Ålderspanik, eller välkommen till verkligheten!
Publicerad: 2006-10-25
Som lärare kan man få del av de mest fascinerande tankar, orosmoln och fördomar du kan tänka dig. Ofta förpackade i ett främmande språk, tydligen dock en variant av svenska, och oerhört roliga att diskutera. Här kommer min senaste upplevelse i raden av minnesvärda tonårsmöten!
För tonåringar existerar nog endast tre åldrar: barn, tonår och den hemska, grå och ansvarstyngda vuxenåldern. Okej, möjligtvis fyra eftersom fjortis också verkar vara ett åldersbegrepp för det feminina könet, enligt expertisen jag möter i min yrkesutövning varje dag. En ålder som tydligen endast drabbar blonda tjejer med symptom som fnitter, onomatopoetiska uttryck och drömmar om en såpakarriär. Men, det var inte om dessa som detta skulle handla om.
För att förklara mina tankar måste jag ta det hela från början.
Det hela, nya tankekalaset, började med att en av mina elever, sexton år och med skräck i rösten, utbrister att det fanns en homosexuell på hans praktikplats. Jag svarade lugnt, jaha, men fortsatte nyfiket, med en fråga:
-Hur var det nu, är du på en lågstadieskola?
Jakande svar, fortfarande med skräckton, och nu följde en bakgrund till hans homofobiska utfall:
-Han vill hålla mig i handen hela tiden!
Och pojkens ålder, undrar jag, och får då svaret att killen, den påstådde homosexuelle, är blott nio år! Här börjar nu fröken (alltså jag) bli både skärrad och smått road av tonåringars tankegångar. Men, eftersom jag är pedagog försökte jag förklara varför små barn, i det här fallet små killar, gärna håller äldre killars svettiga händer. Jag förklarade att han nog såg min elev som en storebror, idol och som en av många i en stor kompakt vuxenmassa.
Jag sa, något i stil med, att alla över femton ses som vuxna i en nioårings verklighet. Anade redan där en ny skräck i min elevs ögon som klart stegrades när jag sedan, med ett förtroendeingivande leende, fortsatte:
-Det är väl knappt han, den lille, skulle göra skillnad på dig och mig åldermässigt!
Denna, tycker jag, förträffliga förklaring av fenomenet botade i och för sig hans homofobi, men frammanade en åldersapartheid som likt en kall vind spred sig genom klassrummet. Jag anade inte hur ont jag gjort honom.
Hans blick liksom kved över det faktum att jag just likställt honom med mig själv, en ungdom på trettiotre år! Eller, hans version, en skitgammal lärare som uppenbarligen tror att hon är sexton.
För att verkligen markera för sin, nu väldigt gamla, lärare att det finns en tydlig gräns mellan oss, lika tydlig som kalsongkanten som sticker fram över hans nedhasade jeans, kallade han mig tant när han ville ha en ny uppgift senare på dagen. Om än med ett leende på sina nariga tonårsläppar.
Men, jag vet ju att hur han än skärmar sig, motsätter sig inträde eller till och med smutskastar oss vuxna så är han ju snart, snabbare än hans tonårshjärna förstår, snart en av oss gamlingar. Och bättre att han har lite fördomar om mig, än om smågrabbar som mest av allt behöver en kram, uppmärksamhet och närhet från en "vuxen" sextonåring. Så, i slutändan är jag faktiskt rätt nöjd!
33-åriga tanter är faktiskt helt fantastiska ibland!
Skrivet av: Anneli Karlsson
Mälardalsbo med kreativ hjärna som lätt blir uttråkad. Älskar det skriva ordet, och att skriva det! Tycker att humor är förlösande, men kan ibland bli för ironisk, måste passa mig!
Mamma till busfrö född i slutet av 2003.
Gillar skarpt mode, inredning, matlagning och allsköns skapande.
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
Tidigare kommentarer/betyg
hsirwall (
2006-10-27 10:56)
Jag menar ju inte heller att man automatiskt måste vara tråkig och göra tråkiga saker bara för att man är vuxen. Det jag menade var väl snarare att man numera struntar i vad andra tycker och tänker.
När man var ung var det så viktigt att man gjorde rätt saker, pratade om rätt ämnen, hade rätt kläder och rätt attityd, lyssnade på rätt musik osv. Nu gör jag det jag vill och skäms inte för att jag kanske är hopplöst "fel" i ungdomarnas ögon.
Anneli Karlsson (
2006-10-26 22:11)
När vi startar terminen brukar vi ha en uppgift, bland många andra, att eleverna ska gissa arbetslagets totala ålder. Det är otroligt kul att lyssna på deras resonemang. De struntar tydligt i rynkor, antal barn och andra åldersrelaterade fenomen som vi andra, mer eller mindre vuxna, använder utan går helt på hur vi bemöter dom. Språk, klädstil, ungdomskulturkännedom och humor!
Stör mig just nu på att jag själv inte tillhör "dom unga" när det är dags på förfest på jobbet:) Vilka ska jag va med då?
A O (
2006-10-26 22:01)
För mig är nog vuxen inte så mycket något som beskriver ens tråkighetsgrad.
Det handlar mer om att veta hur man ska göra för att få till det man vill (att kunna stegen på vägen) och dels att ha så mycket erfarenhet att man uppskattar resan och ser att man närmar sig målet. Flummigt uttryckt, men jag vet i alla fall vad jag menar *s*.
hsirwall (
2006-10-26 16:16)
Jag håller med dig AO att ungdomsfixeringen är hemsk. Jag tycker det är underbart att få vara vuxen och göra tråkiga vuxensaker! Lägga pussel en lördagkväll, gå och lägga sig före 22 en fredag, titta på nyheterna på TV eller ringa en väninna och prata barnuppfostran. Att kunna gå i fula gummistövlar utan att skämmas för att det faktiskt regnar!
Men från att erkänna att jag uppskattar allt det där till att erkänna att jag inte är ung längre.... DET tar faktiskt emot lite... he he
A O (
2006-10-26 14:51)
Ha, ha! Jag är medelålders (36) :) Det är skoj att bli gammal!
Jag tycker att det är lite hemskt med all ungdoms-fokus som finns idag. Grejen är väl att vuxna har nya beteenden jämfört med för 20-30 år sedan.
Barnsidan (
2006-10-26 13:36)
hjälp, jag är nog nära 60 för jag slänger mig jämt med uttrycket "man är inte äldre än man gör sig"!
rent krasst är man väl i medelåldern när man är 30+
hsirwall (
2006-10-26 11:43)
Ha ha ha, ja, du har så rätt!! Jag tycker det är rätt intressant att tänka på hur begreppet "ung" tycks ändra betydelse ju äldre man blir. När jag själv var i tonåren ansåg jag väl att en "ung" människa var under 20-25. Allt eftersom åren har gått flyttas gränsen för hur länge man är ung högre och högre upp.
Idag skulle jag nog säga att man kan kalla sig för "en ung kvinna" i alla fall fram till man är 35?? (Jag är 31). Antagligen tycker jag annorlunda om några år. När man börjar närma sig 60 kommer jag troligen slänga ur mig klyschor som "att vara ung har inget med fysisk ålder att göra utan hur man är till sättet."
Barnsidan (
2006-10-25 23:37)
Minns en gång när jag runt 15år gammal hämtade min lillebror (fyra år yngre än jag) hos en kompis varpå kompisens lillebror (ca 6år) ropade att nu hade minsann Henriks mamma kommit!
Och vem minns inte att det kändes som att livet skulle vara slut vid 25?
Jag har grav åldersnoja, inte så mycket fobi över att vara vissa åldrar men att livet går så fort...!
Rolig läsning, tror din elev fick mycket att fundera på ikväll :)
