Valet 2006 verkar ur mitt perspektiv mest handla om fastighetsskatt och sen orkar jag inte riktigt ta in hur resten av valet påverkar mig. Flera av mina grundläggande värderingar krockar med andra grundläggande värderingar när jag läser partiprogram och valmanifest. Det är som att välja mellan ett parti som lovar gröna skogar men bara om man samtidigt försakar en arm och ett annat parti som lovar guld men i utbyte av ett ben.
För första gången i mitt röstberättigade liv är det svårt att välja.
Biologisten Elise Claesson säger att mammorna ska avgöra valet. Vi mammor, är enligt Claesson, (jadaja, har vi hört det förut?) mer intresserade av relationer medan papporna har bollar i huvudet och inte är direkt lämpade att ta hand om barn. Vi mammor lämnar bara bort våra barn till barnens pappor efter politiskt korrekta påtryckningar, därför menar Elise Claesson att valet 2006 står och väger med familjepolitiken. Det parti som erbjuder mest till de mammor som vill vara hemma med sina barn istället för att ha dem i världens bästa barnomsorg kommer vinna. "för kvinnor vill vara mammor".
Jag hoppas att Elise har rätt på en punkt, men jag vet att hon har fel på resten... (och mycket annat). Den punkt jag hoppas att hon har rätt på är att valet borde handla om familjepolitiken. Vi har drösvis med tonåringar som inte mår bra, som skär sig, inte klarar skolan, begår självmord. Många barn får redan från tidiga år psykofarmaka för att orka och orkas med. Det finns också många föräldrar som inte orkar med samlivet och går skilda vägar. Det finns många föräldrar som bränner ut sig för att de inte pallar med det enorma tryck som det innebär att vara förälder idag. Så ett ordentligt grepp om familjepolitiken skulle gagna alla våra barn.
Men jag tror dock inte ett dyft på att det är så enkelt att mammor har i huvudet att bara vilja vara hemma och därför är det rätt väg att satsa på feta kommunala vårdnadsbidrag. Elise skriver vidare att staten gör fel som prackar på oss jämställdhetsbonusar och pappamånader, för
"De (män, min anm) har nämligen aldrig i världshistorien vårdat små barn och deras hjärnor saknar därför det genuina människointresse som kvinnor har."
Elise Claesson gör det lite för enkelt för sig när hon ser mammors tid med sina barn som universallösningen - för det ligger i vår natur, vår biologi och våra gener och "Vi blir livsdugliga människor först när vi blivit ordentligt mammade".
Jag vägrar att tro att det är så enkelt att vi kan skicka hem alla mammor med en stor säck pengar så löser vi alla problem. Papporna då? Hur ska de stå ut med att jobba ihjäl sig medan vi mammor roffar åt oss både livets huvudrätt och efterrätt? Och sönerna, vad gör vi med dem? Hur står de ut att bli mammade av en mamma som bara är hemma av biologiska skäl utan att de egentligen vill?
För alla mammors, pappors och barn skull behöver vi mer tid med våra barn. Det är ju så enkelt; för att de och vi ska må bra behöver vi se
varandra, umgås, leka, prata och bara vara tillsammans.
Självklart så ska alla barn har rätt till en nära och trygg relation till båda sina föräldrar. Självklart ska män och kvinnor dela på allt ansvar och vara delaktiga i alla familjens beslut. Det är genom att prova andras roller som man förstår andras villkor. Det är när man inte vet vem som gör vad eller vem som är ansvarig som frustration och ilska uppstår.
När familjen är jämställd - då först tror jag att vi kan börja se en mer jämställd arbetsmarknad, en mer jämställd skola, en mer jämställd vård och minskat våld mot kvinnor och barn. Så kom igen, sluta prata om kommunala vårdnadsbidrag, borttag av pappamånder och pigavdrag - se till att de som kan jobba gör det och låt oss som är i livets kanske mest intensiva skede få lite slack så vi slipper halka ner i de gamla hjulspåren (som äter upp upp i konflikten med att vara moderna) i brist på tid.
