I Sverige har alla kvinnor rätt att göra abort fram till vecka 18 och efter bedömning av socialstyrelsen så kan även 21 veckor gamla foster aborteras. Med den medicinska vetenskapens hjälp kan många för tidigt födda barn räddas till alltmer drägliga liv. Den sena abortgränsen och den kritiska tidpunkten från vilken vecka barn kan räddas kommer närmare och närmare varandra. För någon vecka sedan kunde vi med hjälp av Lennart Nilssons nya tekniska underbilder se foster betydligt yngre än 18 veckor "le", blinka och sparka i livmodern.
Alf Svensson slog sina påsar ihop med två forskare, Lars Hamberger och Kerstin Hedberg Nyqvist och skrev en debattartikel. Föga förvånande propagerar debattartikeln för sänkta gränser och inskränkningar i kvinnans rätt till fri abort.
Abortfrågan borde kunna vara en brännhet potatis, men debatten blev knappt fingerljummen.
Kanske borde den övre abortgränsen diskuteras
och omrevideras vartefter det görs framsteg i neonatalvården av
riktigt tidigt födda barn? Kanske borde man diskutera från vilken vecka neonatalvården ska rädda liv? När blir det liv de räddar värt att leva? Kanske borde man diskutera mannens rättigheter och skyldigheter i abortfrågan? Ska en man som vill behålla barnet inte ha någon rätt alls på sin sida? Ska en pappa som blivit pappa högst ofrivilligt tvingas betala underhåll? Kanske man borde diskutera varför så många graviditeter behöver fortgå så länge som efter vecka 12?
Eftersom debatten nästan uteblev undrar man ju inte om folk i gemen är ganska nöjda med aborträtten såsom den ser ut idag och inte låter sig ledas av medicinska beskrivningar och bilder beklädda med känsloladdade ord? Kvinnan har rätt till sin kropp men även rätt att avsluta ett liv hon bär på. Att ta sig rätten att döda ett barn även som så bara ett embryo sker aldrig lättvindigt och efter vecka 18 gör ingen frisk människa det om hon inte är i en extremt utsatt situation (barnet är gravt skadat, barnet har blivit till under en våldtäkt t.ex). Kvinnans beslut ska inte, från samhällets sida, göras svårare med beskrivningar av hur hennes barn ler, känner smärta eller försöker kommunicera. Det emotionella och känsliga bör få fortsätta vara privat och individuellt. Det är därför samhällsdebatten uteblev.
