På det stora hela tycker jag att jag är en bra förälder. Hyfsat rättvis, hyfsat snäll, lagom mycket regler och så där. Men självklart har jag brister, de spricker oftast fram när jag är trött eller småsjuk. Och jag får dåligt samvete. För att jag inte har tid att se dem, för att jag snäser åt dem, för att jag släpper tyglarna alldeles för fria, för att jag inte orkar helt enkelt. Oftast blir allt bara en dålig spiral, jag är sur och barnen blir sura. Allt blir bara tjurigt och argt. Men ibland verkar det som de där små liven ställer sig ovanför allt det där jobbiga. Och det gör de ju så rätt i! Kolla här får ni se. Vilket trött mammahjärta som helst smälter.
Sedan i mitten på förra veckan har jag haft en jobbig luftrörsinfektion (nu har jag äntligen fått antibiotika) och i barnens ögon varit riktigt trist. Men en eftermiddag satt jag i alla fall med sonen och lekte lite med lego.
- Mamma, det här gillar jag.
Jag kände genast hur samvetet lättade lite.
- Ja, det är roligt att leka eller hur? Och lego är kul tycker jag.
- Nej, inte det. Jag tycker om att du skrattar.
En annan gång han träffat så där mitt i prick var häromhelgen när jag vaknade lite "trött i huvudet" efter en sen kväll med djupa diskussioner och lite för mycket vin. Han låg med sitt ansiktet mitt emot mitt, så tog han sina små knubbiga fyraårshänder och la på var sin sida om mitt ansikte och sa
- Mamma, vet du. Ibland är jag så glad att jag vill gråta.
