig ett erbjudande!” (suck, stön, pust)
Hon stäcker ut armarna i luften försvarslöst för att sedan vända på klacken och gå bort till sin kompis och börjar peka finger mot mig. De viskar och tittar igen och igen.
Jag är inte intresserad, vilka befriande ord.
”Snyggt jobbat Lotta!” Hör jag mig själv säga.
Jag är inte intresserad mitt nya mantra. Lämna mig i fred kanske också vore något.
Nåväl, hon blev sur och visade det med råge och det känns ändå lite olustigt på något vis.
Förr var det värsta som kunde hända att det stod en man i 40-årsåldern med en äcklig gul trasa som skulle locka naiva hemmafruar till lättare städning. Han slabbade runt med trasan över en liten diskbänk med utspilld coca-cola på bland lörsdagsshoppingen på Kungsgatan.
Alla stod i en liten ring runt gubben som snackade lika fort som Clabbe Af Geijerstam.
Några handlade säkert i rena rama förfäran, för han hoppade hämningslöst på folk i samma takt som ha rapade upp sina bisarra försäljningsknep.
Minns ni dem? Det gör jag.
Men vart tog de vägen de där dammsugarförsäljarna? Blev de bortskuffade av Välgöringhetsorganisationerna kanske? Fastän de facto har samma funktion av påtvingat köptvång.
Väl uppe på Avenyn igen pustar jag ut, för det verkar som om parasiterna som ger mig dåligt samvete var evig dag har gått hem för dagen.
Jag skall bara köpa en pava vin med mig hem tillsist tänker jag. Men utanför systemet hör jag
”Faktum för fan!”
Nä, jag orkar inte titta ner i mina kassar skamset igen, för att gömma mig en sista gång och sedan svamla fram ett otydligt nej tack. Då måste jag köpa en tidning från den hemlöse också.
Jag skiter hellre i vinet och går hem med ett djupblodat dåligt samvete!
